Tre tentor på en helg

Igår på morgonen hade jag en matematik-tenta i skolan (salstenta). Imorse hade jag också en salstenta, men en omtenta i engelska. Nu sitter jag hemma, har precis gjort en del av den individuella delen av hemtentan som ska vara inskickad imorgon. Par-delen av hemtentan är redan färdig, så nu ska jag bara finna lite mer ro att sitta med studierna ikväll och imorgon så att jag får den färdig känner jag. Det har varit riktigt tufft att orka/hinna sitta med tentaplugget samtidigt som jag/vi har haft allt kring begravningen och dödsboet att tänka på.

Jag tänkte dessutom att ni ska få chansen att ge förslag till önskeinlägg, eller önskningar som ni vill se som rubriker på inlägg framöver. Så hit me!

Flerspråkighet hos barnen

Jag har fått en del kommentarer, inte bara här i bloggen utan även annars med om mina tankar angående språkinlärning.

Jag tänker att det är grymt bra att få så många språk som möjligt till sig. Ju tidigare man lär sig ett språk, ju bättre sitter det så att säga. Mina barn kan talad svenska, engelska och svenskt teckenspråk. I förskolan har de svenska (även hemma givetvis) men även tecken som stöd på Ebbas avdelning. Med mig kör vi mestadels teckenspråket – jag tecknar ofta, ibland med tal och ibland utan. Jag har även tänkt anmäla dem till modersmålsundervisning i teckenspråk senare. Micke kör engelska med dem, vilket de även får från olika appar och Youtube-klipp. Men just teckenspråket är det väldigt många som anser vara onödigt och tidsslösande. De anser att det är onödigt då de är hörande och jag hör ju så varför satsa så hårt på teckenspråket? För mig är det viktigt då det ju ändå visats att min hörsel blivit sämre, det är mitt modersmål och det är någonting jag anser är bra att kunna då det är ett stort komplement till det talade språket.

Även anhöriga ansåg det var onödigt och att det gjorde att Micke blev utanför som inte kan teckenspråk. Men han får mer än gärna hänga på. Han har bland annat snappat upp [äta, dricka, sova] vilket han använder sig av då de inte lyssnar på honom när han pratar eller när det är stojigt omkring så att man inte kan höra men också då någon somnat och man inte vill riskera att väcka.

Jag uppmuntrar språkinlärning. Vi sitter och sjunger på alla tre språken. Vi leker och jag märker på tjejerna att de spontant och med fri vilja leker på engelska. De använder också teckenspråket då de anser att det underlättar i lek eller i kommunikationen och så liknande. Det ger dem mer verktyg till att känna att de kan uttrycka sig, ett större ordförråd och förhoppningsvis tryggare i språkanvändningen även senare. Jag tror även på att teckenspråket förstärker bandet mellan mig och tjejerna. En större trygghet i att vi kan förstå varandra oberoende hur långt ifrån vi står, om vi är ute / inne och sådant. Jag tror på att det ger en känsla av trygghet att snabbt kunna förmedla sig. Men även som bebis (under 1 år) kunde de teckna några tecken, som tex [mat] och då visa på att de var hungriga. Det gjorde att jag snabbare kunde tillgodose deras behov då jag ju inte behövde leta fram vilket behov som det handlade om.

Här är två länkar om teckenspråket hos barn och hur det främjar språkinlärning överlag.

Teckenspråk gynnar barns språkutveckling

Babytecken – det perfekta sättet att kommunicera med din baby

Var hör jag hemma?

Jag har nog aldrig riktigt haft ett ställe där jag på riktigt, till hundra procent känt att jag hör hemma just där.

Där jag har haft mina syskon och föräldrar har jag inte varit… en i gänget på samma sätt som de andra. De behövde inte ”flytta hemifrån” vid 11 års ålder för att veckopendla till skolan som låg 40 mil hemifrån. De behövde inte känna sig osäker på om de hört rätt saker, ställa sig frågande om det var ironi iblandat eller inte. Jag har alltid känt mig annorlunda, olik alla och konstig, ensam och utstött på något sätt. Visst, de ville vara med mig då jag kom hem på helgerna. Säger absolut inte att jag var ensam i ordets egentliga mening men… Att alltid vara osäker på om man hört rätt, förstått undermeningen rätt eller inte, att alltid vara rädd för att fråga efter vad de pratat om (kommer de svara mig eller kommer de som vanligt vifta bort det med ”äh, det var ingenting.”?). Att aldrig känna man känner de personer som syskonen pratar om, för man bor ju inte där och umgås inte med de som bor där.

