Barn och döden

Ibland kommer man i kontakt med döden. Man får se sanningen i vitögat och inse att döden är det enda man inte kan komma undan. Mina barn har fått vara med på begravningar då vi anser att det är en del av livet och en naturlig sådan. 

Februari 2015 var jag, Micke, Samantha och Mary i Stockholm på Mickes mormors begravning. Under själva gudtjänsten ville inte barnen (Samantha 1 år och 10 månader, Mary 9,5 månader gammal) sitta stilla så jag tog med dem längst bak i kyrksalen där det fanns en barnhörna så de kunde rita, pyssla och liknande, samtidigt som Micke kunde få ha sin stund att säga farväl till sin mormor. 


I maj 2016 var det dags för min pappas begravning. Micke blev då hemma med de två stora tjejerna och jag reste upp med Ebba som då var 4 , nästan 5 månader gammal. Hon grät lite och ville inte riktigt vara still, men hon gav mig och övriga även ett lugn. Det var ingen tvekan om saken. Pappa älskade oss barn och barnbarn varför skulle de då inte få vara med där? Sedan vid urnsättningen av pappas aska var alla tre barnen med (maj 2017). 

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

Kommentera