Förberedas för döden

Idag har vi varit en sväng hem till Mickes pappa, min svärfar och tjejernas farfar. Det var första gången jag och tjejerna träffade honom. Första gången på cirka 20 år som Micke träffade sin pappa. Tyvärr har han långt framskriden cancer, vilket gör att vi vill passa på och träffa honom så mycket det går nu innan han dör. Vi vill att tjejerna ska få skapa egna minnen av farfar, att de ska få skapa en relation till honom, även om den är ytlig. Jag vill att de ska få den möjligheten.

Men vi har förberett dem ganska mycket inför detta mötet, att farfar kan se sjuk ut, att han är sjuk och trött.. Att han kanske inte orkar så mycket. Mary var som hon brukar bli i nya miljöer – blyg och försiktig, väldigt fäst vid oss föräldrar. Samantha pratade mycket med sin farfar, satte sig på sängkanten och donade med täcket så att det skulle ligga slätt. Ebba sprang runtomkring och busade en hel del. På vägen hem blev det känslosamt för Micke, när han insåg hur mycket detta har tagit på hans pappa. Att den starka pappan han mindes inte längre var kvar. Vi kommer att åka dit igen. Vi kommer att umgås med honom, på hans villkor – i den mån han orkar.

Här hemma kommer det då och då frågor om döden, när kommer man att dö och varför dör man? Kommer barnen att dö före föräldrarna och varför är det så ibland i andra familjer? Varför dog morfar? Varför kommer farfar att dö? Vi försöker svara på dessa ärligt men på deras nivå. De vinkar till morfar i himmelen och de var med på både begravningsgudtjänsten (Ebba) och urnsättningen (alla tre). Döden är en naturlig grej som vi inte vill bara skjuta framför oss. Det händer någon gång då och då att någon dör…

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

Kommentera