Att föda barn ensam

Med Samantha var Micke med under förlossningen. Det var en planerad igångsättning och vi hade tagit med datorn samt några DVD-filmer. Vi började se en film, ”De fem legenderna” men.. när den väl satts igång började mina värkar ta en ny form. De blev mer intensiva och jag bad om akupunktur. Micke höll mig i handen. Småretades med mig då och då om hur ont jag hade och att han inte riktigt tyckte synd om mig (jag hade ju ”bara mig själv att skylla” retades han). Han gav mig vatten, skrev ner saker som jag ville komma ihåg och sådant. Han var den som fick klippa navelsträngen, men även det tyckte han inte var något speciellt. Men redan från start såg jag den otroliga kärleken han kände för Samantha. Vi var kvar på BB i två dygn innan vi åkte hem. Båda var otroligt tafatta vad det gällde att byta blöjor, att hitta rätt med bröstet och sådant. Samantha fick inte riktigt sugmetoden att fungera så där blev det lite ersättning direkt. Han sa det efteråt att ”Alla säger att det tar sådan lång tid att föda barn, man hinner se några filmer, minst. Men de bara ljuger!”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Med Mary däremot så var det sent på kvällen allt startade. Jag klädde på Samantha och Micke startade bilen. Sedan bar det av till förlossningen. Han åkte hem med Samantha. Vi kände att det var bäst så. Jag går ju ofta in i mig själv, tänker inte på vem som är i omgivningen och sådant. Han försökte natta Samantha men hon ville inte somna. Jag var ju inte hemma. För första gången någonsin i hennes liv. Enbart lustgas använde jag den här gången. Jag skrevs in 21.59 och hon föddes 23.12 samma kväll. Barnmorskan var den som klippte navelsträngen. Bara drygt en halvtimme efteråt kom Micke och Samantha in till oss på förlossningen och vi sov tillsammans där i en av deras sovsalar. Åkte hem mindre än ett dygn efter att hon föddes. Hon tog bröstet direkt och sög på bra, allt fungerade som det skulle.

10001488_10152296866224361_3727809004783879106_n

Med Ebba var det tidig morgon som vattnet gick och värkarna började komma. Vid 8 ringde jag in till förlossningen, Micke gjorde iordning i tvättstugan och startade sedan bilen samtidigt som jag klädde på tjejerna mellan värkarna. Vi åkte till förlossningen, Micke släppte av mig och de åkte sedan hem till farmor. De tog med henne hem till oss för frukost hemmavid. Min inskrivningstid blev 08.48 och Ebba föddes 09.05. Jag hade bara lustgas denna gången också och jag var den som klippte hennes navelsträng. Jag var själv på BB hela den dagen med Ebba och vid 18 tiden gjorde läkaren en undersökning och vi fick åka hem. Det valde vi att göra, Micke och Samantha mötte upp oss i entrén. Hemma väntade farmor och Mary. Så fort vi hade kommit hem skjutsade Micke hem hans mamma, jag var själv med alla tre en liten stund. Ebba tog bröstet direkt, sög på ordentligt och allt var som det skulle.

img_4562

Mina tankar

Jag känner att jag verkligen fått testa på olika sätt att föda, även om de på ett sätt var väldigt lika varandra i hur det gick på förlossningarna. Att föda utan sin partner var i det här läget inget att diskutera, jag ville att de skulle ha en av deras närmaste hemma hos dem. Jag kände och känner mig inte trygg med någon annan att ta hand om dem. Och just att jag också gick in i mig själv och hämtade kraft inifrån gjorde att det på ett sätt kändes överflödigt med Micke i rummet. Hans gliringar och hans retsamma sätt gjorde inte direkt situationen lättare för mig att hantera, men jag sa inte ifrån – jag gick istället ännu mera in i mig själv. Att föda utan partner har varit något som har stärkt mig som person. Det har gjort mig mer medveten om vad jag klarar av, på egen hand. Det kändes helt magiskt också att få klippa navelsträngen, att få se sitt barns ögon för första gången. Att få hålla sitt nyfödda barn i famnen och inse att detta barnet är en underbar skapelse, en otrolig ynnest att få hålla det i min famn och bara känna kärleken flöda. Magiskt. Men på ett annat sätt var jag ju inte ensam, trots att Micke inte var med mig där, jag hade ju Gud vid min sida. Det kände så starkt i vissa ögonblick då jag verkligen ville ge upp för smärtan var så stark – då var det en inre styrka och en inre röst som sa åt mig att fortsätta. Snart har du kärleken i din famn.