Redan i lågstadiet började allt. Mobbning som började redan då och höll på tills jag slutade högstadiet. Döva ville inte umgås med mig, jag var ju hörselskadad och hade ett konstigt öga. Vännen jag hade sa att hon inte ville bli mobbad hon heller så vi kunde umgås på fritiden istället. Sprutorna jag tog på kvällen blev ytterligare ett orosmoment, jag kände mig som ett UFO när andra tyckte att de skulle se på då jag tog dem. Jag flydde till böckerna. De var något jag förstod mig på. Där kunde jag inte höra fel, där kunde jag förstå ”andemeningen”, där kunde jag läsa mig till ironi eller till sarkasm, kärleksfulla tonen eller liknande. Det var min trygghet.

Jag har bott på 18 olika ställen. Många olika. I 5 olika kommuner. I 4 olika län. Inklusive 3 elevhem, 2 kollektiv. Jag har ingenstans jag kan säga att ”här är mitt hem, här växte jag upp.”. Jag känner mig rotlös.

Att jag inte druckit alkohol under gymnasietiden gjorde sitt med. Jag följde inte med till krogen. Ville umgås med vännerna på kvällarna men de var för trötta efter skoldagarna. Men fredagskvällarna kunde de absolut festa bort på krogen och menade på att jag valde bort dem när jag på helgerna åkte till Micke istället.. mycket prat under rasterna handlade om hemmafesterna, krogen och nästa suptillfälle. Jag hör inte hemma i de diskussionerna.

Här i Huskvarna/Jönköping känner jag mig inte heller hemma. Inte på riktigt. Det är inte min miljö direkt. Vill bo närmare mina syskon och mamma. Kan tänka mig Härnösand, där även min extrapappa bor och personalen från elevhemmen som ju blev mina ”föräldrar” de med. Här har jag fått ytterst få som jag kan säga att jag är bekant med, en som jag kan säga jag är nära vän med. Men hon har flyttat. Så just nu? Återigen ensam… Försöker ta kontakt med folk. Men känner mig nästan redan innan misslyckad. Blyg. Stammar. Drar upp ibland ”konstiga” saker/samtalsämnen. Dålig på att lokalisera var man träffats förut och vad de heter, om man ens setts innan.

Nu då jag varit på en del arbetsintervjuer och blir nekad jobbet på dessa så känner jag mig bara mer och mer isolerad, trots studierna. Känner även hemma ibland att jag blir utanför. Micke kan inte teckenspråk. Tjejerna håller på att lära sig av mig men är ofta ”lata” och pratar istället. Jag känner mig ensam i mitt modersmål…

Saker jag irriterar mig på

  • Rökande föräldrar. Finns det något mer irriterande (och ohälsosamt, inte enbart för den som röker utan även för omgivningen, dvs BARNEN!)?!
  • Nonchalanta bilförare. De som inte ger signal till medtrafikanter, de som inte bryr sig om hastighetsanpassningarna eller de som helt enkelt tänker ”jag först.”
  • Tomma blöjförpackningar. Den när man sent en kväll inser att man tar sista blöjan i en förpackning och man glömt köpa en ny. Bara att gå till affären.
  • Maktutövande över andra. Varför anser man, som förälder/lärare/medmänniska/anhörig att man har rätt att bestämma över någon annan människa, stor som liten?
  • Långt hår. Även om jag tycker långt hår är det finaste jag vet och gärna vill ha långt hår själv så är det så irriterande att behöva borsta håret 2-3 gånger om dagen för att slippa trassel.

Dessa tre får mig att glömma irritationen och istället bara känna stolthet och kärlek. Ödmjukhet inför livet.

