Hindrad av språket

Jag blir inte glad när jag kommer till förskolan och inser att de enda vuxna som är inne i lokalen/avdelningen hos de minsta (1-3 år) – där Ebba går, är två stycken vikarier. Som jag aldrig träffat förut. Och när jag försöker prata med den ena hänvisar hon vidare till den andra – för att hon inte kan kommunicera så bra på svenska att hon/jag kan göra oss förstådda. Och även den andra vikarien var bristfällig i det svenska språket men på en något högre språkmässig nivå i alla fall.

Så då jag hämtat Ebba och gått ut därifrån kom en av de ordinarie personalen tillbaka från ett möte – fick då möjlighet att förklara det jag ville ha sagt innan.

Det är sådant här som gör mig tokig. För i läroplanen för förskolan står bland annat språkutveckling som en viktig punkt. Och om pedagogerna inte kan svenska – hur kan då barnen fånga upp det språket i förskolan då?! Och hur sjutton kan det vara okej att ha två helt novis- pedagoger själva på avdelningen?

Nåja. Idag är en ny dag och jag ska jobba kväll. Micke kom hem sent inatt så han kanske kan hämta dem ännu tidigare från förskolan med. Men för tillfället sover han från att ha jobbat hela dagen igår + natten.

Plötsligt sker det!

Hela dagen gick åt till att umgås med Samantha, vi var på öppna förskolan på förmiddagen, åt lunch hemma. Hon sov middag och jag tittade på TV under tiden. Micke kom hem, vi åt middag tillsammans och jag nattade Samantha vid 19-tiden på kvällen. Vid 19.30 gick vi två och lade oss. Micke somnade ganska så fort, jag själv låg vaken. Plötsligt kom en molande värk i magen. Lite mensvärk-känsla över det hela. Jag började ana att någonting kunde ske rätt så snabbt. Men hur snabbt kunde detta gå, egentligen? Jag tog det lugnt, låg kvar i sängen. Ganska snabbt därefter kom de riktiga värkarna igång, oregelbundna till en början, men kom ganska snabbt ner till att vara 7 minuter mellan. Jag klev upp vid 20.30 och gick till soffan i TV-rummet för att kunna klocka värkarna. Det blev snabbt tätare mellan värkarna. Vid 21.10 ringde jag till förlossningen och rådfrågade. Då hade jag kring 3-4 minuter mellan värkarna. De ansåg att jag skulle komma in. Jag gick och väckte Micke, packade det sista i väskan. Väckte Samantha, klädde på henne kläder mellan värkarna. Samtidigt som jag gjorde detta gick Micke ut med barnstolen till bilen då den hade varit utplockad.

Vi satte oss i bilen och körde till förlossningen. Där lämnade Micke mig vid entrén till förlossningen och åkte sedan hem med Samantha igen. Jag blev ståendes där själv tills en ur personalen kom och släppte in mig. Hon visade mig till ett undersökningsrum, men jag väste fram mitt i en värk (som nu kom i princip varannan minut) att jag ville ha lustgas och det direkt. Hon såg på mig och gick till expeditionen för att skriva in mig. Jag fick vänta på den där lustgasen. Min inskrivningstid på förlossningen var 21.59. Jag andades igenom några värkar till innan hon kom tillbaka. När hon såg hur jag kämpade med värkarna förde hon mig till en förlossningssal. Där klädde vi av mig och bytte till den helt otroligt bekväma sjukhusskjortan.

Värkarna blev mer intensiva. Jag fick lustgasen så den använde jag mig av vid varje värk. Vid kontrollen upptäcktes det att jag var helt öppen och tappen helt utplånad. Jag hade gjort allt arbete på egen hand hemma, vilket de på plats tyckte var imponerande gjort. Men de såg inget fostervatten, hur länge har bebisen varit utan det, frågade dem? Jag visste inte, för jag hade inte märkt av någonting. Men det hade kommit större mängd urin vid 18-tiden, trodde jag att jag mindes. Vattnet hade alltså sipprat ut. Nu ville de ha koll på bebisen också.

Vid 23.00 började värkarna övergå till krystningar. Jag hade under den här timmen haft kontakt med Micke via sms, där han undrade hur det gick och hur jag mådde. Om jag hade någon hos mig och om de förklarade tydligt vad de skulle göra. Samantha hade inte somnat om, inte konstigt det i för sig, då jag alltid varit den som nattat henne. Första natten dessutom som hon var ifrån mig.

