Tidseffektivt eller diskriminering?

Jag har ikväll haft en het diskussion med andra personer i en föräldragrupp jag är med i. Det hela började med att en mamma för barn i gruppen ansåg en reklam för en one piece inte skulle vara som utmärkas som ”en present till henne”. Det var diskriminerande och helt enkelt horribelt. Det var då allting började. Det var då jag blev utpekad som en med förlegade åsikter och helt enkelt åsikter och perspektiv som inte alls var någonting att hurra för. Vad diskussionen senare tog upp?

  • Kvotering av kön i olika yrken. Att man tex anställer fler kvinnor med ex sämre cv än en man med ett bättre cv bara pga könet för att få en jämn könsfördelning.
  • Olika krav för olika kön i vissa yrken. Tex inom polis och brandkår finns olika krav på styrka för respektive kön.
  • Klädernas placering i affärerna. Tidseffektivt eller diskriminering ?
  • Biologiskt eller psykologiskt? Är detta med att man ”föds in i fel kön” och senare gör en könskorrigering biologiskt fel eller är det något som är psykologiskt?

Vad jag menar med detta tänkte jag ta upp i ett senare inlägg, men först vill jag veta era åsikter kring dessa punkter. Vad anser ni om de punkter jag skrev upp här ovan? Varför?

Tillbakablick på året: Del 2

Barnen

Alla tre trivdes som sjutton på förskolan. Allt flöt på kring detta. Samantha fyllde 4 år och Mary blev 3 år. Detta firades självklart med tårta. De fick, med start i juni, sova på nattis på grund av att jag jobbade kvällsskift och Micke borta veckovis med jobb.

Yrkeslivet

Jag jobbade på två jobb, dels som modersmålslärare i teckenspråk (terminen ut) och som timvikarie på äldreboendet inför sommaren då jag skulle sommarjobba där heltid.

Privat

I maj var det ett år sedan min pappa dog. Detta uppmärksammade vi genom att urnsätta askan. Jag tog med mig alla tre tjejerna upp, sov hos deras mormor och var med på urnsättningen, umgicks med mina syskon och syskonbarn. Detta är något som jag kan se tillbaka på med glädje och kärlek. Vi var även på Nyhemsveckan (kristen konferens), firade midsommar där. Vi var även en sväng in till Göteborg.

Samanthas födelsedag LekparkshängPå Norrlandsresan, urnsättning och mysiga måltider med familjen. Strandhäng med vännen Esther. Mickes snabbstopp vid macken gav oss 45 minuter med honom. Han var först bortrest över en veckas tid, vi sågs denna korta stund och sedan var han borta i ytterligare över en veckas tid. Då jag jobbade kvällspass fick tjejerna sova på nattis med start slutet juni. De trivdes men samtidigt kändes det så otroligt fel att vara ifrån dem nattetid.

Framtida tatueringar

Jag har en del olika tatueringar som väntar på att få förverkligas.

  • En fjäril, tillsammans med ett lamm och någonting som symboliserar en själ. (Fjäril för Samantha, lamm för Mary och själen för Ebba (som betyder stark själ enligt namn Wiki).
  • En ros, som den pappa har på sin arm här nedanför. Tillsammans med en banderoll där det ska stå hans namn och ett hjärta som ramar in alltihop.
  • Dödsrelikerna tillsammans med tidvändaren från Harry Potter.
  • En stor lila fjäril (Turners syndroms ”logga”)

Lucka 2: Ett barndomsminne jag vill dela med mig av

När jag var liten fick jag, mamma och pappa åka ner till Örebro. Där besökte vi Ekeskolan, en skola med specialanpassningar för synskadade barn. Det största minnet därifrån är när jag åker häst och vagn. Nu efteråt kan jag likna den känslan jag får när jag ser på ”Lilla huset på prärien”.

Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Lucka 1: Mitt perfekta liv!

Jag har ju missat lite att skriva om kalenderluckorna hittills.. Men jag kommer försöka att komma ikapp och skriva lite om vad jag tänker kring varje rubrik. 

