Hur hjälper jag mig själv?

Jag är inte en sådan som kan prata med en främling angående mitt mående. Eller inte hos en främling som har det som jobb om jag säger så. Så istället sitter jag där och är tyst eller mumlar att allt är bra. Mitt förtroende för vårdens psykologer och kuratorer är i botten ärligt talat. Men jag har en nära vän/förebild som jag pratar med. Som känt mig sedan jag började skolan som 6 åring. Den här personen vet hur jag är och vem jag är. Hur jag mår och hur jag reagerar på olika saker. Den här personen har sett mig i alla dess olika skepnader. Så den personen har jag dom bollplank. 

Men jag skriver också. Jag skriver massor. I bloggen och i olika dagböcker. På det sättet bearbetar jag saker och ting. Jag bearbetar sorgen efter pappa genom att skriva av mig den. Jag pratar också mycket med mamma, med mina syskon och sådant. Men jag pratar också med Gud. Det är därifrån jag får min styrka tror jag. Det är därifrån jag får ”inspiration” till att läsa Bibeln och hitta bibelord som ger mig styrka och det blir ungefär som att jag använder de som en ”krycka” för att stödja mig på när mina egna ben inte håller. 

 Jag släktforskar också. Dels kommer jag närmare pappa men även mig själv. Hur kom det sig att jag är sådanhär? Hur agerade mina förfäder i livet. Vad hände med dem och lite sådant. 

Men ibland.. Ibland gräver jag ner mig i allt för en dag eller två för att sedan bara säga åt mig att jag är fjollig. 

Jag har också märkt att när jag har ägglossning blir jag mer deppig än annars. Och så dagarna innan mensen ska komma. Så där har jag också lite förvarning om hur läget kan komma att vara rent psykiskt. Så då tillåter jag mig att vara nere för att sedan ”rycka upp” mig. Även P-plåster gjorde mig mer nere än annars. Så dem har jag slutat med. 

Men det som får mig att skratta högst. Det är ändå barnen. Att se dem leka ihop. Att se dem hjälpa varandra. Att höra deras skratt klinga över allt annat ljud. Det är som balsam för själen. 

Att vara jag

Jag vågar oftast inte. Att visa vem jag är alltså. Det är väldigt känsligt för mig. Allt detta med hur jag mår. Hur jag ser ut. Vad jag väger. Vad folk tror och tycker om mig. Ja allt sådant. Det blir känsligt och jag tar mycket så otroligt personligt att jag bara gräver ner mig i det. Jag går omkring i veckor, månader och till och med ÅR och funderar på vad jag gjort för fel i olika situationer. Och i och med att det är så känsligt så spelar jag ofta teater. Jag vill inte visa hur jag mår. Vill inte känna att jag blir en belastning. Vill inte bli en börda för någon.

Jag spelar ofta teater. Och då det blir för jobbigt går jag undan. Går undan och försöker varva ner, hitta någon som jag kan prata med som VET. Eller helt enkelt bara låta allt sjunka in för tillfället. Just nu är jag i en svacka. Det märks i bloggen. Färre inlägg. Ytligare inlägg. Jag vet att jag borde skriva inlägg och vill skriva. Men det är svårt. Det är svårt att var så glad och uppåt i alla inlägg. Det är ju inte den känslan jag har just nu.

Jag är låg. Jag är nere och dyster. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig uppför. Genom tunneln. Till ljuset. Till glädjen. Men det kommer väl. Men inte nu. Nu är det jobbigt ett tag. (Och tänk att jag vågar skriva detta! Blotta mig så.) 


Nu får det vara nog!

Ni som inte har läst hur det varit för Mary på förskolan kan göra det HÄR (första inlägget om det) och HÄR (andra inlägget).

Idag när jag skulle lämna tjejerna på förskolan fick jag verkligen nog. Samantha och Mary följde med ner och lämnade Ebba, sedan lämnade vi Samantha. Då det bara var jag och Mary kvar följde jag med henne in till matsalen där hon skulle vara och äta lite frukost. Pedagogerna beordrade mig att gå ut från matsalen, att säga hejdå ute i kapphallen. Mary kramade mig, klättrade upp i min famn, höll hårt om min hals. Vägrade släppa. Jag fick bända loss henne och sätta henne på stolen, hon började gråta. Jag har fan aldrig sett henne sådan, men det har blivit värre och värre på grund av hur just hennes avdelningspedagoger agerar i dessa situationer.

Jag lämnade henne där. Otrygg. I en situation där hon slutit sig, grät tyst för sig själv. Det kändes så otroligt jävla fel inom mig. Jag gick tillbaka en liten stund senare. Tänkte, jag ger henne en liten stund – ser om det hunnit släppa eller hur hon egentligen mår. När jag kom tillbaka hade hon precis ätit upp gröten. Pedagogen hade sagt nej till en andra portion som hon hade efterfrågat. Men på grund av detta så slöt hon sig på nytt. Hon fick syn på mig, kramade min hand riktigt hårt. Hon tankade trygghet från mig. Jag sa helt enkelt till pedagogen ”Nu går hon hem med mig. Hon är inte trygg här och det ska inte vara så.” och tog på henne ytterkläderna igen och så gick vi hem.