Klockan 23.12, efter tre krystvärkar, föddes hon. En helt perfekt MARY Albertina Kerstin Magnusson. 47 cm lång och 2950 gram. Jag skickade ett sms till Micke med bild på underverket. Han ringde upp direkt och de två var fortfarande vakna. Barnmorskan föreslog att de skulle komma till mig och bebisen. Sagt och gjort, klockan 23.40 steg Micke och Samantha innanför dörrarna till förlossningssalen där vi fortfarande höll till. Han fick hålla sin andra dotter i famnen samtidigt som jag tog mig en dusch. Familjen var återförenad. Vi fick den natten sova i en sovsal nere på förlossningen. Dagen efter, vid eftermiddagen, åkte vi hem efter läkarundersökningen.

Kärlek, trygghet och tillit

Jag tror verkligen på barnens rättigheter till sin kropp, till deras medbestämmanderätt, till deras rätt till att få möjligheter att både argumentera för/mot någonting men även att de får möjligheter att diskutera, få ljus på deras åsikter och viljor. Jag tror på barnens rätt till närhet och kärlek. Trygghet och glädje. Jag tror på deras rätt till ett bra liv.

Jag tror på att barnens behov är det som går först. I alla lägen. Alltid och för alltid helt enkelt. Jag har absolut inget som går före barnen och deras behov. Har jag något behov så går deras ändå före. Oavsett situation.

Jag har valt att natta barnen på ett sätt där jag sitter vid deras sängar till sista barnet somnat – oavsett om det skulle ta 5 minuter eller 3 timmar. För jag ser att detta ger dem en känsla av trygghet. De blir trygga helt enkelt. Varför förvägra dem det?

Jag har valt att alltid säga ”Jag kommer och hämtar dig/er klockan XX, efter jobbet.” när jag lämnar på förskolan. För det gör också att de vet när jag ska komma, de får ett löfte om ATT jag ska komma tillbaka till dem och de får det bevisat för dem om och om igen. Att jag inte bara lämnar dem. Jag säger alltid hejdå till dem, oavsett var och när jag går ifrån dem. För att de ska förstå att jag går.

Jag har valt att ha minimalt med regler hemma. Tandborstning behöver inte ske inne i badrummet, middagen behöver inte ske vid matbordet och städningen är inte livsviktig att den sker en specifik dag. Att tvätta håret behöver inte heller den ske inne i duschen/badet, utan går lika bra i soffan framför en film. Det som vi håller hårt på är dock att man inte får slåss/göra illa varandra. Vi uppmuntrar dem att hjälpa varandra/oss med sysslor. Men vi tvingar dem inte.

Jag tror på samarbete med barnen istället för diktatur. Jag tror på att lyssna på barnen och diskutera med dem istället för att i envälde köra över dem och deras vilja. Jag tror inte på mutor, hot, att skynda med att göra dem ”självständiga”, det kommer när det kommer. Jag tror däremot på kärlek, trygghet och tillit.

Grattis Mary!

Min mellantjej, Mary, fyller år idag. Hon blir hela 4 år gammal. Tänk vad tiden går. Det känns som om det var igår du kom till oss men ändå har du alltid varit hos mig. Du är en sådan självklar del i mitt liv. Du ger mig utmaningar, du ger mig skratt och massor med kärlek. Jag älskar dig till världens ände.

Du är full av liv. Du är kärleken själv. Du får mitt hjärta att skutta och dansa av glädje. Du ger hela dig till den/de personer du anser förtjänat det. Du har en lång startsträcka när det kommer till nya personer i ditt liv men när du väl lärt känna dem så visar du ingen gräns i kärlek, i gemenskap och i omtänksamhet mot de i din omgivning.

Mamma älskar dig. Kommer alltid att göra det.

Här är Mary helt nyfödd på ena bilden och andra bilden är på hennes treårsdag (ifjol).

Ge fan i mina barn!

Åh, så jag önskar att alla i barnens omgivning kunde behandla dem med respekt, tillit, att deras integritet får det utrymme det behöver och att deras åsikter räknas lika mycket som vuxnas åsikter. Att de faktiskt räknas de med i beslut som ska tas, att deras vilja och kunskap får sitt erkännande. 

