Ett litet minne

Titta vilket fint minne som dök upp igår i mitt flöde. Mary som matar en sjuk Ebba. Underbart. Väldigt empatiskt och kärleksfullt. Älskar att se dem såhär mot varandra. Då känner jag att jag kunnat förmedla något positivt till dem i alla fall och att de anammat det. Att vara nära dem i alla sätt och vis, både psykiskt men även fysiskt. Att lyssna på dem. Se signaler. Att se dem. Att bekräfta dem. Att vara lågaffektiv. Det tror jag verkligen är nyckeln.

Studier, jobb och familjeliv

Nu under några år framöver kommer jag återigen att befinna mig i skolbänken. Jag kommer som tidigare nämnts läsa till förskollärare. Jag tror absolut detta är ett livsval som är rätt för mig som människa. Jag känner att det dessutom är rätt åldersgrupp för min del. Jag kommer dock fortsätta jobba som timvikarie på jobbet där jag är nu, som undersköterska på ett äldreboende.

Men för att allt ska flyta på både med jobb, skola och familjelivet krävs att allt faller på plats helt enkelt. Att jag schemalägger tid för studier dagtid – då de är i förskolan. Att de får hänga lite med deras farmor här hemma emellanåt. Att Micke och jag har ett bra samarbete vad gäller hämtning/lämning på förskolan och en bra kommunikation kring vem som gör vad och när. Handling, tvätt och liknande får även det rutinsättas. Scheman skrivas ut. Bildstödsscheman också – som ett komplement. Inte ta på mig för mycket jobb men ändå vara tillgänglig där ganska mycket. Att inte plugga sent på kvällarna – det är tiden för reflektion, avkoppling och lugn. Att sova efter läggningen av barnen om jag är trött.

Att läsa i kurslitteratur på raster, luncher, till och från skolan i bussen och liknande – det får bli mitt sätt. Jag kommer ju inte vara med i studentkårens aktiviteter, ej heller i någon förening eller sådant. Jag är där för att plugga, inte supa.

Jag tror ändå att tjejerna kommer få rätt bra tider på förskolan tillslut. Inte så överdrivet långa dagar. Senare lämning än nu och lite sådant. Och jag har dem förhoppningsvis hemma lite mer än om jag skulle jobbat 100%.

Körkortet är inte längre direkt topprioritet. Det blir klart när det blir. Jag stressar inte med detta. Inte denna gången.

Tidig morgon

Idag blev det återigen en tidig morgon. Men alla fyra var otroligt sega nu på morgonen. Trots det kom vi till förskolan i tid (lämnade dem 06.00, precis då förskolan öppnades). Idag jobbar jag 7-13. Skönt med dessa korta dagar, speciellt då jag jobbar på annan avdelning idag än vad jag är van vid.

Vad mer händer i veckan då? Jag jobbar även onsdag och torsdag, sedan har jag tre lediga dagar. På fredag ska Samantha till en hörselkontroll då hon haft problem med vätska bakom trumhinnan och på grund av detta fått en hörselnedsättning. Att hon får träna med en ballong som ska hjälpa till men tryckutjämningen – det har inte hjälpt någonting på ett halvår. Hon har ont emellanåt och ja, öroninflammationer är ett faktum.

Annars händer det nog inte så mycket mer än att vara med familjen, sysslorna hemma och liknande. Och vila! Det känner jag är någonting jag måste bli bättre på. Och att lägga mig i god tid på kvällarna.

Min hektiska höst

Min höst är verkligen inte nådig, det säger jag bara. Jag har en hel del framför mig. Nu måste alla rutiner komma fram igen, nu måste alla knep och knåp för en fungerande vardag komma fram igen.

Jag har ju kontrakt på arbete fram till sista september, sedan jobbar jag även några dagar första oktoberveckan. MEN, jag har idag fått veta att jag blivit antagen till förskollärarutbildningen här i Jönköping. Vilket är en utbildning på 100% studietakt. Så jag kommer i början få det riktigt besvärligt att pussla ihop båda aktiviteterna. Men, det ska gå. Det måste gå. Och sedan kommer jag att vara kvar på jobbet som timvikarie, samtidigt som jag studerar. Detta för att dels slippa ta CSN-lånet direkt men även för att känna att jag bidrar till familjens ekonomi – och för att fortsätta ha en fot i arbetslivet.

