En orolig Mary 

Igår var det en orolig dag för Mary. Så fort jag inte bar på henne sprang hon undan, la sig hopkrupen/ i fosterställning någonstans i ett hörn/bakom möbler och grät. Hon grät tills jag kom tog upp henne i famnen igen. Och samtidigt som hon var såhär orolig blev Ebba orolig på grund av marys oro. Så hon ville med bäras. Blev faktiskt ett tag som jag bar på de båda. Vi tittade mycket på film så att jag kunde sitta med dem tätt intill mig. 

Men Marys oro slutade inte där. På kvällen, vid nattningen, bad hon mig om att sova nära henne. Jag lade mig i hennes säng, hållandes om henne tills hon somnade. Viskade i örat att jag gick över till min säng men att om hon vaknade så fick hon komma och sova hos mig. Älskade barn. Jag lider så när ni är oroliga, ledsna och rädda. 

Jag vet ännu inte varför hon var så orolig men, idag har det gått över till stor del. 

”Jag vill vara kort!”

Ikväll har vi kapitulerat här hemma känns det som. Det är exakt en vecka sedan vi började. För varje dag som gått har Samanthas panik, rädsla och gråt bara blivit större. Redan då hon bara sett lådan med sprutan i – ej ännu iordningjord, kommer paniken. Hon springer undan, gråter. Vill till pappa. Vill kramas, men är rädd för att vara hos den som nämt/hållit i sprutfodralet (vilket oftast varit jag). Det är ren och skär panik och ångest vi pratar om här. Hon är så rädd att hon håller sig krampaktigt i sängkanten, skakar och skriker/gråter. 

Ikväll sa hon att hon vill inte ta sprutan. Hon vill vara kort. Det gör ingenting. Att vara kort är bra också, sa hon. ”Varför måste hon vara lång?” är också en fråga som dykt upp…

Vi har inte tagit sprutan ikväll. Imorgon ska vi ringa till endokrinsjuksköterskan som har hand om Samantha. För det är inte rätt att hon ska uppleva en sådan kaos, panik och ångest varje kväll. Det är inte rätt att hon ska vara så rädd för detta. 

Två av sprutans märken… 

Min födelsedag 

Idag blir jag 27 år. Men det känns inte som det, visst folk gratulerar på Facebook, sms och sådant men… Det känns inte något speciellt. Det som är lite tråkigt är att min make växte upp med att inte fira högtider och födelsedagar och anser väl att det är något han inte vill börja med (jul och tjejernas födelsedagar har jag dock firat och då har han hakat på). 

Men alltid ska det också ske något då vi fyller år. Micke är oftast borta då han fyller år. Då Samantha fyllde 3 år fick Mary läggas in på sjukhuset, jag och Ebba sov där med henne och Samantha var hemma med Micke. När jag fyllde 26 år ifjol var vi på akuten med Mary och gipsade benet. I år på min födelsedag var vi på vårdcentralen på grund av astmaproblematik. 

Nåja. Grattis till mig! 

Plågsam natt 

Igår var vi till vårdcentralen med Samantha då hon hade det besvärligt med astman. Inatt fick Mary samma besvär och jag har varit uppe med henne mer eller mindre hela natten, ibland lyckats få några minuters sömn i soffan/hennes säng/Samanthas säng. Men varit uppe sedan kl 5 med henne. Hon lyckades dock somna om ordentligt vid kl 6 och först efter der kunde jag slappna av och sova lite jag med. Men det blev bara en timme, för sedan kom Samantha som vaknat för dagen. Nåja, tur det inte är många såna här nätter per år. 

Tänker tillbaka lite också. Ifjol, den 29 augusti, tillbringade vi en del tid på akuten med Mary. Detta på grund av hennes ben som hon skadat några dagar innan (läs mer om det HÄR). Men nu röntgades benet och det visade sig vara ett spiralbrott på skenbenet. Hon fick gips. Och blev så stolt över det. Lät inte det heller hindra henne från att leka, springa och ha kul ändå. 

En sjukt god (sen) middag 

Ikväll blev det en riktigt sen middag här hemma. Vi satte oss till bords vid 21.00. Men alla var med och gjorde maten, på olika sätt. Alla smakade av. Tyvärr somnade Mary precis innan vi satte oss till bords men finns mat lvar till henne imorgon (och hon hade ju fikat cirka en timme innan så ingen panik ifall någon undrar, samt en vällingflaska kommer stå i kylskåpet om hon vaknar inatt – vilket sällan sker). 

Men Samantha åt två stora portioner, Ebba åt upp en hel portion. Jag och Micke åt oss mätta på varsin stor portion. 

Veckoutmaning v.35 

Förra måndagen gav jag mig själv ett uppdrag, en utmaning. Att skriva ner allt jag under en veckas tid. Igårkväll avslutades det. Och jag är chockad. Insåg nog inte riktigt hur mycket skit jag egentligen äter. 


Med tanke på allt jag vräkt i mig i veckan så har jag gett mig själv en till utmaning som ska pågå i en veckas tid. 

  • Inget godis! 
  • Minska på oboy och Cola. 
  • Ingen snabbmat (tex subway osv) 

Grattis till oss 

Grattis till oss, sex år har vi nu varit gifta. Och vilka händelserika år det har varit. Vi har verkligen fått nöta ”i nöd och lust” – flera gånger om. Det jag ändå känner mest glädje och kärlek över är att du är en sådan underbar person. Du vill att jag ska må bra. Du ser de dagar då min ätstörning har mina tankar kedjade. Du ser mig och vad jag behöver. Du är en bra pappa till våra underverk. De älskar dig så otroligt mycket. 

6 år idag 

Idag firar jag och Micke 6 år som gifta. Eller firar och firar. Han jobbar hela dagen så det blir inget firande direkt att prata om. Men idag för 6 år sedan gifte vi oss borgerligt i alla fall. I Huskvarna stadshus, med enbart två vänner som vittnen (deras son var med också). Förutom dem var det en till vän som visste om att det skulle ske – våra föräldrar, syskon och övrig släkt och vänner visste inget förrän vi lade ut det på Facebook/ringde runt. 

Det nya i vardagen 

Jag lovar, jag ska sluta tjata om detta med att Samantha börjat med sina sprutor men det är ju det som är vår vardag nu. Den stora grejen liksom. Ikväll var inte en rolig kväll. Vid första försöket försökte jag själv med henne. Hon blev så hysterisk att hon spydde av stressen. Hon fick duscha och lugna ner sig. Sedan fick hon sitta i Mickes knä samtidigt som jag gav henne sprutan. Efteråt var det Micke hon ville krama och få trygghet ifrån. Inte mig. Jag var ju den ”dumma”, den som tvingade henne att ta spruta. Jag var den som bröt hennes förtroende kändes det som. 

Jag försöker verkligen att se ett ljus i den här tunneln, att vi måste blicka framåt i några veckor innan vi kanske kan sluta hålla fast henne vid spruttagningen. Jag bara önskar det kunde ske nu, att vi slapp göra det såhär. 

Ikväll drog vi upp att Spiderman, hennes favoritsuperhjälte, också behöver ta sprutor. På ett sätt blev det en ögonöppnare för henne. Hennes superhjälte tar också! Då behöver nog hon också det. Hon är inte ensam. Tänkte jag skulle klippa ihop olika filmklipp jag hittar på barn som tar sprutor, för att kunna visa henne den. Som ytterligare ett steg i att ”hon inte är ensam”.