Mitt perfekta liv. Det är rubriken på första luckan. Och jag tänker såhär.. Mitt liv är inte perfekt. Jag har mycket som jag önskar såg annorlunda ut. Jag visar inte heller upp en perfekt fasad på instagram, eller här på bloggen. Jag är mig själv. Men vet du vad jag tänker då? Att det är just det som gör det hela så perfekt. Jag behöver inte kämpa livet ur mig för att vara någon annan. Jag är den jag är.

Jag har nog alltid varit den som vikit av från normen. Alltid varit den som aldrig följt mode utan klär mig efter vad som är bekvämt. Jag är inte den som följer senaste musiken eller liknande. Jag lyssnar fortfarande på Britney Spears, Miley Cyrus och pojkbanden från 90-talet. Jag är inte den som har ett toppstädat hem varje dag, inte heller den som har den bästa ekonomin. Men jag visar det också. Jag vågar vara den jag är. Och det är så skönt att kunna göra det. Att kunna spegla mitt inre i mitt yttre.

Detta är en del av Kajsons julkalender. Här kan ni läsa mer om hennes julkalender och se vilka mer som skriver utifrån hennes luckor.

Varför tar du med dig barnen hela tiden?!

Detta är ingen engångsföreteelse att jag har fått frågan: ”Varför tar du med dig barnen hela tiden?!”. Den har jag fått ganska många gånger för att vara ärlig, både här i bloggen (även i de tidigare bloggarna), av bekanta och närmare vänner. Här är det en kvinna som skrivit sin syn på saken, visserligen redan 2012, men det är ack så bekant i de formuleringarna hon skriver och hennes tankesätt.

Mitt svar på det är för att barnen verkligen är mitt allt. Varför ska jag då lämna dem någonstans/hemma för att umgås med vänner som ändå tycker om barnen? Tycker de inte om barn/vill enbart umgås med mig utan barn, då tycker jag de kan leta sig en annan vän – som inte har barn helt enkelt. För att vara vän med mig innebär att man får tåla och acceptera OCH tycka om att jag tar med mig barnen. Man får hela paketet helt enkelt. Jag har vid enstaka tillfällen umgåtts med vänner utan barnen sedan de föddes. Men då har det till exempel handlat om att äta lunch med en vän innan jag hämtat dem på förskolan eller gå på bio (hänt en gång!) med en vän sent på kvällen, en av de tre kvällarna hon var hos oss den gången. Visst, det kanske blir annat val av diskussionsämnen då barnen är med, än om de inte är med, men… det finns Messenger, sms, telefon så att man kan prata om det där som barnen inte ska höra – vid senare tillfällen.

img_4033

 

Språk hos barn

Jag har verkligen förundrats över hur snabbt barnen snappar upp teckenspråket, men även andra språk såsom engelskan. Men för min del är det teckenspråket som är mest aktuellt, som jag ”kör hårt med” och som helt enkelt finns levande i vår vardag. Svenskan får de från alla andra i deras omgivning. Teckenspråket får de bara av mig och därför anser jag det är viktigast att jag faktiskt tecknar med dem än att jag använder rösten med dem.

Igår för att bara ta ett exempel tittade vi på Babblarna – första filmen, på DVD. Då kunde man välja ”språk-lekar” som en kategori. Där visade de olika fordon, frukter och liknande med både bild och tal. Jag själv stod bredvid TV:n och visade hur den frukten/fordonet tecknades. Alla tre satt och sa ordet samtidigt som de tecknade detsamma. Så häftigt att se!

HÄR kan du se klipp på Youtube med Teckenhatten.

