Upp i sadeln igen

… Eller rättare sagt bakom ratten igen. Nu idag är det dags för nästa körlektion. Nästa vecka är nya uppkörningen. Ni får verkligen önska mig lycka till nu då jag inte kört på drygt en månad. Jag kör ju inget hemma med Micke.

HÄR skrev jag lite om körkortet senast och frågade er hur många lektioner ni tagit och när ni klarade proven. De svar jag fått in visar på ganska få lektioner (under 16 stycken) och att man klarat uppkörning och teori på första försöken.

Jag har räknat ut att jag har kört de flesta gånger med dubbellektioner (dvs 40 x 2 minuter) men om jag skulle räkna alla enkellektioner (40 minuter) så är jag, innan idag, uppe i 31 stycken. Det vi ändå fokuserat mest på är att titta extra åt höger samt höja blicken för att kunna planera tidigare vilken riktning man ska ta. Det var detta med att vrida huvudet åt höger extra mycket som gjorde att jag kuggade i december. Och som vi nu måste träna på ytterligare. Men önska mig lycka till nu!

Vecka 3

Den här veckan känns rätt spännande, lagom med aktiviteter och sysslor på en nivå som känns överskådligt.

Utöver detta ska jag plugga inför tentan men också hinna göra två mindre prov samt två inlämningsuppgifter till komvux-kursen. Nu kickar vi igång denna veckan. Hoppas du fått en skön start på dagen!

Barnens egna sfär

Det finns ett rum som absolut tillhör endast barnen i ens hem, det är deras sovrum och/eller lekrum. Och där tycker jag inte att föräldrarna har något direkt att säga till om, såvida det inte rör sig om en sanitär olägenhet eller sådant. Det vill säga att det är hälsofarligt eller sådant. Men jag vet att jag är ganska ”ensam” om att tycka såhär. De flesta föräldrar anser att barnen minsann ska lära sig att städa och hålla efter sig själva. Och visst, det är en grymt bra sak att kunna och behärska. Men, det är inte hela biten anser jag.

IMG_20160322_064639.jpg

Viljan är allt

Jag anser att viljan att städa, hålla efter och ha det rent – det är en stor del i det hela. Att barnet ska vilja städa, kanske för att lättare hitta sina leksaker eller för att kunna leka i rummet med en kompis. Jag tror mer på att peppa, leka fram städningen och göra roliga danslekar i samband med städningen för att få det roligt, trivsamt och något som barnet ser fram emot. Jag har aldrig krav på att tjejerna ska vara med och städa, däremot uppmuntrar jag dem riktigt mycket. Jag visar att jag blir glad då de hjälper till. Jag säger dock inte ”Vad tråkigt att ni inte hjälpte till.” för varför har jag bestämmanderätt över deras rum, deras sfär? Om jag vill att det ska vara städat där, då får väl jag städa. Om de vill vara med så är det bara roligt, anser jag. Och ofta då jag sätter igång kommer de och vill vara med mig. Jag brukar dock varje kväll göra vägen från dörren till sängarna helt fri, så att jag inte snubblar där på natten ifall de vaknar. Men annars? De får bestämma själva över deras rum. Liksom jag och Micke bestämmer över vårt sovrum.

Hota är olagligt

Något jag däremot INTE anser att man ska använda sig av är hot (”Städar du inte rummet kastar jag dina leksaker!”) då det är helt enkelt olagligt att hota någon. Och där föräldrar faktiskt slängt en del av leksakerna i syfte att lära barnet att lyda (dvs städa) gör fel. För det första, barn gör som de blir tillsagda – om de kan. För det andra, varför lära barn att lyda är det enda barn ska göra? För det tredje, skulle det vara okej om barnet slängde mammans smycken eller pappans tidningar? Nej, då skulle föräldrarna bli rasande, eller hur? Varför har inte barnet rätt att få ha kvar sina leksaker – om nu föräldrarna har rätt att ha kvar sina saker?

