Fotoeventet

Jag vet jag har varit usel på uppdatering den här veckan. Men min hälsa har gått före, dels har jag haft svårt med andningen och varit yr, stressad och mått allmänt illa. Därför har jag tänkt på att varva ner, lägga undan mobil och annat elektriskt/digitalt. Jag har även övningskört och jobbat en dag. Så, när jag har kunnat har jag försökt sitta ner och bara återhämtat mig lite mellan varven.

Jag har idag beställt av de bilder som togs på fotoeventet i helgen. Tyckte bilderna blev underbara. Jag skrev ju om Marys låsning vid fotograferingen men jag kommer ihåg att hon alltid sökte ögonkontakt med mig. Därav hennes blick som inte är in i kameran. ❤️

Veckopeng med motprestation?

Jag har en fundering. Du som lever i en familjekonstellation, som vuxen/förälder, får du en veckopeng för att du städar, diskar eller tvättar hemma? Får du högre peng om du själv ökar på dina sysslor hemma? Inte? Får du inte en veckopeng då?! Varför får barnen det för då? Varför ska barnens veckopeng vara inramad i många olika regler och krav?

  • ”Om du inte städar ditt rum så får du ingen veckopeng.”
  • ”Om du inte tar ut soporna får du ingen veckopeng.”
  • ”Om du tar disken idag så får du mer i veckopeng.”

Är inte ens hem något som borde präglas av medmänsklighet, omtanke och kärlek? Med detta menar jag att borde inte barnen istället få känslan av att ”Om jag går ut med soporna gör jag mamma/pappa glad.” eller ”Om jag städar köket blir det inte en hälsofara och det blir mysigare för oss alla.” (Bara för att ta några exempel!) Det ska vara något som lockar – att hålla fint, för känslan av nystädat är mysigt, att hjälpas åt att städa med musik blir en rolig sysselsättning. Det ska inte kännas kravfyllt eller ett tvång att städa hemma – för att få ihop en liten peng. Tids nog kommer det kravet – då de JOBBAR! Så tänker jag.

Och är det så viktigt att barnets rum städas varje dag? Eller inom en viss tid en dag i veckan? Städa med barnet eller gör det själv om det är så viktigt att det sker NU. Locka, tävla, musikleka i städningen. Finns massor för att göra städningen till något roligt och till något de vill göra.

En låsning

Älskade Mary… Hur ska jag hjälpa dig på bästa sätt? Ibland hamnar man i situationer som blir obekväma eller bara konstiga och där man inte hänger med/förstår logiken i. Idag hände det som inte hänt på ett bra tag. Mary fick en låsning. Hon slutade svara på tilltal, blicken rakt fram, luggen framför ögonen och gjorde absolut inget av det man bad henne göra, ungefär som om hon inte alls hörde att man ens var i samma rum. Det är i såna här situationer jag känner att jag kanske behöver knep och tips till att hjälpa henne till att bli mer bekväm, känna att hon hanterar situationen och vågar öppna sig.

Vad var situationen? Att sitta på en pall med en fotograf framför henne (och syskonen) och som skulle ta kort på henne och de andra två. Hon blev så obekväm och så otrygg i hela situationen att jag omkullkastade fotografens planer. Minskade på de enskilda korten på Mary, vände på ordningen för att försöka få henne trygg samt försökte få henne att åtminstone dra lite på mungiporna. Efteråt, då vi gick därifrån började tårarna komma och hon var fortfarande sluten hela vägen hem.

En timme om dagen

Idag har tjejerna bara hunnit träffa Micke knappt en timme då han jobbat väldigt länge (08.00-20.00). Detta kommer han göra även imorgon och så måndag till söndag nästa vecka. Vad är det då som är på gång? Dreamhack… Detta resulterar i att tjejerna kommer se deras pappa väldigt lite den här veckan. Och jag får rodda ännu mer med allt här hemma.

En bild från augusti. Tjejernas glädje över att pappa är med och leker.

Idag höll sig Ebba vaken hela dagen, ingen middagsvila alls! Däremot Mary höll på att somna till vid 16-tiden. Men jag har lärt mig att om hon nickar till är det bra att bryta det stillasittande och göra något som kräver aktivitet.

Ingen bra dag

Idag har det inte varit en bra dag direkt. Knappt sovit inatt på grund av två barn som skulle snurra runt, sparkas och gnälla om jag inte låg exakt i den ställning de ville och de två ville ju givetvis olika. När jag klev upp för dagen lände jag dessutom att jag fått nackspärr på vänstra sidan nacken.

Under dagen har yrsel och frossa avlöst varandra men även huvudvärk. Så har kurerat mig med huvudvärkstablett, liniment på nacken och varma kläder.

Tjejerna har varit hemma de med. Så som jag kände imorse så hade jag ingen ork att gå bort med dem. Så de blir hemma även imorgon så nästa gång på förskolan blir först efter helgen.

Gårdagens snö är borta helt och hållet här i Huskvarna. Vilket är riktigt tråkigt, både jag och tjejerna älskade hur det var igår!

En snöig promenad

En sådan härlig dag med snö i mängder som faller mjukt ner från himlen. Mary upptäckte glädjen i snöbollskrig, Samantha upptäckte att det bildade fotspår i snön och experimenterade med detta. Ebba myste i vagnen, trött som hon var, efter att ha vaknat klockan 4 imorse.

