Barn och döden

Ibland kommer man i kontakt med döden. Man får se sanningen i vitögat och inse att döden är det enda man inte kan komma undan. Mina barn har fått vara med på begravningar då vi anser att det är en del av livet och en naturlig sådan. 

Februari 2015 var jag, Micke, Samantha och Mary i Stockholm på Mickes mormors begravning. Under själva gudtjänsten ville inte barnen (Samantha 1 år och 10 månader, Mary 9,5 månader gammal) sitta stilla så jag tog med dem längst bak i kyrksalen där det fanns en barnhörna så de kunde rita, pyssla och liknande, samtidigt som Micke kunde få ha sin stund att säga farväl till sin mormor. 


I maj 2016 var det dags för min pappas begravning. Micke blev då hemma med de två stora tjejerna och jag reste upp med Ebba som då var 4 , nästan 5 månader gammal. Hon grät lite och ville inte riktigt vara still, men hon gav mig och övriga även ett lugn. Det var ingen tvekan om saken. Pappa älskade oss barn och barnbarn varför skulle de då inte få vara med där? Sedan vid urnsättningen av pappas aska var alla tre barnen med (maj 2017). 

En lista om mig 

  • Jag tycker inte om inlagd gurka. 
  • Kan äta 45 cm subwaymacka (kycklingbröst!) utan problem. 
  • Jag har dröm om en weekend i London på egen hand. 
  • Jag sminkar mig aldrig. 
  • Jag kan inte ha vanliga jeans då det känns som om de skär in i magen (kniv-känsla!). 
  • Har ofta bylsiga kläder för att dölja kroppen. Trivs inte med hur jag ser ut. 
  • Jag trivs bäst när jag kommunicerar på teckenspråk som ju är mitt modersmål. 
  • Tycker inte om starkare ostar eller ostsås. 
  • Jag är rädd för att sitta i en bil som är igång (på tomgång) utan någon vid förarsätet. 
  • Jag har opererat mitt högra ögonlock en gång. 
  • Jag klarar inte av att dricka kaffe – eller ha det i chokladbollar. Usch! 

Mutor, hot och kränkningar 

Som jag skrev igår anser jag att mutor, hot och kränkningar av barn ingår i samma kategori. Jag menar på att man kan komma på lösningar på helt andra sätt. Att tex komma med mutor såsom en förhöjd veckopeng om man gör mer hushållssysslor, glass om man gör si eller presenter om man gör så… Jag ser inte det som en positiv sak – i längden. Det kan göra att barnet i slutändan förväntar sig att alltid få en sak/pengar för att han/hon går ut med soporna – tillexempel. Anser att hushållssysslor är något man ska göra för att man vill det, för att man vill hålla det fint och trevligt för sig själv och de andra som man bor tillsammans med. 

Att tvinga någon ser jag inte som ett alternativ – om det verkligen inte är nödvändigt för tex hälsan (mediciner). Men är det något man måste ta så brukar jag leka och få det att ändå bli något okej att göra. Att inte få det till ett trauma. Dvs jag pratar mycket om det, med det barnet det gäller, jag ger barnet alternativ till hur medicinen ska tas, var det ska tas (ex i tv-rummet eller i köket osv), vem som ska ge medicinen och liknande. Allt för att det ska kännas okej för barnet. 

I augusti ska Samantha börja med tillväxthormon i sprutform. Hon är rädd för sprutor efter en dålig tidigare erfarenhet. Men, därför är det bra att vi varit på lekterapin, jag har hittat mina sprutor jag hade som barn och dessutom har hon själv fått välja vilken sorts spruta hon ska ha. Vi leker med min gamla spruta, ibland är det hon som ”ger” mig sprutan och ibland tvärtom.  Hon har börjat tycka att det är okej faktiskt. Och vi kommer fortsätta jobba med detta framöver. Då blir det inte ett tvång för henne, utan hon tar den för att hon vill och vet att det blir bra för henne om hon tar den. 

Att kränka barnen 

Jag fattar inte vad det är för fel på folk. Är mobbning och kränkning verkligen något som man ska tillämpa i barnuppfostran?! Absolut inte säger jag… Men ändå pågår detta hela tiden, överallt och jag blir tokig!

  • ”Äter du inte upp får du ingen efterrätt.”
  • 
”Äter du inte så kan du inte bli stor och stark. Då kommer du alltid vara liten som en bebis.”