Alla tre kan teckna, men i olika nivåer givetvis. Mary är den som snappat upp mest, som använder sig av det och som tycker det är roligast/mest intressant. Samantha… Hon förstår mer än hon ”vill” teckna själv. Hon är mer intresserad av engelska verkar det som. Ebba däremot… Hon snappar upp, försöker teckna så otroligt mycket och tycker det är roligt. Jag försöker stänga av rösten och enbart teckna då jag är själv med dem. Är Micke däremot hemma också så pratar jag samtidigt som jag tecknar. Men jag försöker alltid ha i tanken att jag ska teckna med teckenspråksgrammatik och inte talad teckenspråk/tecknad svenska. Jag kör inte med TAKK, TSS utan jag kör fullt ut med teckenspråket, med all grammatik och sådant, jag vill de ska se teckenspråket som ett språk och inte bara som ett komplement till det talade svenska språket.

Tillbakablick på året: Del 1

Barnen

Januari började med att Ebba blev 1 år, hon skolades in på förskolan i ungefär samma veva. Samantha började på storbarnsavdelningen på förskolan, Mary gick kvar på småbarnsavdelningen. Allt flöt på riktigt bra.

Yrkeslivet

Jag jobbade på som modersmålslärare och i slutet av mars fick jag tag i ett sommarjobb på ett äldreboende. Började med två veckors inskolning på platsen (några dagar här och där så att det inte krockade med det andra jobbet).

Privat

En lugn del på året. Jag mådde bra och kunde varva ner. Ingen stress eller panik över situationen som var.

Ebbas födelsedag (nyfödd VS 1 år gammal) En vinterdag utomhus, januari 2017. En sjuk Mary blir ompysslad av Ebba. Ebba, februari 2017 Matlagning för hela familjen. Här hjälper Mary till i köket. Mars, 2017. Samantha följde med pappa Micke i lastbilen en heldag. Då fick hon med sig godis hem. Mars, 2017.

Måste prioritera

Nu måste jag verkligen skärpa till mig. Jag har haft så mycket att göra hela tiden, stannar egentligen aldrig upp och tänker till. Jag måste verkligen lära mig det. Att se bakåt men också – hur mår jag nu, hur fungerar allt detta för mig och vad ska jag göra nu för att inte ”drutta ner i hålet”? Kort sagt… Jag håller på att gå in i väggen, det kanske ni har märkt här på bloggen hur få inläggen har varit om man jämför med vad jag förut kunnat skriva och berätta/dela med mig av. Och på grund av detta har jag bestämt mig. Jag kommer hoppa av ytterligare en kurs. Svenska som andraspråk för döva är den kurs som tyvärr kommer att avslutas. Men jag känner, jag måste börja prioritera min hälsa före mina intressen på det sättet.

Vad har jag kvar nu då? Jo… Fram till den 2 februari har jag starta eget – kursen på komvux. I Januari väntar en salstenta i engelsk grammatik, innan dess är det 2-3 lektioner jag kommer att närvara på – för att få ytterligare stöd i att läsa in mig i grammatik-delen. Och efter den kursen kommer jag att plugga matte resten av vårterminen, inkluderat ett 5 veckors VFU på lärarprogrammet. Och då är det enbart lärarprogrammet under våren, inga andra extrakurser eller liknande.

Jag har ju i för sig körkortet kvar. Eller ja, studierna och övningskörningen så att jag kan ta körkortet menar jag ju. Men som det ser ut nu har jag uppkörning och teorin bokad redan, jag hoppas på det bästa där och då men annars kommer jag att plugga på tills jag klarar det. Nu vill jag ha det gjort känner jag. Och körningen? Den är bara kul numer känner jag. Ska skriva eget inlägg om hur det går där, senare.

Micke har även han sett hur jag mått och han kommer att vara hemma lite mer så att han kan vara mer deltagande i barnens omsorg, har han lovat. Men snart är det jullov och redan nu har det droppat in tre tider för julfirande med barnen på förskolan, min mamma kommer förhoppningsvis ner kring lucia och firar en ”pre-julafton” med oss. Och så Ebbas födelsedag i januari, som jag redan nu ser fram emot. Så jag har roliga saker framför mig, som inte direkt är så ”energislukande”.