Att muta och ha belöningssystem sänder fel signaler

Jag tror verkligen att mutor och belöningssystem ger fel signaler till barnen. Redan här blir det som med betygen i skolan. Press och stress inom barnen för att nå upp till de vuxnas förväntningar. Här kan barnen känna sig tvingade att städa för att få beröm, för att få den belöningen som utlovats (tex högre veckopeng om det städats, eller till och med en indragen veckopeng för att man inte städat). Det kommer göra att de städar, kanske inte för att de vill ha det fint eller för att de själva anser att det behövs – utan för att få det där som de lovats. De kommer också senare kräva det för andra saker också (Personlig erfarenhet av detta).

Barnets rum, deras sfär och personliga utrymme

Deras rum borde och ska vara deras personliga utrymme. Där tycker jag att de ska få bestämma hur de vill ha det. Om de vill ha vägledning och hjälp med städning så absolut, jag är den första att hjälpa till. I deras rum ska de få känna sig hemma helt och hållet, de ska få känna att det är deras och att ingen kan komma dit och bestämma över dem. Det ska vara deras tillflyktsort.

Den psykiska väggen

Jag har en del funderingar kring den så kallade psykiska väggen, den som man allmänt säger att man krockat med då man ”går in i väggen” eller blir sjukskriven för depression/utmattning. Jag har en del saker som jag kan rabbla upp kring mitt egna mående;

  • Väldigt kort tålamod med barnen (och övriga i min omgivning).
  • Väldigt trött om kvällarna, somnar lätt när jag ska natta tjejerna på kvällarna.
  • Hoppat av en del kurser (i höstas) för att jag kände själv hur stressen byggdes upp.
  • Jag drar mig för att göra saker och ting. Tackar nej till träffar med de få vänner jag har häromkring, inte varit i kyrkan på över ett halvår.
  • Jag ”glömmer” avboka eller helt enkelt ”glömmer” jag att dyka upp, för även det där samtalet för att avboka träffen/mötet/arbetsintervjun/läkartiden är en jobbig sak. Restiden/sättet är också en stor bidragande del som gör att det känns som jätteprojekt.
  • Jag är som en magnet för känslorna. Blir jag tillrättavisad eller får höra att något jag sagt/gjort är fel eller helt enkelt inte rätt för stunden, gråter jag. Jag gråter extremt lätt även för saker som står i böcker, när tålamodet brister, när det inte går som jag vill eller när jag inte blir trodd.
  • Stressar för inget och blir illamående/spyr av stressen.
  • Står inte en aktivitet nedskriven så existerar den inte.
  • Har fått en del ångest/panikattacker det senaste året.
  • Hamnar lätt i ett mode där mina känslor stängs av på ett sätt, jag blir låg. Tom på allt. Mitt jag försvinner.
  • Jag sköter de mesta i hushållet med städ, disk och annat som måste göras – inklusive handling, tvätten och sådant. Men även allt kring barnen. Jag lämnar, hämtar på förskolan. Jag gör allt kring deras rutiner, mediciner, läkartider och så vidare. Känns ibland som om jag är ensamstående med dem. Jag har dessutom heltidsstudier på två olika utbildningar för tillfället. Sökt extrajobb + sommarjobb.
  • Jag kan bli riktigt ledsen/nere om saker ändras. Tex en bestämd måltid blir någonting annat. Tappar aptiten.
  • Har ångest och panik över hur mitt utseende är, att jag är överviktig och inte kommer ner i vikt.

Teckenspråkstolk, ASAP!