Glasögonorm

Min lilla skruttfia. Hon är en hel solstråle som verkligen värmer ens hjärta så det smälter helt. Men hon är också en riktig orkan. Blir något tokigt för henne exploderar hon och blir skogstokig. Men hon är också den som är överallt och ingenstans. Högt och lågt. Snabbt och långsamt. Vår egna lilla orkan brukar hennes farmor säga. Snackar givetsvis om Ebba.

Kommer mamma tillbaka?

Idag lämnade vi tjejerna på förskolan. Vi gick därifrån trots att Samantha grät. Hon behöver rutin, det gör de alla tre – samtidigt som vi kör korta dagar nu för att de också ska kunna vara med oss och bearbeta allt kring deras farfars bortgång, begravningen och allt som blivit annorlunda här hemma (pappa ledsen och liknande). Jag ringde dock dit 10 minuter senare och då lekte hon i en koja. Men samtidigt.. Jag AVSKYR att lämna då hon är ledsen. Hade gärna velat stanna 1-2 timmar för att få henne trygg. Men det är just ”hejdå” som är jobbigt. Det är det som gör henne orolig. Hon är rädd att vi inte kommer tillbaka. För vi sa ju hejdå till farfar och nu är han död. Vi har därmed också insett att vi valt fel ord när vi pratat med barnen. Angående begravningen har vi sagt att vi ska säga hejdå till farfar, vilket då gör att hon kopplar det med samma hejdå som vi säger, tex vid lämning av förskolan.

Men ikväll ska vi lyssna på Daniel Tigers låt ”Vuxna kommer tillbaks” och hans avslutningslåt som han kör i varje avslutningsscen. ”Nu är det slut men vi ses igen” är innebörden av den låten i alla fall. Och så kommer vi att läsa mycket om just att vuxna kommer tillbaka, att vi lovat det och att vi givetvis kommer att hämta henne igen, precis som vi sagt.

Hon hade blivit ledsen vid lunchen igen, frågat sin pedagog om det verkligen var sant att mamma kommer tillbaka och hämtar henne. Hon trodde verkligen att jag var borta. Pedagogen fick bedyra att jag skulle komma direkt efter maten och hämta henne. När hon fick syn på mig efter maten då jag kom, sprang hon till mig och ropade ”Mamma, du kom tillbaka!” Sådan otrolig underbar tös hon är. Med massor av tankar och känslor.

img_3187

Delat upp oss

Under kvällen har jag och Micke delat upp oss. Han tog med sig Mary och Samantha till en vän till honom. Ebba blev hemma med mig. Men, efter ett bad somnade hon gott redan vid 17.30 tiden. Så jag fick en lugn kväll då de andra kom hem först för en timme sedan. De tre hade haft det riktigt roligt och Micke tyckte det var skönt att komma hemifrån, att träffa vänner som inte pratade om hans pappa utan om helt andra saker.

Jag fick lite tid över till släktforskning, till att skriva en memoar för min svärfar men också till att planera min vecka i mer detaljnivå. Så det var produktivt för oss båda på det sättet.

Svamla förvirrad skit

Den här veckan som kommer är helt smockad – så bli inte förvånade om jag bara svamlar förvirrad skit här *skämt åsido* Nej, men det kommer vara riktigt tufft och jag känner redan nu att det kommer bli mycket känslomässig berg och dalbana. .

  • Möte med begravningsbyrån vi bestämt oss för och ordna allt inför begravningen, ordna med allt kring dödsboet (säga upp abonnemang, medlemskap och undersöka eventuella försäkringar, säga upp lägenheten, städa ur den och allt kring det). Dessutom är det jag som roddar med all kontakt till hemtjänst, hans barn/Mickes syskon, hans egna syskon som börjar höra av sig och allt sådant. Mycket telefonsamtal i veckan med andra ord.
  • Jag har tre tentaminor denna vecka med, en omtenta i engelsk grammatik (lördag), en hemskrivning i matematik (inlämning senast söndag) och en salstenta i matematik (fredag).
  • Samantha ska till en Turnerkontroll på sjukhuset samt ett möte med en dietist.
  • Jag har en arbetsintervju som väntar i veckan med.
  • Mary ska på 4-års kontroll på BVC.
  • All lämning och hämtning på förskolan kommer att ligga på mig denna veckan.