Långledighet från jobbet 

För ett år sedan var jag med tjejerna på Leos lekland och då såg det ut såhär. 


Idag var jag på jobbet 07.00-15.00 och de var hemma med deras pappa. Vi har sedan jag kommit hem tagit det lugnt och ätit en lätt middag. Nu sitter jag med dem i deras rum och nattar. Micke städar lite och efteråt ska han och jag äta lite potatissallad och rostbiff. Ha det lite lyxigt sådär en torsdagskväll. Nu är jag dessutom ”långledig”, ska vara tillbaka på jobbet först på måndagseftermiddag. Känns rätt skönt faktiskt. 

En orolig natt

Inatt har jag sovit extremt lite känns det som. Somnade inte förrän efter 02.45 inatt och upp vid 04.45 för att hinna med bussen nu vid 06.02.. Men då jag klivit upp (efter att ha snozat i 10 minuter i sängen) gick jag på toaletten och sedan tillbaka in i köket. Där lade jag mig på golvet rätt och slätt för att snoza 3 gånger 3 minuter.. Så trött är jag idag. 

Jag jobbar mellan 07 och 13 idag. Jag längtar otroligt mycket tills jag kan hämta tjejerna. Var riktigt tomt utan dem hemma. Så konstigt, onormalt och skrämmande på ett sätt – även om jag vet att de haft det riktigt bra på nattis. 


Det som gjorde natten lättare var lovsången jag lyssnade på. Men också vännen jag pratade med, som fick mig på andra tankar och som förstod min ängslan, min nervositet och mina förhoppningar. Jag vill att de ska ha det bra på nattis, på förskolan och överallt där de är. Jag vill att barnens hälsa, både psykiskt och fysiskt ska vara på topp. Jag önskar så – av hela mitt hjärta att de inte ska behöva vara oroliga för någonting ännu på bra många år. Åh, om det gick att ta ifrån dem all livets smärta skulle jag göra det. Utan tvekan. Alla dagar. Alltid. För evigt. 

En mammas ängslan

Hur har dem det? Är de glada, upprymda och ivriga inför det nya? Eller är de ängsliga, oroliga och saknar föräldrarna? Inatt är första natten någonsin för tjejerna att sova utan mig och deras pappa – samtidigt. De har enstaka gånger sovit utan mig där, men då har deras pappa alltid funnits där. Och tvärtom då han är borta på sina jobb och liknande. 

Jag smsade ungefär vid den tiden de skulle sommat, tänkte höra hur det var.. Svaret ser ni nedan… 

Frukost på Gothia Tower

Igår när vi kom hem från Nyhemsveckan mötte Micke oss vid tåget. Vilken lycka för barnen. De blev så överraskade! Och så fort vi kom hem var det dags för att sova för tjejerna. De somnade väldigt snabbt, Ebba somnade i mickes famn till och med. Riktigt mysigt! 

Imorse var det tänkt att Micke skulle åka tillbaka till Göteborg på egen hand. Men strax innan 6 frågade han om jag och barnen skulle med. Det var klart att vi ville. Så vi började genast att packa. 06.45 satt vi i bilen och rullade mot Göteborg. Så det hela slutade med att vi åt frukost i Gothia tower, jag och tjejerna då Micke åkte till jobbet. 

”En flicka söker sin mamma!”

En heldag i Nyhem (Nyhemsveckan, läs mer här om du är nyfiken) blev det igår. Popcorn, fika, glass två gånger och ett gäng böcker inköptes så att jag kan dela med mig  av min tro till tjejerna lite enklare. Kunna förklara enklare och sådant i alla fall. Träffade en vän jag inte träffat på åtminstone 9 år. Riktigt kul att ses! Och så träffade jag även en av de personer jag har som förebild i den kristna tron, en pastor som även varit föreståndare för det behandlingshem där pappa bodde i kampen att bli nykter. Denna pastor är den som troendedöpte mig. Så en riktigt bra dag socialt sett. 


Det jobbiga under dagen var att Samantha sprang bort ett par gånger. Första gången letade vi i kanske en kvart efter henne. Överallt, samtidigt som det ösregnade ute. Andra gången hade hon fått lov att vara vid lekparken, hon hittade några äldre barn att vara med och helt plötsligt var hon inte längre där. Jag höll utkik efter henne samtidigt som de andra två lekte i sanden. Tillslut var jag riktigt orolig. Drog med de andra två och började leta. Letade i större och större cirklar. Såg inte till henne någonstans! Nu hade jag nästan panik och jag kände verkligen stressen byggas upp. ”Det är en liten flicka här som letar sin mamma. Flickan heter Samantha. Hennes mamma heter Annica.” Fattar ni vilken glädje jag kände då jag hörde detta?! 

Samantha hade följt med de större barnen till en hoppborg men på just den var hon för lite gammal för att få hoppa i. Då blev hon ledsen och insåg då med att jag inte var i närheten. Då hade hon fått till ett podie/scen och gått upp där samtidigt som de höll en auktion. Hade helt sonika sagt att hon inte hittade sin mamma. Och både jag och de i personalen ansåg att hon hade handlat helt rätt och var riktigt klok som agerat så bra på detta. Och jag var inte sen med att ösa över henne beröm över detta. Men hon hade blivit lite uppskakad minst sagt. 

Mobilen och sociala medier 

Jag är mobilberoende. Det vet jag om, jag har insett det och jag gör vad jag kan för att minska på det ”onödiga” användandet. Med onödigt användande menar jag tex att titta på mobilen varannan minut (ofta ännu mer än så!) för att se om någon har skrivit någonting någonstans. Jag ser till att vara anträffbar hela tiden. Jag blir nådd när som helst i princip. 

Jag svarar på sms direkt, jag tar alla telefonsamtal direkt och liknande. Det tar på krafterna, energin blir tudelad på något sätt. Så… i sommar har jag gett mig själv en liten utmaning. 

Minska på mobilanvändandet. 

  • Detta ska jag göra genom att ta bort notiser för alla appar i princip. Bara ha kvar notiser för telefonsamtal – dvs sms kommer inte längre att få prioritet för mig. Jag svarar då jag har tid, inte på sekunden varje gång. 
  • Kommer lägga den på ett ställe i lägenheten, vilket kommer göra att jag  måste avbryta något för att gå dit, villet kommer resultera i att jag måste medvetet välja.
  • Att lägga vissa nummer som favoriter, och det är dessa samtal som kommer att gå genom. Andra nummer kommer att prioriteras bort. Inte för att de betyder mindre för mig, utan för att jag måste inse att tiden är värdefull. 

Inställda planer

Kryssningen blir inte av. Vi skulle ha satt oss på tåget om cirka 3 timmar. Men så blir det inte nu. Hade sådan ångest över det beslutet igår eftermiddag. Slutade med att jag avbokade den. Jag fick sådan ångest att jag grät och visste varken ut eller in. Frågade barnen och även deras pappa. Barnen sa nej till kryssningen och ja till Leos lekland. Och det var tack vare tjejernas vilja till att göra annat som gjorde att jag valde att avboka i slutändan. 

Att mysa igår eftermiddag på stranden med min vän Esther. Det gjorde ändå att beslutet kändes lite lättare att ”acceptera” på ett sätt. Och så ska vi bara städa lite här hemma, duscha lite snabbt innan vi åker mot Leos. Eller så städar vi bara idag och tar Leos lekland imorgon. Blir nog bra hur vi än gör.