  • ”Bara bebisar slamsar med maten sådär.”
  • ”Ät upp nu och visa att du är stor.”
  • ”Du får inte gå ifrån bordet förrän du har ätit klart.”
  • ”Du skulle få sova över hos mig när du blev större men om du inte äter så blir du ju aldrig större.”
  • ”Det blir ingen välling ikväll om du inte äter upp nu.”
  • 
”Jag hade tänkt att ni skulle få glass efter maten. Nu får bara X och Y glass men inte du.”
  • Kom igen nu, visa att du kan äta. jag tror inte att du kan, kan du?!” (Negativ betoning)
  • ”Va?! Ska inte du äta upp?! Vad är du för en bebis?!” 

Dessa och en hel bunt till med kommentarer får Samantha och Mary höra av människor i deras närhet som jag numer bara känner stress över att äta tillsammans med. För vad ger detta för bild till tjejerna? Tvång till att göra något de inte vill, hot om konsekvenser som kan bli helt orimliga och kränkningar i samband med måltider – där de haft stora problem med att faktiskt få i sig tillräckligt. 


De har själva kommit på en lösning – att leka att de har en tävling. Och applådera då ena har ätit lite. De har roligt, maten slinker ner lite lättare. Och de har framförallt ingen press på dem att de måste äta upp. Jag blir också involverad i tävlingen och får också applåder. Och känner själv vilken glädje som fylls inom mig när man fokuserar på det positiva istället. När man ser barnet ifråga och inte vad andra tycker och tänker om allt. 

Ett bra sätt att tänka kring barn och deras matintag är detta: ”Jag bestämmer vad barnen ska äta men de bestämmer hur mycket de ska äta.”. Det känns bra för mig att tänka i de banorna. Jag tror verkligen inte man kan tvinga dem till att äta. Det bara låser sig för mina tjejer när de får order till att äta eller känner av stresspåtryckningar. 

Sovmorgon

God morgon på dig! Jag hoppas att just du har fått sova gott inatt! Här har vi haft en riktigt lugn natt där Ebba var den som kom in till oss på småtimmarna. Men somnade om direkt hon lade sig mellan oss. Och där låg hon. Klockan blev 06.30 och Micke kom in för att säga att Samantha vaknat – han hade startat Vaiana åt henne och precis i samma stund vaknade Mary så hon satte sig också för att titta på filmen. Först 07.45 vaknade Ebba och gjorde dem sällskap. Hon tog sig minsann en liten sovmorgon. 

Alltid säga förlåt?

Jag hör nästan alltid vid i princip alla situationer föräldrar säga till sina barn ”Säg förlåt nu!” och ger sig inte förrän barnet sagt förlåt för vad den gjort/sagt. Oavsett om huruvida barnet känner ånger för vad den sagt/gjort så ska barnet säga förlåt. 

Jag anser att det inte är viktigast att barnet säger förlåt. Utan om tex Mary slagit Samantha i ren ilska/frustration så brukar vi prata om det då Mary lugnat ner sig (tröstar givetvis Samantha direkt!). Brukar förklara varför Samantha blev ledsen, att det gjorde ont och att vi inte vill att hon gör så igen. När Mary ser på Samantha att det gjort ont så brukar hon självmant gå fram till henne och ge en smekning på kinden samtidigt som hon säger förlåt. Det är en äkta ursäkt tänker jag. För då har vi inte tvingat henne till att säga förlåt – hon säger så för att hon vill be om ursäkt, vill visa att hon ångrar att hon slog till – för att det gjorde så Samantha fick ont. Men vissa gånger vill inte Mary säga förlåt. Och då tvingar vi inte henne. Det är okej. Men då har vi i alla fall pratat om den situationen. Och vi pratar även med Samantha (om vi ska fortsätta följa exemplet ovan) och förklarar att det Mary gjorde var fel, att slåss är inte bra. Vi tröstar och visar att vi finns där helt enkelt. Men vi tvingar inte till att de ska säga förlåt eller ta emot ett förlåt om de inte vill. 

Promenad 

Jag fick en liten promenad för mig själv idag. Skulle ha jobbat både igår och idag men jag har blivit så förkyld att det inte är klokt. Trots att det är så soligt och varmt ute går jag påpälsad som om det knappt är plusgrader ute. Men behövde även denna promenaden då jag vet frisk luft gör en gott. Och visst är det fint ute nu, när sommaren börjat visa sig?! 