Det som dessutom ligger framför mig är att Mary ska till tandläkaren. Samantha har allergiutredning, hörselkontroll samt tandläkaren. Jag har Turner-kontroll i Göteborg. Och allt detta innan september är slut (det mesta till och med innan augusti är förbi). Jag fyller dessutom år, 28 år. Jag och Micke har varit gifta i 7 år nu i augusti. Jag har en del övningskörningar inbokat också. Som sagt, det blir en höst utan dess like. Nu måste allt klaffa känner jag.

Hur ser din höst ut?

En förlamande skräck

Midsommardagen. En dag då det mesta var stängt i Stockholm, likaså Mall Of Scandinavia. Vi beslöt oss därför att besöka Junibacken.

En helt underbar dag tillsammans med mina tre tjejer, där vi tog kollektivtrafiken från Solna in till Odenplan och därifrån gick vi in till Junibacken. Vi lekte i sagotorget ett bra tag, innan vi gick upp till Pippis hus på ovanvåningen. Vi lekte tills teatern skulle starta. Vi såg på då Pippi flyttade in till Villa Villekulla. Mycket skratt, många välkända låtar för barnen och att få se hur de sken upp då Pippi var nära deras fötter. Otroligt! Sedan blev de ledsna för att Pippi inte stannade kvar och kunde kramas.

Men vi fortsatte ner till lunchen. Stod i kön, beställde maten och satte oss ner. Alla tre barnen fick varsin köttbulle-portion och jag valde en köttbit. Det skulle jag inte ha gjort…

”Mamma, det kliar!” Sa Samantha direkt efter att hon smakat en bit av mig. Och jag såg det på henne. Det här skulle inte gå över direkt, av sig själv. Gick direkt till disken med Samantha i famnen och frågade vad köttbiten innehöll. Fick en lapp med kryddorna nedskrivna. Hämtade de andra två och skyndade oss ut. Ut till den friska luften. På den där stunden… Då hade Samanthas läppar svullnat upp, likaså hennes ögonlock. Hennes andning var riktigt rejält påverkad och hon hade det riktigt jobbigt. Min skräck fick inte bryta fram, inte nu när jag var själv med alla tre. Jag släppte lös Mary och Ebba på den yttre gården, vid entrén där de ändå kunde leka med lite saker. Jag satte mig på gruset med Samantha i famnen. Hon gallskrek av oro, ångest och av svårigheterna att andas. Den turisten som kom ut från Junibacken efter oss kom fram till oss och frågade om hon kunde hjälpa till med någonting. Hon satte sig intill oss på gruset, lämnade över sin bebis till bebisens mormor som också var med där. Bebisens morfar fick i uppdrag att se efter Mary och Ebba också, så inget skulle hända dem. Hon själv ringde 112.

Den kvinnan som satt med oss. Hon presenterade sig som läkare. Hon satt där, lugn. Pratandes med både mig och Samantha. Hon förklarade hur jag kunde göra med astmamedicinen, hur jag skulle sitta med Samantha i famnen. Ambulansen kom. De gav adrenalin. Hjälpte inte. En till ambulans kom. Jag och Samantha fick åka i en ambulans. Mary och Ebba fick åka i den andra ambulansen, bakom oss.

Jag fick sitta fram hos föraren i ambulansen, tittade ut genom backspegeln för att hela tiden ha koll så att den bakomvarande ambulansen följde med oss, inte sackade efter eller någonting. Jag höll ett öra mot vad som sades bak i ambulansen. Samantha blev okontaktbar. Mitt hjärta snörades åt. Min skräck var på väg att bli sann. Jag skulle förlora henne. Jag skulle få begrava min dotter. Min förstfödda. Tårarna rann och jag grät hysteriskt ett tag. Ringde Micke. Uppdaterade honom. Bad honom mötas upp vid akuten. Försökte andas jag med.