Idag var det ett sådant typiskt exempel då deras vilja, deras åsikt inte räknades alls. Det var de vuxna som ansåg att de visste bättre och därför skulle köra över tjejernas vilja. Att tjejerna själva protesterade och sa emot, argumenterade för sitt tyckande – det spelade liksom ingen roll för de vuxna. Och jag kokade inombords. Oj, vad jag kokade. Men när de andra vuxna blandade in mig, att mena på att vi skulle stå på samma sida för att minsann visa barnen hur det skulle vara. Att jag näst intill tvingades på en sak som jag livligt och skarpt protesterade emot – det gjorde den andra personen bara riktigt sur. Men, om inte jag står upp för barnen och deras rätt till respekt, rätt till att bli lyssnade på – vem ska då göra det? Eller snarare, vem är det annars som faktiskt gör det?

Det jag inte tål är när andra tror sig veta vad som är bäst för mina barn. När de försöker ta uppfostringen ifrån mig och Micke som ju är barnens föräldrar. Vi vet vad som är bäst för våra barn. De andra, oavsett hur nära anhöriga vi är eller om vi enbart är vaga bekanta med varandra – ska ge blanka fan i det hela.

Det kan handla om att tjejerna blivit kallade för bebisar på grund av att de inte ätit upp maten, att de minsann inte får efterrätt för att de inte ätit upp. Att om de inte städar så slängs leksakerna. Att om de fortfarande har blöja/ dricker välling i flaskorna är de bebisar och bebisar får inte sova över hos den anhöriga personen. Det kan också handla om hur jag gör när jag nattar barnen, att jag klemar bort dem. Det kan också handla om att jag måste tvinga dem till saker, att jag inte alls hjälper dem utan stjälper dem. Det kan också handla om att de måste ha jacka på sig trots 39 graders värme i solen, trots att jag själv ligger intill på gräsmattan och solar för glatta livet.

Vår anhörig menar på att jag gör dem till mesiga snorungar som inte blir självständiga och trygga individer. Men jag hävdar motsatsen. Jag hävdar att genom kärlek, en trygg närhet och att alltid få känna att de blir lyssnade på, respekterade och att de också har en roll i beslutsfattandet här hemma – det är då de blir trygga i sig själva och har en stor självständig grund att stå på. Ju mer trygghet, närhet och respekt de får av oss vuxna – ju mer respekt och trygghet kommer de själva att stråla ut.

img_4871-2

Stilla frid

Nu är jag på väg till jobbet, för fjärde dagen denna veckan. Tredje morgonpasset. Men jag är ledig lördag och söndag i alla fall, vilket känns skönt. Nu råder det en sådan där stilla frid över Huskvarna. Knappt någon bil ute, fåglarna kvittrar och det är en sval men solen börjar skymta bakom horisonten. Det kommer bli ännu en varm och härlig dag.

Igår efter jobbet hämtade vi tjejerna och åkte för att handla. Det var så otroligt varmt och kvavt att vi köpte dem varsin isglass. När det är riktigt varmt får man faktiskt glass. Otroligt bra sätt att få i barnen vätska tänker jag. Sedan tog jag och tjejerna en långpromenad då Micke gjorde maten. Grillat kött med rotfrukter i ugnen med en vitlöksdipp till kallsås och så en paprikasallad. Riktigt gudomligt gott.

Privata inlägg

Den här bloggen är verkligen som en ventilationssystem för mig. Jag kan verkligen skriva allt jag tänker på och allt jag vill få ur mig – dock är det inte alltid att allt publiceras offentligt. Jag gör en hel del inlägg privata – just för att det behövs vara privat för tillfället. Eventuellt att jag kommer att publicera någonting av det längre fram, men inte nu. Det gör de inläggen till min privata dagbok. Det ger mig en frist, en liten.. fristad.