Hon ska för det första inte behöva utstå ens en uns av osäkerhet och otrygghet på förskolan. Hon ska inte behöva känna att hon måste sluta sig för att klara av situationen. Hon ska känna sig trygg, hon ska känna att det är en plats där hon kan få vara precis den hon är, att hon är accepterad precis som hon är. Att hon får sina behov uppfyllda, inte bara de fysiska utan även de psykiska. På måndag ska Micke följa med dit, vi kommer att kräva att det sker en förändring. Antigen att de anpassar sig så att hon får göra det som gör henne trygg, eller att hon får flytta över till Samanthas avdelning, eller det tredje alternativet vi har är att hon slutar där och vi flyttar henne till en helt annan förskola. För hennes psykiska och fysiska hälsa är viktigare än att pedagogerna får det bekvämt för sig.

 

Bloggen lågprioriterat 

Nu har bloggen fått hamna på efterkälken ett par dagar känner jag. Och det är tråkigt. Men det har varit dagar fyllda med aktiviteter. Dels har barnen varit i förskolan. Jag har pluggat och kunnat skicka in två uppgifter som båda skulle varit inlämnade först i nästa vecka – men ska använda nästa vecka till att läsa ikapp i litteratur och liknande. Det blir nog rätt bra planering känner jag. 

Jag har ju även kört tre gånger denna veckan. Och idag blev jag godkänd vad gäller styrning, krypkörning, gasa och bromsa på ett säkert sätt. I nästa vecka ska vi öva på att backa runt hörn så har fått läxa i att läsa på om detta tills dess. 

Jag hann igår äta lunch med en kompis. Det var riktigt skönt, få prata och ventilera sig om allt möjligt. Så underbart! Och jag längtar tills nästa gång! 


Bilden togs för ett år sedan. En liten Throw back såhär på torsdagskvällen. Ebba och Micke lekte i en kartong efter att vi fått hem vår nya kyl och frys. 

Körlektion nr 3

Jag ska snart köra bil igen. Blir andra körningen denna veckan. Men det är bra med lite tätare såhär känner jag. Känner mig lite mer säker då. Idag blir en repetion av igår, styrning i svängarna och att inte ta ut svängarna för mycket på grund av farten. Att tänka på att blicken styr körningen väldigt mycket. (Minns själv hur det var då jag tävlade i ryggsim. Tittade jag med blicken åt ett håll simmade jag dit automatiskt och omedvetet vilket innebar att jag simmade rakt in i väggen och sådant. Jag svängde med andra ord omedvetet.) Måste tänka att det är samma sak här. 

Du kör ingen långtradare!

Idag har jag haft min andra körlektion någonsin. Och vi körde inne i Huskvarna, i ett lugnt område, där jag fick träna på att fästa blicken dit jag ska köra, att inte ta ut svängarna för mycket (fick då kommentaren att jag kör som om jag vore en lastbilschaufför som kör en långtradare) men också att inte ha för hög fart in i svängarna. 

Men som vanligt kommer jag med för höga förväntningar på vad jag själv ska klara av och sätter ribban lite för högt och blir besviken då jag inte når upp till dessa. Min körskollärare sa däremot att för att vara andra gången någonsin som jag kör en bil så går det riktigt bra, att jag inte ska ha för höga förväntningar. Och på grund av min synskada ska vi dessutom ta det lugnt – då jag har lite mer arbete med blicken (vrida runt huvudet mer vid rörlig blick) än andra som har bra syn. 

Igårkväll gjordes det sista på boken, den skickas in till tävlingen idag. Nervöst! Vi åt även pasta carbonara igår hela familjen. Micke testade en ny variant som han lagade till. Vi andra? Vi torkade bordet alla 4 tjejer. En mysig stund trots allt. Bra lämning på förskolan idag för alla tre, vilket också resulterade i en glad mamma. 


En bra start på dagen helt enkelt. 

Morgonhälsning 

Här kommer en liten sen morgonhälsning från mig. Jag har lämnat barnen på förskolan. Idag gick det bra att lämna alla tre. Även på Marys avdelning. Hon fick bestämma i vilken ordning alla skulle lämnas och hon visade tydligt hur långt hon ville att jag skulle följa med. Så där gick allt riktigt bra. Pedagogerna höll sig lite på håll tills hon själv gick fram till en av dem. Så nöjd med detta. 


Nu däremot blir det läsa i kurslitteratur för min del. Inlämning av en hemuppgift senast den 2 oktober i Svenska som andraspråk för döva – kursen. Så bäst att jag sätter igång. Idag ska jag dessutom hinna med att kolla på nästa område i Starta Eget – kursen. 

Dag 4 i utmaningen

Det som finns i min väska är utmaningen idag. Men ärligt talat? Ibland har jag en tygpåse, ibland en axelväska och en ryggsäck. Men det jag oftast har med mig oavsett hur jag bär det är; 

  • Hemnycklar
  • Mobilladdare (om jag vet att jag blir borta hela dagen tillexempel) 
  • Plånbok 
  • Anteckningsblock och penna 
  • Teori, studiehäfte körkortsboken

 

Intervjun i lokaltidningen 

HÄR kan ni trycka för att komma till intervjun. 

Den innehöll mycket samtidigt som det smugit sig in några faktafel. Men samtidigt förstår jag reportern. Hade ju alla tre barnen med mig och ja, hålla koll på dem samtidigt som jag skulle svara på frågorna – det kan ju bli lite rörigt. Men som sagt, en bra artikel tycker jag. 

Min psykiska ohälsa 

Jag har ifjol, när Ebba var ett halvår gammal ungefär, gästbloggat hos en annan bloggare. Hittade dit idag igen. Läste igenom min text. Och allt slog mig igen. Saknaden. Sorgen. Ilskan. Ensamheten. Men också kärleken för barnen. Vilka det är som ställt upp och ännu orkar lyssna på mig. 


Mitt inlägg som jag skrev som gästbloggare? Det finner du HÄR…