 

Hur det blir ifall jag blir gravid igen och ska föda barn, det vet jag inte nu – det beror på situationen i sig vid den tidpunkten. Det vill säga om jag fortfarande är gift med Micke, hur gamla tjejerna är och hur situationen ser ut med avstånd till sjukhuset och allt sådant. 

 

Måste prioritera

Nu måste jag verkligen skärpa till mig. Jag har haft så mycket att göra hela tiden, stannar egentligen aldrig upp och tänker till. Jag måste verkligen lära mig det. Att se bakåt men också – hur mår jag nu, hur fungerar allt detta för mig och vad ska jag göra nu för att inte ”drutta ner i hålet”? Kort sagt… Jag håller på att gå in i väggen, det kanske ni har märkt här på bloggen hur få inläggen har varit om man jämför med vad jag förut kunnat skriva och berätta/dela med mig av. Och på grund av detta har jag bestämt mig. Jag kommer hoppa av ytterligare en kurs. Svenska som andraspråk för döva är den kurs som tyvärr kommer att avslutas. Men jag känner, jag måste börja prioritera min hälsa före mina intressen på det sättet.

Vad har jag kvar nu då? Jo… Fram till den 2 februari har jag starta eget – kursen på komvux. I Januari väntar en salstenta i engelsk grammatik, innan dess är det 2-3 lektioner jag kommer att närvara på – för att få ytterligare stöd i att läsa in mig i grammatik-delen. Och efter den kursen kommer jag att plugga matte resten av vårterminen, inkluderat ett 5 veckors VFU på lärarprogrammet. Och då är det enbart lärarprogrammet under våren, inga andra extrakurser eller liknande.

Jag har ju i för sig körkortet kvar. Eller ja, studierna och övningskörningen så att jag kan ta körkortet menar jag ju. Men som det ser ut nu har jag uppkörning och teorin bokad redan, jag hoppas på det bästa där och då men annars kommer jag att plugga på tills jag klarar det. Nu vill jag ha det gjort känner jag. Och körningen? Den är bara kul numer känner jag. Ska skriva eget inlägg om hur det går där, senare.

Micke har även han sett hur jag mått och han kommer att vara hemma lite mer så att han kan vara mer deltagande i barnens omsorg, har han lovat. Men snart är det jullov och redan nu har det droppat in tre tider för julfirande med barnen på förskolan, min mamma kommer förhoppningsvis ner kring lucia och firar en ”pre-julafton” med oss. Och så Ebbas födelsedag i januari, som jag redan nu ser fram emot. Så jag har roliga saker framför mig, som inte direkt är så ”energislukande”.

Fotoeventet

Jag vet jag har varit usel på uppdatering den här veckan. Men min hälsa har gått före, dels har jag haft svårt med andningen och varit yr, stressad och mått allmänt illa. Därför har jag tänkt på att varva ner, lägga undan mobil och annat elektriskt/digitalt. Jag har även övningskört och jobbat en dag. Så, när jag har kunnat har jag försökt sitta ner och bara återhämtat mig lite mellan varven.

Jag har idag beställt av de bilder som togs på fotoeventet i helgen. Tyckte bilderna blev underbara. Jag skrev ju om Marys låsning vid fotograferingen men jag kommer ihåg att hon alltid sökte ögonkontakt med mig. Därav hennes blick som inte är in i kameran. ❤️

Throw back: me-time

För ett år sedan idag åkte jag iväg, helt på egen hand, för första gången sedan Samantha föddes. Det blev en dygnskryssning med Viking Lines Cinderella. På kvällen då jag ätit middag (huvudrätten ser ni på bilden) ringde jag hem. Hörde Samantha i bakgrunden och hon GRÄT. Hon grät riktigt hjärtskärande och saknade mig. Ville få en kram av mig och jag började gråta med. Så otroligt jobbigt att vara ifrån dem! Men, det som var skönt var faktiskt tiden till att läsa ur en del böcker och bara då njuta av en god middag utan att behöva tänka på att andra ska få i sig tillräckligt med mat och liknande. 

