Vad har framtiden i sitt sköte?

Vad framtiden än visar sig innehålla så vet jag en sak. Jag är inte ensam. Jag är stark. Jag klarar av vad som helst. Jag har alltid någon vid min sida. Jag kommer att kunna komma ut till ljuset igen. Det är något riktigt stort som sker i mitt, hela familjens, liv just nu. Några av er kanske kan gissa er till det men, jag ber er. Spekulera inte för mycket nu är ni snälla. Och var snälla att inte gissa. För detta är tillräckligt som det är. Det är jobbigt för alla parter men framförallt vill jag verkligen att det ska bli så bra som möjligt framöver också.

Sprutor med tillväxthormon

Samantha har någonting som heter Turners syndrom. Precis som jag. Detta är i korta ordalag ett syndrom som rör X-kromosomerna och påverkar längden och fertiliteten hos de tjejer som får syndromet. Kommer att förklara mer om detta framöver. Men behandlingen för detta – för att kunna växa och bli ”normallång” är sprutor med tillväxthormon.

Kruxet med Samantha är att hon är extremt spruträdd. Vi testade sprutorna ifjol i en veckas tid. När hon blir så rädd att hon darrar som ett asplöv, skriker/gråter hysteriskt, krampaktigt håller i oss föräldrar för att slippa sprutan – då är det inte ens en fråga om vi ska tvinga oss på henne med sprutan. Det kommer bara göra saken värre. Så nu ligger all behandling på is. För hur länge vet jag inte. Det är lite upp till henne och hur hon får hjälp med sin fobi så att det kan fungera okej i alla fall.

Jag låter Samantha vara med och bestämma om detta då det är en sådan stor del av hennes liv. Det är hennes kropp. Hennes val i slutändan, känner jag. Det är ingen livsnödvändig medicin vilket också bidrar till att det är hennes beslut i detta. Vi pratar mycket om ”Stopp min kropp” – tänket här hemma och därför är detta också ett viktigt steg i den processen.

Kryssning med bästis

I juli ska jag, mina tre tjejer och min bästa vän Jossan med bonusdottern Linnea åka iväg på en kryssning för ett dygn. Känns helt underbart att vi kan komma iväg på detta och göra detta till en minnesvärd resa tillsammans. Vi har pratat om detta i några år nu så äntligen blir det av!

Hennes bonusdotter är i precis samma ålder som Samantha, bara drygt några månader yngre. Så det blir ju klockrent vad gäller åldern också. Vi brukar ha videosamtal med barnen emellanåt så de vet ju den andra ser ut och de brukar då visa upp leksaker, gosedjur och prata massor med varandra. Vilket är roligt. De har så att säga redan en nät-kompis.

Omtumlande dag

Igår var det verkligen en omtumlande dag, både känslomässigt, arbetsmässigt och rent allmänt. Jag var lite kryptisk i blogginlägget igår kväll där jag skrev om framtiden. Ni kommer att få veta vad det rör sig om. Mem bara inte riktigt nu.

Just nu är det så tomt hemma. Mina tjejer sovit på nattis inatt för att jag jobbade sent och ska jobba morgonpasset. Jag har känt att det är bästa lösningen för dem helt enkelt att låta dem sova där – istället för att behöva dras hem sent och upp tidigt. Tur att sådant finns ”nu för tiden” som mina brukare säger. Men oj så jag saknar dem. Jag hämtar dem kl 14 idag. Längtar massor. De är verkligen allt för mig och jag saknar deras kramar och mys.

Min kärlek för er

Det jag känner för er. Det jag varje dag känner inombords. Det är ren kärlek. Glädje. Stolthet. Det är ett äventyr var dag att få vara tillsammans med er. Ni är verkligen solen i mitt liv. Det som ger mitt liv mening. Och just därför kommer vårt liv att förändras framöver. Just därför kommer det att bli många förändringar. Men till det bättre. Hoppas jag. Jag lovar. Det blir bättre. För jag älskar er. Och gör allt för er.

Första mötet

Första mötet mellan Samantha och Mary när Mary var nyfödd på förlossningen skedde samma natt som hon föddes. Hon föddes den 22 april 2014, klockan 23.12 på natten. Samantha och Micke var hemma då, men kom så fort jag bad dem i telefonsamtalet som jag ringde vid 23.20. De var hos oss redan vid 23.40. Vilket gjorde att Samantha fick se sin lillasyster ganska direkt efter födseln. Och kärlek redan då. Titta bara på kortet, detta är taget tidigt på morgonen den 23 april, i en av förlossningens sovsalar.

Köra igång igen

Nej, nu ska jag verkligen köra igång igen. Med vadå, tänker du kanske? Med att försöka ta körkortet givetvis blir då mitt svar. Jag har sedan september – 17 övningskört. Körde intensivt (två dubbelpass i veckan) fram till december då jag hade uppkörning och teori. Jag klarade teorin på första försöket. Kuggade uppkörningen. Hade andra uppkörningstillfället i januari och tredje i februari – kuggade båda. Så nu i slutet på maj ska jag köra igång igen med körlektioner, ta det i ett lugnare tempo nu och verkligen hinna smälta det jag lär mig – för att det ska gå bättre den här gången.

Vad har du för tips till att klara körkortet? Jag kör inte privat, då det inte fungerar rent praktiskt. Kör enbart på trafikskola.

Veckopeng/månadspeng?

När ska man börja ge barnen veckopeng/månadspeng?

För min del tänker jag nog lite i en ”annorlunda” bana än andra. Jag tänker som så att de ska få veckopeng först. Detta kommer då gå åt till det de vill ha till helgen, en godispåse, en tidning eller liknande. Då får de lärdom av hur mycket det kostar, vad man kan få för pengarna och liknande. Men också att kunna ta beslut och få ”leva med dem”. Dvs jag kommer inte köpa dem mer godis bara för att de blir ledsna över ett (enligt dem) felaktigt köp av en tidning till exempel. Utan då får de vänta tills nästa helg för att köpa en godispåse då.

Jag tänker att de ska få en 20-lapp i början, per vecka. Att de då ska få hantera detta själva. Få ha det i plånböcker och då ha visuella, konkreta pengar – dvs kontanter.  Troligtvis kommer jag starta med detta det året de börjar i skolan till förskoleklassen. Sedan kommer jag att gå över till tvåveckors mellanrum, innan det blir månadspeng. Vid tidpunkten för då de fyller tonåring kommer de få 500 kr i månaden. Vid starten för gymnasiet får de hela barnbidraget. Jag kommer även tidigt att heja och puscha dem till att skaffa extrajobb och sommarjobb och liknande. Detta för att ytterligare få dem att inse pengars värde och tiden man får lägga ner för pengar. Det kommer förhoppningsvis ge dem stort ansvarstänkande kring pengar och deras egna privatekonomi som vuxna.

Däremot kommer det inte vara kopplat till hushållssysslorna. De sysslorna kommer jag inte att tvinga på dem. Utan jag kommer att uppmuntra, puscha och förklara varför det gör mig glad om de hjälper till. För att glädja andra måste det finnas en egen, inre vilja till detta. Så, nej jag kommer inte dra bort veckopengen för dem om de inte ”sköter sig hemma”. Det är två helt olika områden anser jag och går inte hand i hand med varandra.