Framme vid akutinfarten. Samantha rullades iväg riktigt fort. När jag väl kommit in (hade väntat in Mary och Ebba också) kunde jag inte riktigt ta till mig den situation som spelades upp framför mig. Flertalet specialister; allmänspecialistläkare, narkosläkare, hjärt-och lungspecialister, barnläkare och många andra. Dessutom stannade ambulansmännen kvar ett bra tag för att få veta hur det gick. De hoppades även de på en förbättring. Undersköterskor. Sjuksköterskor. Alla dessa var där för Samanthas skull. Samantha låg där. De kopplade upp henne till många maskiner. Hon var rädd. Hon hade tårar rinnandes nedför kinderna. Jag kramade hennes hand. Hörde diffust att de beslöt att de skulle söva henne och intubera. Skräcken slog återigen ett hårt tag om mig. Jag vågade inte hoppas. Jag var rädd. Så otroligt skräckslagen. De gav adrenalin och många andra mediciner. Ingenting hjälpte direkt mycket. De sövde henne. Jag var med tills hon hade somnat ordentligt. Först då gick jag ut ur rummet, över korridoren till ett annat rum, där Mary och Ebba befann sig med en undersköterska. Ebba hade somnat, av allt som hade hänt den här dagen. Mary satt och målade.

En halvtimme senare (den längsta halvtimmen i mitt liv) dök Micke upp med ett lugn och en visshet om att läkarna gör allt för att rädda henne. Att hon är i goda händer. Vi var trots allt på ett av Sveriges bästa sjukhus. Någonting måste det ju vara värt. Tre timmar efter att vi kommit in fick vi gå upp till intensivavdelningen, men vi fick ännu inte gå in till Samantha. Ytterligare två timmar gick. Då först fick vi se henne. Intuberad. Otroligt många slangar och sladdar till diverse maskiner, dropp och påsar. Nedsövd. Mary ville inte gå därifrån, trots att det såg läskigt ut. Hon ville vara där när Samantha vaknade igen. När vi gick ut i korridoren igen och stängde dörren mellan oss och Samantha skrek Mary hysteriskt ”Jag vill vara hos Samantha! Jag vill se hennes mage!” För det var på magen som Mary hade sett att Samantha andades.

Micke och de två tjejerna åkte tillbaka till hotellet i Solna. Jag blev kvar på sjukhuset, sov på patienthotellet över gatan i några timmar innan jag åter var på plats. När jag gått ifrån Samantha var hon fortfarande nedsövd och hade alla mediciner kvar. Adrenalinet också. Min lilla tjej. Min älskade, modiga, starka och underbara tjej. Min livsglada tjej.

Smakprov

Här följer ett litet smakprov från boken ”Farfars mysterium”: 

”Enligt ryktet kunde inte Per Johan tåla sin styvson och kastade därför ut honom. Efter konfirmationen vid 15 års ålder räknades man som arbetsför och därför skulle även denna pojke arbeta för sig. I Spånga bodde Gustav på två ställen, dels i Gustavsberg men också Hägerstalund.”

Nästa stycke:
”Det ryktas att Hulda var synsk. Då Gustav var tonåring jobbade han på Djurgårdsfärjan när han en dag ramlade ner i vattnet, ungefär i jämnsides med Gröna lund, när färjan sedan kom tillbaka till Slussen stod Hulda redan där, med torra kläder i famnen. Hur kunde hon annars veta? Rikstelefoner fanns absolut inte i varje folkhem vid den här tiden, mobilen var inte heller uppfunnen ännu. ”

Baksidetexten på boken lyder såhär: 
”En man.
En man vars biologiska pappa inte är närvarande i hans liv.
En mamma som är synsk.
En styvpappa som slänger ut honom hemifrån.
Femtom halvsyskon.
Två fruar. 
Vem är han?
Följ med i farfars mystiska liv!”

Vanlig blyghet eller annat?