Livsmålen – för ett år sedan


Här ser ni en del livsmål som jag satte upp idag, för ett år sedan. 

  • Skriva släktforskningsbok om min farfars far. 
  • Skriva en bok om Turners syndrom. (Jag har skrivit en bok – Fjärilsflickan, som förhoppningsvis kommer ut hösten 2018. Har en uppföljare på G allra redan med.)
  • Starta eget företag där bloggen och böckerna är huvudfokus. (Läser för tillfället en utbildning på komvux angående detta med att starta eget.) 
  • Bli färdig lärare. (Precis återupptagit dessa studier igen!) 

Det jag skrivit i kursiv stil är sådant som jag gör nu, 2017, som bara var drömmar 2016… 

Engelskans grammatik 

Idag har jag varit på upprop i engelskakursen jag ska läsa om, läste den hösten 2012, det vill säga för fem år sedan. Då fick jag ett enda poäng ifrån att klara en grammatiktenta – och det var det där poänget som gjorde att jag inte klarade den kursen. Nu ska jag gå på grammatiklektionerna och plugga på angående grammatiken. Tentan blir i januari, så har rätt gott om tid på mig. 

Saknaden efter pappa 

Det har gått 1 år, 5 månader och 27 dagar sedan min pappa dog. Så lång tid men ändå… ändå är den där. Sorgen. Ångesten över att inte fått ett personligt ”på plats” avsked. Att inte h fått se honom efteråt. Men även glädjen. Lättnaden över att ha fått, i telefon, säga hur mycket jag älskade honom. Och ja, jag ljög i telefonen. Sa att jag och familjen var på väg till honom. Den dagen vi pratade i telefon… den stunden han pratade med mig i telefonen, då sa han dagens längsta mening. ”Jag hörde inte, jag hörde inte. Säg det igen.” Han ville höra det jag sa. Han verkligen kämpade med det samtalet. Jag ljög då jag sa vi var på väg. Vi åkte upp först 3 dagar efter hans död på grund av yttre omständigheter som inte vi kunde rå för. Men dagen efter det samtalet så var det som hans kropp hav upp. Han kunde slappna av. Han visste att jag var på väg. Han litade på mitt löfte. Så tror jag det var. 

Samantha i morfars famn. 

I mitt mobilfodral har jag ett kort på mig och pappa. Eller snarare mig och pappas hand. Hur hand hand omsluter mig. Hur han lyfter mig, stolt som en tupp lyfter han mig högt upp i luften. Det ger mig styrka och också stor kärlek när jag ser det. Otroligt stor glädje över att ha honom nära. 

Varför jag inte gjorde abort? 

Jag har precis läst Paula och Hugos inlägg om varför de beslöt att göra en abort strax efter att de fått deras första dotter, Molly. Min första tanke var att det ändå fanns många likheter mellan deras förhållande och mitt – med Micke… Just då. 

Jag och Micke var nyblivna föräldrar till Samantha. När hon var fyra månader gammal plussade jag igen. Gravid så tätt inpå. Hur skulle vi göra? Micke ville abort direkt. Men han sa också beslutet var mitt. Vi hade inte direkt ett bra förhållande. Bråkigt. Svajigt. Han borta mesta tiden av dessa månader då det ju var sommar. Ekonomin? Jag med lägsta föräldrapenningen, inte direkt ett bra utgångsläge. Boendes i en tvåa gjorde vi då. Hade en Volvo, som i så fall blev lite liten för en familj med två så små barn. Typ knappt något kontaktnät häromkring, jag ville heller inte ha barnvakt bara för att vila mig – kändes fel och gör det än. Så vilka möjligheter hade vi? Hur skulle det gå med ett till barn? 

Jag hade inget val egentligen. Jag behövde aldrig fundera. Jag valde att behålla. Och än idag kommer jag att behålla ett barn även om det innebär skilsmässa för min del. Men jag behöll i alla fall och ut kom Mary, 18 dagar efter att Samantha fyllt 1 år. 


