Vill inte äta, bortskämt? 

Idag har jag varit högst aktiv i en diskussion angående barn och matintag. Där grundfrågan var:

”Barn som är i början av tonåren vill inte äta den mat som lagats till middag, vill sedan inte heller vara med och göra en gemensamt bestämd matschema. Vad ska man göra?” 

Min tanke i det hela är att man absolut ska kunna ställa sig och laga en till maträtt, alternativt ha samma bas i maten men olika tillbehör, alternativ till proteinet och sådant. Kanske olika typer av sallader, knäckebröd och liknande framme med? Inte direkt ovanligt med att några har pasta och någon har ris och en har potatis här hemma. Eller att en äte rester då den inte tycker om dagens mat. Ibland har barnen köttbullar med potatis och vi vuxna har kotletter med potatis. Ja, ni ser. Inte alltid man behöver stå och laga en helt ny maträtt. 

Alternativet  är att man har ingredienser hemma så att barnen själva kan gå och laga till sig något som den gillar, ta för sig av fil/yoghurt eller liknande. Redan nu är mina barn med och hjälper till med maten. Vispar, vänder på korvar i stekpannan (under uppsikt!), de ser på då vi skivar/hackar grönsaker, Micke lär dem hur man handskas med kniv (hellre sylvass kniv i det läget än en slö – blir renare snitt ifall olyckan skulle vara framme!) De är med och dukar fram/av. De är med och bestämmer vad vi ska äta. Vi har redan tidigt involverat dem i maten och allt kring detta – då jag tror det kan bidra till ökat intresse kring mat och matlagning men även öka deras ”nyfikenhet att testa nya saker”. 

Aldrig bara säga ”Äter du inte det som bjuds får du gå ifrån och inte äta alls ikväll!”, det ger mig kalla kårar en sådan kommentar. Bland något av det värsta jag vet är att gå och lägga mig hungrig. Varför ska jag då vilja att mitt barn gör det, oavsett ålder på barnet? Jag anser inte att det är att skämma bort dem, jag ser det som en respekt och empati – att de ska känna sig så pass ”välkomna i mitt liv” att jag vill de också ska njuta av maten.  Att de också ska känna det nöjet i att dela en trevlig middag med familjen/vänner. 

Är de/vi bortbjudna på mat och det serveras fisk, då äter Micke av potatisen, salladen, såsen och brödet. Det är inte ohyfsat tycker jag. Och är han ännu hungrig så han kommer hem så tar han sig en macka eller två helt enkelt. 


Tacos är en rätt tacksam rätt som man kan göra på olika sätt. OBS! I vår familj kan vi inte ha tacokrydda i köttfärsen pga allergi. Dels kan mam äta den som man ”brukar”, dvs självplock och med de ingredienser man själv vill ha. Man skapar sin egna rätt på det sättet. Eller så kan man göra en tacopaj, med sallad och lite tillbehör vid sidan av. 

Vilka är dina ”säkra maträtter” i er familj? Berätta gärna också hur du tänker kring detta, är jag ensam som tänker såhär? Skämmer jag bort mina barn i just detta – genom att de inte får gå hungriga om de inte äter en viss rätt som det bjuds på?  

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

3 reaktioner till “Vill inte äta, bortskämt? ”

  1. Jag tror iofs att ditt sätt bidrar till att de kommer bli kräsna och att detta kan bli ett problem i skolan osv där de får äta d som serveras eller inte äta alls – men – alla gör d som passar dom!

    Här hemma har barnen en matdag i veckan (de lagar alltså mat en gång var tredje vecka) där de får bestämma exakt vad d vill laga – storebror får hjälpa sina systrar och han som är 12år kan laga själv.

    Idag fick vi köttfärssoppa med pasta och pannkakor till efterrätt- när ngn av barnen lagat måste faktiskt syskonen äta…du skriver att d är respekt att inte tvinga ngn att äta, samtidigt kan jag känna att om ett syskon står o lagar mat så är det respektlöst att inte ens smaka….

    En jättesvår fråga o balansgång!

  2. Självklart ska ingen behöva lägga sig hungrig! Men hur ser du på att man måste smaka maten iallafall? Har märkt att barn lätt kan få för sig att dom inte gillar saker, och faktiskt ändrar sig från en dag till en annan. Så jag anser att man iallafall ska erbjuda maten för att smaka på. Och om det går till en överdrift att barnet endast äter 2-3 saker, alltså selektivt ätande, borde det vara något man borde söka hjälp för (för näringsintagets skull och tips på mat).
    Det viktiga är att inte göra måltiden till en jobbig och pressande situation.

    1. Absolut. Vi vill gärna att de smakar på nya saker – men är det en rätt vi haft några gånger och se smakat en tugga varje gång så behöver de inte smaka igen. Och vill de inte smaka så måste de inte.

Kommentera