En överraskning – till mig!

Jag fick mig en total chock när Micke och tjejerna kom in idag efter en riktigt kort stund ute. För de hade med sig en övervakning – till mig! En cykel! Har tjatat rätt länge om att jag behöver en och att det kommer göra mig gott… Testade den direkt, och oj vad vingligt det kändes. Jag har ju inte cyklat på 10 år ungefär. Men det satt i. Bara svängarna som kändes lite läskiga. Haha. 

Nej men jag är nöjd med den. Helt klart! Ska nu bara hitta en stol till barnen och en cykelvagn så kan jag ta med dem runt också. Men först vill jag bli säker i att cykla på egen hand igen. 

Min släkting: Karl ”Den döve” Bengtsson

Samantha, Mary och Ebbas mormors farmors farfar morfars farmors farfars morfars morfars mormors mormors morfars farfars farfars far är Karl ”Den döve” Bengtsson, tillhörande Folkungaätten. Men han är också deras mormors farmors farfars morfars farmors farfars morfars morfars mormors mormors morfars farfars mormors morfars bror (dvs bror till Magnus Minnessköld).

Karl ”Den döve” Bengtsson föddes omkring 1165 och dog 8 augusti 1220 i Estland. Han blev ungefär 55 år gammal. Han stupade i krig, i samband med hans och Biskopen Karl dödfall så förlorade Sverige herraväldet över västra Estland.

stamp3.gif

Bilden ovan visar Karl den döves stampsigill (Bild lånad från Rötter.se)

 

Fullspäckade dagar 

Jag har haft en nära vän (och marys gudmor) på besök sedan i torsdags. Därför har det varit ytterst lite uppdateringar under dessa dagar. Igårkväll lämnade vi tjejerna och Micke hemma för att dra själva till bio. Såg på atomic Blondie. En premiärvisning visade det sig. Inte bästa filmen jag sett men helt klart okej att se. Och sedan åkte vi buss halvvägs hem för att sista biten gå längs stranden. Blev en del vackra foton därifrån. 


Livet som maskrosbarn

Jag kan ärligt talat säga redan nu att jag knappt minns att pappa faktiskt varit i sitt missbruk. Jag kan ärligt talat säga att jag inte minns något konkret innan jag var 6-7 år gammal. Varför vet jag inte riktigt, kanske en försvarsmekanism? Däremot minns jag och är tacksam för alla från LP-verksamheten, som stöttat pappa men även mamma och funnits för oss barn. Jag är glad och tacksam för alla som haft hela familjen i böner och tankar genom åren.  
Men, pappa hade en strulig barndom med en pappa som hela tiden var sträng mot honom och som till och med bussade hundarna på honom en kväll då han kom hem. Han började väldigt tidigt just med alkoholen. Tror redan vid 13 års ålder var han fast i detta. Han blev placerad i fosterhem ett tag vet jag. (Detta var något som på ett sätt förföljde honom, varför var det bara han av 6 syskon som blev placerad?) 

När han träffade min mamma hade han bara något år innan varit förlovad och troligtvis sambo med en kvinna (och då även blivit bonuspappa åt hennes son, i några år.). Den kvinnan dog helt plötsligt. Sonen blev bortaplacerad trots pappas ihärdiga kamp för att få ha honom hos sig. Det var ju som hans egna son.

Han var fast i missbruket även då han träffade mamma. Men genast då han såg henne sa han till en kompis: ”Henne ska jag gifta mig med.” och så blev det, cirka tre år senare gifte de sig. Och då hade de redan fått min storasyster Catarina. Mamma var gravid med mig vid bröllopet.