Däremot kan jag skriva om någonting annat glädjande, Samantha har fått en vaccinationsspruta idag. Och det utan att gråta, rygga tillbaka vid åsynen av sprutan eller liknande! Hon satt där i min famn och inte ett ord om sprutan när den väl togs. Och det kändes riktigt bra. Det är först nu ikväll som hon nämnt att det kändes lite men det gjorde inte ont enligt henne då hon hade ett Emla-plåster på sig. img_4358-1

Flytta hemifrån som 10 åring

På grund av omständigheter inom familjen och externa orsaker valde mina föräldrar att vi skulle flytta 40 mil norrut då jag var 10 år gammal. Vi hade då bott i Härnösand/Sundsvall i cirka 4-5 år just för att jag skulle få möjlighet att gå i en specialskola för döva och hörselskadade (ingår inom SPSM) och därmed blev det en stor förändring för min del. Istället för att behöva åka en halvtimme, timme i taxi till/från skolan varje skoldag blev det nu istället att jag fick flytta hemifrån. Det kändes så i alla fall. Jag flyttade in på elevhem, fick veckopendla till skolan.

img_4231

Då började resan hemifrån vid 5-6 på måndagsmorgonen, vi var framme i Härnösand vid 11-tiden och började då skoldagen med lunch. På fredagarna avslutades skoldagen med lunch innan vi påbörjade färden hemåt och då var jag ofta hemma vid 18-tiden dessa kvällar. Rätt ofta valde jag att sova över hos kompisar eller på elevhemmet även på helgerna. Resorna kändes rätt långa. Blev för lite tid hemmavid för att känna att jag hade vänner på hemorten, att de som syskonen umgicks med inte riktigt blev mina vänner heller. Församlingen jag var medlem i då hade ungdomskvällar på fredagarna, men ofta var jag med min storasyster på plats eller spelade olika spel med pastorn i församlingen. Jag valde ofta att umgås med de äldre eller vuxna som brukade vara på plats. Det var mest tryggt så – för jag visste inte riktigt vad de i min ålder tyckte om att göra/prata om. Jag kände ju inte dem.

Pappa brukade alltid förmana mig att ringa på måndagskvällen. Men på ett sätt blev jag så… van vid att vara borta från familjen att det inte riktigt kändes nödvändigt att ringa varje måndag. Ibland ringde jag inte hem på hela veckan.

Det mysigaste med detta? Att bli väckt av pappa, få äta lite frukost tillsammans med honom och att faktiskt få stunder med honom helt själv. Att få prata med honom om allt möjligt. Att få en hejdå kram av honom, att få rå om honom själv helt enkelt. Dessa stunder är guld värt att minnas idag.

Älskade farmor

Älskade farmor. Jag saknar dig så otroligt mycket. Sju år sedan idag du dog. Idag skulle du även fyllt 96 år. Saknar dina kramar. Saknar att äta middag hos dig på dina gröna tallrikar, jag saknar att springa uppför trappan till din lägenhet. Jag saknar att få känna din kärlek. Jag saknar att vara i dina tankar och veta att du tänker på mig och bryr dig om mig, frågar efter mig.

Kortet nedanför togs vid hennes andra bröllop 1973. Hon gifte om sig med Karl tre månader efter skilsmässan från min farfar. Karl var en änkeman som förlorat sin fru rätt nyligt. Min farmor var en av de hemtjänstkvinnorna som tog hand om frun under sjukdomsperioden. Det var därigenom Karl och farmor lärde känna varandra.

Sju dagar i sträck

Nu har jag jobbat sju dagar i sträck. Från fredag till fredag. 37 timmar totalt. Sena kvällar, ibland tidiga morgnar. Mycket spring och mycket att hinna med på arbetspassen. Men mycket skratt och härliga kollegor. Det känns skönt att tillföra någonting i en arbetsmiljö – det känns skönt att få göra något vettigt med tiden man har till förfogande. Det känns skönt att få göra en förändring i någons liv.

Men nu är jag trött. Jag som faktiskt aldrig har tyckt om kaffe och därmed aldrig dricker det – har fått dricka det två dagar på raken nu för att ens få energi till att klara arbetspassen – med följd att inte kunna somna på kvällarna.

Nästa vecka påbörjar jag ett vikariat som är till den sista september. Vilket känns riktigt skönt att jag har fått jobb – där de verkligen trivs med det jag gör och att de är nöjda med min arbetsinsats så mycket att de bara efter 2 veckor frågade om jag ville ha ett längre vikariat. Jag har valt en procentsats på 82%, dvs inte heltid. Men, med tanke på Mickes resor, hans tider och liknande så kändes det bäst också vad gäller barnen, hemmet och allt runt omkring. Jag vet redan att jag kommer få det grymt härligt i sommar. Att barnen kommer ha det bra där de är och att de helt enkelt kommer att vara tokigt nöjda över att få vara på nattis. Dit har de längtat. Det var ett äventyr för dem ifjol som de vill återuppleva nu.