Ekonomin har gått i vågor, det ska jag erkänna. Men, jag tänker mig att kläder går lika bra att köpa begagnat. Behöver inte vara dyra leksaker osv. Räcker med en kartong så är tjejerna nöjda i timmar för att ta ett exempel. Naturen är också fylld med saker man kan pyssla med. Så ett konto fyllt med pengar garanterar inte en stabil, harmonisk och trygg uppväxt – om inte hemmet är fyllt med kärlek. Vår lägenhet byttes till en större då Samantha var 8 månader gammal. Jag och Micke, vi har inte lovat att ”stå ut” i några år och sedan utvärdera. Men det som jag tror gör att vi ”överlever” som par är distansen mellan oss på somrarna då han är iväg och jobbar. Vi började vårt förhållande med 1,5 år helt på distans (sågs enbart varannan helg och knappt alls på loven) så vi finner en viss trygghet i distansen och i att längta efter varandra – tror jag. 

Och så kom plusset med Ebba också. Hon föddes då Mary var 1 år och 9 månader gammal. Behövde inte köpa ett nytt plagg alls till henne. Inte än heller faktiskt – även om vi gör det så sett. Hon ärver fullt efter sina storasystrar. Jag ser varken ekonomi eller ”trångboddhet” som skäl till abort. Inte heller studier. För det finns egentligen aldrig en enda stund som är perfekt, man är aldrig helt redo – förrän bebisen är hos en. Då är allt perfekt. Bebisen kom då den skulle. Man blev gravid då det var menat. Så tror jag. Så tänker jag. 

Jag menar bara att… det är bra att abort finns och är lagligt, men det används för lättvindigt idag. ”Det passar inte nu.” — vad är det för argument? Har man ändå tänkt sig en framtid med barn varför abort? Jag kan förstå när det rör sig om graviditet efter våldtäkt eller att foster/mamman/båda inte riskerar överleva. Sådant anser jag är ”legitima” argument… Vill inte killen ha barn? Sterilisera då! Allra säkraste sättet till att inte bli gravid är faktiskt att inte ha sex. Kan du inte tänka dig ett barn ihop med den killen? Ha inte sex.. Enkelt skydd mot oönskade  graviditeter, eller hur? Skulle det blivit en graviditet av en söndrig kondom – ja men då finns det väl en mening med det? Ment to be..? Förlåt… Men har hört många som gjort både 2,3 och 4 aborter bara för att det råkade bli såhär, fel tidpunkt, för olika som människor, ekonomi, bostaden, studier, nytt jobb, osv. 

Bloggen lågprioriterat 

Nu har bloggen fått hamna på efterkälken ett par dagar känner jag. Och det är tråkigt. Men det har varit dagar fyllda med aktiviteter. Dels har barnen varit i förskolan. Jag har pluggat och kunnat skicka in två uppgifter som båda skulle varit inlämnade först i nästa vecka – men ska använda nästa vecka till att läsa ikapp i litteratur och liknande. Det blir nog rätt bra planering känner jag. 

Jag har ju även kört tre gånger denna veckan. Och idag blev jag godkänd vad gäller styrning, krypkörning, gasa och bromsa på ett säkert sätt. I nästa vecka ska vi öva på att backa runt hörn så har fått läxa i att läsa på om detta tills dess. 

Jag hann igår äta lunch med en kompis. Det var riktigt skönt, få prata och ventilera sig om allt möjligt. Så underbart! Och jag längtar tills nästa gång! 


Bilden togs för ett år sedan. En liten Throw back såhär på torsdagskvällen. Ebba och Micke lekte i en kartong efter att vi fått hem vår nya kyl och frys. 

Körlektion nr 3

Jag ska snart köra bil igen. Blir andra körningen denna veckan. Men det är bra med lite tätare såhär känner jag. Känner mig lite mer säker då. Idag blir en repetion av igår, styrning i svängarna och att inte ta ut svängarna för mycket på grund av farten. Att tänka på att blicken styr körningen väldigt mycket. (Minns själv hur det var då jag tävlade i ryggsim. Tittade jag med blicken åt ett håll simmade jag dit automatiskt och omedvetet vilket innebar att jag simmade rakt in i väggen och sådant. Jag svängde med andra ord omedvetet.) Måste tänka att det är samma sak här.