Pappa kom in på ett behandlingshem inom LP-verksamhetens regi. Familjen bodde då också där. Men vid ett bakslag av ren teknaliteter och missförstånd åkte pappa därifrån och blev för ett halvår placerad i ett annat behandlingshem inom LP. Där fick inte vi i familjen bo tillsammans med honom. Därigenom har vi fått våra närmaste familjevänner och förtrogna förebedjare. Helt enkelt folk som förstår situationen på en helt annan nivå än vad folk som aldrig varit i sådan situation någonsin kan göra.
Han tog sin sista droppe alkohol 1994, när jag var cirka 4 år gammal. Men han sa långt efter (bara för något år sedan) att suget fanns kvar. Och skulle han ens ta minsta lilla droppe alkohol skulle han vara tillbaka i skiten igen. Det visste han. Så det var noll alkohol för hans del. Det betyder att han klarade av att hålla sig nykter i 22 år, fram tills hans död. Men det kostade..

Grattis på dagen 

Det är din dag pappa. Din födelsedag. Du skulle ha fyllt 69 år idag. Istället så får vi fira minnet av dig. Vi får hylla den tid vi fick med dig och glädjas åt att du slipper ha ont längre. Älskar dig och grattis på födelsedagen. Hoppas du har det bra, där du är. (Jag tror att pappa åker i sin rosa Cadillac från 1959, jämsides med min bonuspappa som kör en motorcykel..) 


Läsarfråga: Barnen på nattis

Charlotte undrar: Hur tänker du kring att ha barnen på nattis? Jag förstår ju att det antagligen är ett måste men hur går tankarna?


På ett sätt är jag väldigt glad över nattis. Att det finns och att personalen som jobbar där är så omhändertagande, så lyhörda för barnens behov och väldigt snabba på att även kommunicera med mig som mamma/förälder. De kunde somna bra där sist, inget bråk eller gråt vid läggdags. 


På ett annat sätt känns det rent ut sagt förjävligt (ursäkta språket). Att vara ifrån sina barn på det sättet, att inte höra deras tassande steg de nätter då de kommer över till mig. Att inte kunna vara den som tröstar på natten ifall det är något. Att inte vara den som får njuta av deras härliga, avslappnade, ansikten då de precis somnat. Ja ni förstår kanske mitt resonemang… 

Hade jag kunnat få jobb NU på dagtid… Då hade jag utan att tveka avbrutit allt med nattis och sådant direkt. Det är bra att det finns men det känns onaturligt för mig att vara så ifrån mina barn. 

Jag har en dröm 

Jag har en dröm. En stor dröm enligt vissa, en hopplös dröm enligt andra men ack så vacker och hoppingivande för mig. Jag har en dröm om kärlek, respekt, tillgivenhet, acceptans och att alla får komma till tals. Jag har en dröm där jag om 10-15 år står mina barn lika nära som nu. Jag har en dröm om att alltid handla och agera utefter barnens behov, att alltid se dem och alltid lyssna på dem och ta dem på allvar. Jag har en dröm om en närhet mellan mig och barnen att ingenting ska vara för stort eller för litet att ta upp till diskussion mellan oss. Jag har en dröm där bestraffningar, hårda ord, skuldpåläggningar, hot, mutor, avståndstagande och auktoritärt beteende inte existerar. Jag har en dröm om gemenskap, om glädje och ömhet. Jag har en dröm om samsovning och om trygga barn. Jag har en dröm om en trygg uppväxt för mina barn. Jag har en dröm om tillit. Jag har en dröm. Om att alltid vara nära mina barn, i allt jag gör. 

Vilken dag! 

Igår började Mary få problem med sin astma på kvällen. Tänkte inte så mycket på det ärligt talat – mer än det skulle bli en uppe-natt tänkte jag. Men natten kom. Besvärligt med andningen var det ju men inte så att det blev FÖR jobbigt direkt. Morgonen kom. Micke hittade mig och Mary i TV-rummet där vi två slutligen hade somnat på småtimmarna. På förmiddagen fick jag ge henne sin medicin och fortsatte så hela dagen i princip. Slutligen ringde jag 1177, då jag uppnått gårdagens maxdos inatt och dagens nu under dagen. Det blev jourvårdcentralen för Mary. Hon och jag tog bussen dit. 

En inhalering av Ventoline och 8 tabletter betapred, ett stick i blodet för snabbsänkan (14) samt tempen togs. Blev sedan skickade vidare till barnakuten. Ytterligare inhalation av Ventoline på plats + en isglass. Klockan 21.30 blev vi ”fria”… Hade tagit oss 4 timmar detta. 