  • Jag har lite huvudbry angående ett av barnen här hemma. En del saker som gör mig misstänksam och fundersam i hur jag ska agera. Jag kommer att kontakta BUP så småningom men vill först prata lite med BVC. Är främst detta jag tänker på:
    • Under hela hennes första år på förskolan sa hon så gott som inte ett enda ord. Men pedagogerna hörde henne prata och sjunga för sig själv när hon trodde att ingen var i närheten.
      Hon låser sig vid situationer som innebär ny miljö, nya aktiviteter, nya möten med (nya) människor. Blir okontaktbar och hennes blick kan ibland bli tom vid dessa stunder.
      Gömmer sig helst i annat rum, eller är fastklistrad hos någon av oss föräldrar. Kan tex sitta gömd i hennes rum i timtals om vi har besök här hemma. Vid de tillfällen vi har middagsgäster väljer hon hellre sitta ensam i sitt rum än vid bordet med de andra. För att slippa träffa gästen.
      Vid nya pedagoger/vikarier på förskolan säger hon inte till om behov – att gå på toaletten. Detta vågar hon inte. Dvs det sker olyckor och hon blir mer låst och tycker det blir en än mer jobbig och obekväm situation. Ordinarie ser därför till att hon nyss gått på toa om de ska iväg på planering eller liknande.
      Hon vill absolut inte vara utan sin syster på förskolan. Det är hennes stora trygghet. Blir väldigt tystlåten och ensam utan syster med sig.
      Är ovan vid närhet, kramar (tex godnattkram) sker helt på hennes villkor men känns stelt och besvärande – men att hon ibland vill, ibland inte.
      Efter såväl långa som korta dagar på förskolan så blir det antigen en stund med middagsvila eller en lång stund av bråk, skrik, gråt och en tjej som inte alls vet hur hon ska hantera allt.
      Hög smärttröskel tror många då hon inte gråter eller säger till hur det känns/om det gör ont. Om hon väl säger att det gör ont – då gråter hennes syster för längesedan av smärta. Hon har till och med brutit ett ben utan att gråta någonting. Hon stänger allt inom sig istället.

    Inga blöjbarn?

    Från en dag till en annan så verkar det som om jag nu inte längre har blöjbarn här hemma. Vi har under hela barnens sommarlov låtit Ebba gå utan blöja och även utan trosor, just för att hon ska lära sig känna igen hennes kropps signaler på när hon behöver gå på toaletten. Och så otroligt duktig hon har varit! Visst, olyckor har skett. Men, hon har lärt sig mer och mer att dels säga till, dels springa iväg själv.

    Igår morse, när vi skulle till förskolan, vägrade hon ta på blöjan. ”Inte blöja, TROSOR!” var hennes mantra då. Och absolut, hon fick välja själv. Skickade med flera ombyten ifall olyckan skulle vara framme. Men icke! Hon gick 1,1 km till förskolan, lekte, åt lunch, sov, lekte och åt mellis på plats innan vi gick 1,1 km hem också utan att det skedde en enda olycka. Och så fortsatte dagen. Helt utan blöja. När natten började nalkas tänkte jag att det dock var bäst att ha blöja på, under natten. Men icke. Även där sa Ebba ifrån. Och absolut. Testa kunde vi ju alltid göra. Hon gick på toaletten precis innan sänggåendet. Jag pottade henne vid 12-tiden och vid 4-tiden. Hon klev upp vid 6.30 men vägrade gå på toaletten på en gång utan gjorde det först kring 08.10 tiden. Tänk, min lilla bebis börjar bli stor. Och jag börjar bli nostalgisk.

    Här är en bild på mig och Ebba från ifjol.
    Mammas tremänningar/sysslingar med familj
    var här på besök den dagen. 

    Både kusin och tremänning

    Jag håller som sagt på med släktforskning och när jag nu samlar alla fakta jag har hittat, reder ut en del frågor som dykt upp på vägen och tittar igenom mitt bokmanus – ja då har jag hittat någonting riktigt intressant.

    Jag har hittat att min farfar Gustav hade en kusin som hette Svea (hans mamma och hennes pappa var syskon). Men, Svea var även hans tremänning/syssling (hans farmor var moster åt Sveas mamma). Det är nästan kusligt detta. För jag tror inte att John Värnlund (min farfars far) och Hulda Hellström (min farfars mor) skulle ha träffats om inte Johns kusin och Huldas bror hade gift sig med varandra.

    Det är sådant här jag tycker är riktigt häftigt med släktforskningen. Man hittar så otroliga häftiga fynd tycker jag.

    Det söker jag

    I olika bloggar fastnar jag för olika saker, så är det ju. Men jag har några saker en blogg måste innehålla/handla om för att det ska vara intressant för mig att stanna kvar där, och/eller återkomma dit.

    img_4578

    • Personlighet. Den ska vara personlig, näst intill till det privata. Öppen sfär och bra klimat i kommentarerna också.
    • Bilder. Foton och en genomgående röd text är nästa punkt på min lista.
    • Mixade händelser. Det blir tråkigt om det enbart är outfits som dyker upp. Men också tråkigt med enbart barnuppfostran.
    • Humor och blicken i ögat. Det ska kunna skämtas. Det ska kunnas tålas skämt, lite råare jargong helt enkelt.

    Vad söker du i en blogg?