På måndag har jag en lektion på Jönköpings universitet. En lektion i engelskakursen jag läser, som handlar just om grammatiken. Tror ni inte att jag varit så sent ute att prata med samordnaren för särskilt pedagogiskt stöd om att jag behöver teckenspråkstolk till den lektionen? Fick tag i henne först idag, och tolkar vill gärna veta minst (minst!!) 10 dagar innan. Skolan vill gärna ha vetskap om tolkbehovet vid kursstart – så det är mitt egna fel egentligen…

Men nu drar samordnaren i alla trådar hon kan för att lösa detta åt mig. Hon ringer i detta nu till den förmedling som skolan har upphandlat tolktjänst hos, för att höra om de har lediga tolkar på måndag. Om inte så har vi i alla fall en plan B, att hon tar kontakt med läraren som ska hålla i lektionen på måndag och pratar med henne angående hörselteknik, beteendet gentemot folk med sämre hörsel (inte prata med ansiktet vänt mot tavlan utan prata först då ansiktet är vänt mot klassen igen, upprepa klasskamraternas fråga, osv) men också om det är möjligt att jag får hennes anteckningar – så att jag kan följa med bättre.

Vi har även bokat in ett möte till nästa vecka där vi ska gå igenom upplägg inför följande kurser, som ju blir på svenska i för sig – men jag vill ha åtkomst till hörselhjälpmedel och att pedagogerna vet om min hörselskada (och synskada).

Resten av dagen har jag suttit på skolan och pluggat engelska grammatiken. Tycker ändå att jag börjar greppa lite. Men nervöst inför tentan om en vecka… Lunchen blev kall marinerad fläskfilé med potatisgratäng och massor med sallad, i skolrestaurangen. Riktigt gott må jag säga!

Engelsk grammatik

Idag kommer det att bli tentapluggande för hela slanten. Engelsk grammatik, inte direkt den roligaste läsningen eller den lättaste att ta till sig, men.. Det måste göras. Tentan är om 9 dagar. Väntar nu på att Willys öppnar så att jag kan köpa mig lite gott till lunch samt lite annat som vi behöver inhandla. Tjejerna är precis lämnade på förskolan, Micke på jobbet och allt är som det ska nu med rutiner och allt.

Såhär såg det ut igår då jag tog mig en promenad med Ebba i vagnen. Dimma långt ner mot vägen, becksvart och gatulamporna gav ett läskigt ljus åt det hela. Nästan Privet Drive – känsla över det hela tycker jag.

Förälderns största och viktigaste uppgift

Som förälder har du ett stort ansvar. Inte bara med att ditt barn ska få mat på bordet, tak över huvudet, kläder som är hela och rena samt en säng att sova i. Det handlar om så mycket mer än så. Jag skulle säga att allt det fysiska är helt klart viktigt, för överlevnaden. Men för att forma en individ med trygghet, självsäkerhet, självständighet och empatisk förmåga krävs det så oroligt mycket mer av en som förälder.

Det handlar om att vara nära sitt barn. Inte bara fysiskt med kramar, ha barnet i famnen eller smeka det över kinden då det sover. Det handlar också om att lyssna på barnet. Tro på barnets välvilja och förmåga. Älska barnet villkorslöst. Sätta barnet främst, alltid och i alla situationer. Tolka barnets signaler och tro på dessa samt agera utefter detta. Barn gråter inte bara för att, de gråter som ett uttryck av behov.

Det handlar om att vara ett föredöme. Inte bara i hur ett ”bra bordsskick” ska vara, inte heller handlar det enbart om hur och när man ska städa eller duscha/sköta sin hygien. Det handlar om att visa en empatisk sida av sig själv, att alltid bry sig om sina medmänniskor – men också om sig själv. Att inte tala nedvärderande om någon annan/sig själv. Att våga visa känslor (hela känsloregistret!). Att säga förlåt då det krävs, att våga erkänna sina misstag och våga visa att man har fel. Det handlar även om att visa hur man sköter allt materiellt hemma. Att involvera barnen i det man håller på med, att inbjuda dem till lek och prat. Det handlar också om att visa hur ett socialt liv berikar hela livet. Skratt förlänger livet. Gråt för en samman.