Förresten… Min mammas operation igår förlöpte precis så som den skulle. Allt har gått bra. Idag kom hon upp på en vanlig avdelning igen. Imorgon förflyttas hon till annat sjukhus (närmare hem). Så, har fått prata lite med henne idag – känns skönt. 

Olika syn på barnuppfostran 

Jag inser att jag inte har alla svar på hur man ska uppfostra barn. Jag är inte perfekt. Jag är inte bäst på allt. Men jag vet mina barns bästa. Och jag vet vad som KÄNNS rätt för mina barn, vad som fungerar och hur de fungerar i olika situationer. Att då få höra något som känns så otroligt fel, speciellt då det sägs till ett barn. Det ger mig magknip. Det ger mig oroskänslor och jag vill inte lämna barnen i dennas sällskap utan mig. 

Ett exempel. Mary bits ibland och då fick jag rådet att själv bita tillbaka på henne. ”Det får henne att sluta då det ju gör ont på henne.” Ja. Men det gör henne även rädd och osäker. Det kommer att förstöra hennes relation till mig. Jag kommer inte längre vara högsta tryggheten, utan istället någon som gör henne illa. Denna person som sa det skulle inte dra sig för att faktiskt själv göra detta, vilket ger mig klump i magen. Ni förstår kanske varför? Likaså har jag från annan person fått höra att jag ska säga åt Samantha att bita tillbaka. Hårt. Men vad ger det för signaler? Att orsaka smärta för annan person är helt okej. Ge tillbaka är okej. Hämnd är okej. Att vara elak är okej. Usch, jag blir ledsen… varför inte uppmuntra till kärlek, ömhet, FairPlay och kommunikation istället? 

Eller ett annat exempel: En av tjejerna knuffade en kompis (1,5 år yngre). Kompisens mamma blir förbannad på min tjej och sätter henne på en fåtölj och menar på att ”Här får du sitta och tänka på vad du gjort för fel. Sedan ska du be om förlåt.” Min tjej blir helt förtvivlad. Aldrig varit med om sådant här hemma. För här hemma pratar vi om saken, vi berättar att det är fel att knuffas då det gör ont. Att den andra kan skada sig. Men vi tvingar inte heller till att de ska säga förlåt. Time out är ingenting jag rekommenderar – alls. Hellre då time in (förälder och barn går undan/bryter situationen/gör annat). 

Jag önskar att mina barn blir fulla med empati, kärlek och respekt för omgivningen. Kärlek för sin nästa. Respekt och omtanke om sin medmänniska. Att de vet att pennan är vassare än svärdet. Att de blir människor som bryr sig om andra, att de blir lika underbara mot andra som de är mot mig helt enkelt. 

Om någon tycker att jag daltar med barnen när jag inte tar en konflikt som är helt onödig. Då får de tycka det. Om någon tycker att jag daltar med barnen när jag låter dem bestämma saker och ting, då får den personen tycka det. Jag gör det som jag anser är bäst. 

Mamma till operation

Nu, precis nu har min mamma precis fått premedicinerint inför en stor operation hon ska göra idag. Hon ska ta bort en av nack-kotorna och få en platta dit istället. Detta på grund av en förträngning i ryggmärgskanalen. Hon ramlade i mars och slog i sig, armar och ben var då bortdomnade i över 6 timmar. Har sedan dess sökt vård men det har varit en långsam process. Men nu då läkarna sett hennes försämring i benen + det som visades på röntgen i förrgår så valde de att operera nu akut. Hon har till och med fått använda sig av en uterollator då hon varit ute – för att ens kunna gå någorlunda längre sträckor. 

Så idag håller jag tummarna för att operationen ska gå bra. Läkarna sa till mamma att de var rädda att om de inte gjorde operationen nu så skulle det kunna innebära att hon inom en snar framtid blivit förlamad. De har sagt att de gör denna operation för att förhindra att det blir värre. Blir något bättre än vad det är just nu så är det bara en bonus.