De är hemma även idag. Förkylda barn och en förkyld mamma resulterar i en hemmadag. Vi tar det lugnt och ser på filmer. Jag pluggar lite emellanåt så att jag ska hinna ikapp det som jag ligger efter med.

Hjärtat utanför kroppen

Som mamma blir jag väldigt känslig och väldigt… beskyddande kanske man kan säga. Jag utövar ett nära föräldraskap där närhet, förståelse, bekräftelse och massor av kärlek är ledorden för mig. Jag är den som tagit i princip all föräldraledighet med alla tre barnen. Jag har haft stor ångest de gånger jag tvingats sova borta från barnen.

Det absolut värsta med att bli mamma är alla känslor som kommer. Skadar sig någon – som tex då Mary bröt sitt ben ifjol, så var det så plågsamt att se hur ont hon hade. Eller den skräcken då jag hittade Ebba livlös i sängen. Ingen andning. Ingen kontakt. Helt lealös (mjuk i kroppen som en docka typ) och vit i huden. Noll respons på nyp. Kan inte ens beskriva den skräcken och rädslan över att förlora sitt barn. Att se hela barnets liv passera revy. När de har andningssvårigheter på grund av astman så är jag den som först inser att vi behöver åka in, för vår medicin inte hjälper. Jag är den som tar alla sjukhusbesök då jag känner att jag vill ha koll på vad som sker och hur barnen mår. Jag är den som tar nätterna då jag mer än gärna ligger tätt intill barnen. Ju fler ju mysigare brukar jag känna. Och ja… man får verkligen hjärtat utanför kroppen, jag blir verkligen bölig av lycka flera gånger med.

Har gråtit alla nätter jag varit ifrån dem. Och ja, jag räknar dem. Av de nätter som jag har varit ifrån dem är det tre nätter i samband med min pappas begravning (då tog jag med mig Ebba och de andra två var hemma med Micke). En natt har jag varit ifrån dem på grund av en egen kryssning. Då var de hemma med Micke. Och fyra nätter har de fått sova på nattis, en natt förskola, på grund av hur mina arbetstider såg ut. Det allra värsta? Jag sov hemma ensam de nätterna (var hemma 22.30 och åkte igen med bussen 05.58) och då jag väntade på bussen stod jag mitt emot deras nattis och grät. Jag var så nära dem men ändå så långt ifrån.

  • Fem nätter har jag varit ifrån Ebba.
  • 8 nätter har jag varit ifrån Mary.
  • 8 nätter har jag vart ifrån Samantha.

Barnens framtid

Jag är rädd för vad som sker i samhället. Alla övergrepp, hot, kriminella handlingar överallt. Alla kränkningar som sker, både i hemmen (även de så kallade omedvetna kräkningarna som föräldrar gör mot sina barn) och ute i samhället. All den hat som cirkulerar överallt. All ilska och allt behov av att trycka ner folk istället för att peppa och lyfta sina medmänniskor.

Men! Det har alltid funnits fysiska övergrepp och sexuella övergrepp – titta bara på de många pigorna ute på gårdarna som fick utomäktenskapliga barn flera gånger om. Eller de som i krig blev våldtagna. Eller … ja ni förstår min poäng. Det är bara det att det pratas mer om det idag. Och det är BRA! Det är skitbra att det sprids information, medvetenhet och att folk börjar tänka på detta.

Jag tror att vi måste vara tydliga med barnen. Lära dem kanske ett lösenord för att de ska veta att de ska följa med den där personen eller inte. Jag tänker prata öppet om internet och dess vett & etikett med dem. Jag tänker att om vi visar hur man ska uppföra sig så tar de efter i mycket. Jag tror på att skapa ett klimat som är öppet, kärleksfullt och tillitsfullt. Att vi också tar upp och pratar lite om ”Stopp, min kropp!” så att de vet att de kan, får och ska säga ifrån om de tycker något är obekvämt och att de ska få veta i vilken utsträckning som någonting är okej. Jag har redan pratat med förskolan och de jobbar också aktivt med detta.

Barnen är det viktigaste jag har. Och jag vill inte de ska behöva må eller känna som jag har gjort. Vill inte att de ska behöva ta emot den skit jag gjort eller får höra de ord jag fått höra.

Del 1, frågestund nov-17

Hur är din tro på Gud idag… efter allt du varit med om?

Min tro… På sätt och vis känns den starkare än någonsin men ändå mer jobbig. Lite svårt att förklara men det är som om ju starkare relationen till Gud blir, ju personligare blir den. Och det i sin tur gör attjag verkligen blottarmig inför Gud, det gör mig känslosammare och mer… införstådd med de svagheter och problem jag måste jobba med.

Hur tänker du nu när du fått veta vilken procent du (och senare Samantha) hade för att ens överleva er egna födsel?

Alltså.. det gör mig ödmjuk och sjukt glad över att vi hade de där få procenten på vår sida. Att vi var så lyckligt lottade att vi fick den här möjligheten.

Vad har du för mål med 2018?

Mitt mål med 2018 är egentligen rätt basalt tror jag. Att lyckas med utbildningarna jag sysslar med. Men också att få till en resa till Norrland i sommar, eller möjligtvis då det är ren vinter. Shiet, vad mysigt!

När kommer din barnbok ut?

Den kommer att komma någon gång under 2018! Jag hoppas så innerligt att den blir klar i tryckeriet innan bokmässan så att jag kanske kan stå där med den. Det vore någonting! Men mer information om detta kommer då jag själv vet mer.