En förälders viktigaste uppgift är att forma barnen till individer som både vågar vara starka men svaga. Våga tro på sina medmänniskor men samtidigt inte sluka allt med hull och hår. Som vågar gå sin egna väg i trygg vetskap om att han/hon har andra som backar upp, som alltid tror på en.

Träna turordning

Vi kör med turordning i ganska mycket här hemma. Är i det mesta vi kan träna det i, känner vi. De vill alla tre tända och släcka lampor, så där får de göra det en kväll var. De får hjälpa till med maten en omgång var. De får kramas i tur och ordning. Leka med just den saken i tur och ordning. Gå på promenad med just mig eller Micke ensamma. De får följa med i bilen i tur ovh ordning. Nu har vi även börjat med att de ska respektera att en viss leksak enbart är det barnets leksak, inte allas. Det är något som en del av tjejerna har svårt med att greppa. De anser att allt är allas.

Har ni något tips på vad för aktivitet som kan träna turordning på ett roligt och avslappnat sätt?

Samsovning, så gör vi

Från första början med en nyfödd hemma har tjejerna sovit väldigt mycket intill oss. Väldigt nära och väldigt inpå en om man säger så. Jag älskar det! Att kunna ge trygghet och närhet på det sättet är kanon för dels anknytningen mellan förälder och barn men även för att barnet ska känns sig tillfreds, att man är nära och att man kan tillgodose alla behoven mycket snabbt. Ibland har det varit en hand som har behövts. Ibland att ligga så tätt intill som möjligt men ibland har det varit lugna hjärtslag och andetag som varit knepet för att barnet ska komma till ro.

Vi har alltid haft en spjälsäng redo vid min sida sängen, till alla tre. Däremot är den knappt använd på det sättet. Det har mest använts dagtid. Även nu, när tjejerna är 4,3 och 2 år gamla så kommer de in till oss på nätterna. De kommer och sover tätt intill. De behöver det. Och varför skulle jag då avvisa dem och deras behov av närhet?

Jag tänker såhär… Om ett föräldrapar hävdar att de inte är så sugen på att det här med att samsova. I så fall undrar jag om föräldrarna sover i samma säng eller om de har separata? För de kan ju inte vara sugen på samsovning alls då? För varför är det viktigare för föräldrarna att sova tillsammans än att barnet ska få den tryggheten och närheten som behövs? Och varför leda tillbaka barnet 4-5-6 gånger per natt istället för att sova tillsammans? Hade jag bestämt hade vi bara haft vår säng och samsovit hela nätterna direkt, och haft hela deras rum som ett lekrum istället.

Min mamma fick byta om till nattlinne, krypa ner i en spjälsäng till min storasyster för att natta henne där, när hon väl somnat klättrade mamma upp igen och bytte om till vanliga kläderna igen om hon skulle vara uppe en stund till med pappa. Detta gjorde hon då hon var höggravid med mig.