Barnens namn 

Jag är så otroligt faschinerad av släkten och släktforskning att när mina tjejer skulle få sina namn hade jag en plan med det. Alla namn de fick skulle ha en koppling till deras släktingar. 


Min äldsta dotter fick namnen SAMANTHA Elsa Gerd. Samantha var ett hopplock av mina namn (Siri Annica Maria, ta de första  bokstäverna i varje namn så blir det SAM – en förkortning av Samantha). Elsa hette min farmor i tilltalsnamn. Gerd var micles mormors tilltalsnamn. 

Mellandottern fick namnen MARY Albertina Kerstin. Mary hette Mickes mormors syster i tilltalsnamn. Albertina fick hon efter min morfars mamma som hade det i andranamn. Kerstin hette Mickes moster i tilltalsnamn. 

Yngsta dottern fick namnen EBBA Siri Martha. Ebba hade min morfars mamma i tilltalsnamn. Siri har hon efter mig, min mamma, min mormor och hennes mamma. Martha hette Mickes farmor i tilltalsnamn. 

Får jag någonsin en son kommer han att ha Tommi i tilltalsnamn. Med Gösta som andranamn plus ett namn till. 

Aldrig för mycket kärlek

Överallt hör jag människor som menar på att det inte är bra att ta upp bebisen direkt vid gnyenden, gnäll-läten eller till och med vid gråt/skrik. Att det är bra för barnet att låta lungorna ”rensas” (äldre generationer som har sagt detta sista påståendet). Att ta upp bebisen direkt vore att dalta med dem, att lägga en hand på bebisen och visa att man finns där – är att dalta, skämma bort och helt enkelt stör bebisen. 

Jag menar på att man aldrig kan ge för mycket kärlek. Jag har alltid försökt att komma dit direkt. Jag har avbrutit matlagning, toalettbesök och ja Gud vet vad – bara för att så snabbt som möjligt skyndat till barnet som varit ledsen. Oavsett i vilken ålder barnet varit i. När de varit bebisar och börjat gnällt har jag haft dem i bärsjalar så jag kunnat fortsätta med att laga mat i alla fall, jag har haft barn sittandes i mitt knä på toaletten för att de behövt mig just där och då. Haft tre barn kring mig i sängen (en vid varsin arm och så en som sovit vid mina ben/på mig) för att de varit ledsna samtidigt. Jag har burit två (ett par gånger till och med tre) barn samtidigt längre sträckor för att de behövt min närhet just då. Jag har burit på mina barn mycket (extremt för mycket och för länge enligt en del i min omgivning). Jag nattar dem så som de vill – ibland blir det att jag legat med i spjälsäng, ibland med i deras juniorsängar, ibland sittandes bredvid. Ibland har jag tillbringat halva nätterna sittandes i soffan med något barn, för att den inte velat somna om någon annanstans. Oavsett om de får ont eller inte vid ett fall – är jag där och frågar hur det gick, tröstar direkt om det behövs.. Om jag måste flytta undan exempelvis Ebba från något hon inte får hålla på med (exempelvis en blomma i kruka säger vi) och hon börjar gråta. Då tröstar jag henne. För jag förstår att hon blev besviken. 

Det är redan vid nyföddstiden som allt avgör. Det är där grundtryggheten skapas och läggs. Det är vi som föräldrar/förmyndare som måste stå upp för barnets alla behov – fysiska som psykiska. Närhet är minst lika viktigt som mat. En trygg famn är minst lika viktigt som sömn. Lugnande ord är minst lika viktigt som att få en bajsblöja bytt. 

Sotis, saknar dig 

Det är nu fyra år sedan som Sotis dog. Det var vår katt. Hon fanns hos Micke då jag flyttade in men blev direkt ”min” katt då det var mig hon tydde sig till. Låg alltid hos mig. Alltid beskyddande då jag var gravid med Samantha. Alltid så mysig. Spinnandes så man klappade henne. Kurrandet som man hörde då man kliade henne bakom örat… Sotis blev 15 år gammal. En hög ålder, även för en katt. Hon var döv men helt underbar ändå. Hon… hon var bäst på att visa tillgivenhet. Älskade katt. 

Saknar dig Sotis. Tack för de fina åren vi hade ihop.