Att föda barn ensam

Med Samantha var Micke med under förlossningen. Det var en planerad igångsättning och vi hade tagit med datorn samt några DVD-filmer. Vi började se en film, ”De fem legenderna” men.. när den väl satts igång började mina värkar ta en ny form. De blev mer intensiva och jag bad om akupunktur. Micke höll mig i handen. Småretades med mig då och då om hur ont jag hade och att han inte riktigt tyckte synd om mig (jag hade ju ”bara mig själv att skylla” retades han). Han gav mig vatten, skrev ner saker som jag ville komma ihåg och sådant. Han var den som fick klippa navelsträngen, men även det tyckte han inte var något speciellt. Men redan från start såg jag den otroliga kärleken han kände för Samantha. Vi var kvar på BB i två dygn innan vi åkte hem. Båda var otroligt tafatta vad det gällde att byta blöjor, att hitta rätt med bröstet och sådant. Samantha fick inte riktigt sugmetoden att fungera så där blev det lite ersättning direkt. Han sa det efteråt att ”Alla säger att det tar sådan lång tid att föda barn, man hinner se några filmer, minst. Men de bara ljuger!”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Med Mary däremot så var det sent på kvällen allt startade. Jag klädde på Samantha och Micke startade bilen. Sedan bar det av till förlossningen. Han åkte hem med Samantha. Vi kände att det var bäst så. Jag går ju ofta in i mig själv, tänker inte på vem som är i omgivningen och sådant. Han försökte natta Samantha men hon ville inte somna. Jag var ju inte hemma. För första gången någonsin i hennes liv. Enbart lustgas använde jag den här gången. Jag skrevs in 21.59 och hon föddes 23.12 samma kväll. Barnmorskan var den som klippte navelsträngen. Bara drygt en halvtimme efteråt kom Micke och Samantha in till oss på förlossningen och vi sov tillsammans där i en av deras sovsalar. Åkte hem mindre än ett dygn efter att hon föddes. Hon tog bröstet direkt och sög på bra, allt fungerade som det skulle.

10001488_10152296866224361_3727809004783879106_n

Med Ebba var det tidig morgon som vattnet gick och värkarna började komma. Vid 8 ringde jag in till förlossningen, Micke gjorde iordning i tvättstugan och startade sedan bilen samtidigt som jag klädde på tjejerna mellan värkarna. Vi åkte till förlossningen, Micke släppte av mig och de åkte sedan hem till farmor. De tog med henne hem till oss för frukost hemmavid. Min inskrivningstid blev 08.48 och Ebba föddes 09.05. Jag hade bara lustgas denna gången också och jag var den som klippte hennes navelsträng. Jag var själv på BB hela den dagen med Ebba och vid 18 tiden gjorde läkaren en undersökning och vi fick åka hem. Det valde vi att göra, Micke och Samantha mötte upp oss i entrén. Hemma väntade farmor och Mary. Så fort vi hade kommit hem skjutsade Micke hem hans mamma, jag var själv med alla tre en liten stund. Ebba tog bröstet direkt, sög på ordentligt och allt var som det skulle.

img_4562

Mina tankar

Jag känner att jag verkligen fått testa på olika sätt att föda, även om de på ett sätt var väldigt lika varandra i hur det gick på förlossningarna. Att föda utan sin partner var i det här läget inget att diskutera, jag ville att de skulle ha en av deras närmaste hemma hos dem. Jag kände och känner mig inte trygg med någon annan att ta hand om dem. Och just att jag också gick in i mig själv och hämtade kraft inifrån gjorde att det på ett sätt kändes överflödigt med Micke i rummet. Hans gliringar och hans retsamma sätt gjorde inte direkt situationen lättare för mig att hantera, men jag sa inte ifrån – jag gick istället ännu mera in i mig själv. Att föda utan partner har varit något som har stärkt mig som person. Det har gjort mig mer medveten om vad jag klarar av, på egen hand. Det kändes helt magiskt också att få klippa navelsträngen, att få se sitt barns ögon för första gången. Att få hålla sitt nyfödda barn i famnen och inse att detta barnet är en underbar skapelse, en otrolig ynnest att få hålla det i min famn och bara känna kärleken flöda. Magiskt. Men på ett annat sätt var jag ju inte ensam, trots att Micke inte var med mig där, jag hade ju Gud vid min sida. Det kände så starkt i vissa ögonblick då jag verkligen ville ge upp för smärtan var så stark – då var det en inre styrka och en inre röst som sa åt mig att fortsätta. Snart har du kärleken i din famn.

 

Hur det blir ifall jag blir gravid igen och ska föda barn, det vet jag inte nu – det beror på situationen i sig vid den tidpunkten. Det vill säga om jag fortfarande är gift med Micke, hur gamla tjejerna är och hur situationen ser ut med avstånd till sjukhuset och allt sådant.