Bloggen lågprioriterat 

Nu har bloggen fått hamna på efterkälken ett par dagar känner jag. Och det är tråkigt. Men det har varit dagar fyllda med aktiviteter. Dels har barnen varit i förskolan. Jag har pluggat och kunnat skicka in två uppgifter som båda skulle varit inlämnade först i nästa vecka – men ska använda nästa vecka till att läsa ikapp i litteratur och liknande. Det blir nog rätt bra planering känner jag. 

Jag har ju även kört tre gånger denna veckan. Och idag blev jag godkänd vad gäller styrning, krypkörning, gasa och bromsa på ett säkert sätt. I nästa vecka ska vi öva på att backa runt hörn så har fått läxa i att läsa på om detta tills dess. 

Jag hann igår äta lunch med en kompis. Det var riktigt skönt, få prata och ventilera sig om allt möjligt. Så underbart! Och jag längtar tills nästa gång! 


Bilden togs för ett år sedan. En liten Throw back såhär på torsdagskvällen. Ebba och Micke lekte i en kartong efter att vi fått hem vår nya kyl och frys. 

Hitta sitt barn livlös i sängen 

Jag har varit med om en riktig skräckupplevelse. Det hände för ett år sedan precis idag. Jag och de två stora tjejerna satt i vardagsrummet och pysslade med något, en film var igång på TVn också. Ebba låg och sov i sin spjälsäng inne i vårt sovrum, i andra änden av lägenheten. Jag fick plötsligt en känsla av att jag måste titta till henne. Gick in till sovrummet. Ser henne ligga med ansiktet nedåt mot madrassen. Klappar på henne, märker att hon inte andas. Tar upp henne, hon är helt lealös i kroppen, ungefär som en kokt spagetti ni vet – inget motstånd alls i den lilla kroppen. Jag känner paniken komma i raketfart, bär henne fort in till vardagsrummet där min telefon låg. Ringer 112. Samtidigt som jag kopplas dit försöker jag med att klappa henne med flathanden på hennes bröstkorg. Andas fortfarande inte. Helt spökvit i ansiktet. Får rådet av 112 att nypa henne i tårna så hårt jag kan tills jag får en reaktion. Och jag fick verkligen ta i! Jag var rädd att jag skulle bryta tårna av henne men.. just då ville jag bara få henne att andas igen. Tårarna rann. Jag nöp henne hårdare. Samantha och Mary såg storögt på. Tillslut, efter några minuter fick jag en liiten respons och jag andades ut. Det kändes som om jag med höll andan tillsammans med henne. Ambulansen är på väg. Ebba börjar andas. Men fortfarande okontaktbar, lealös och vit i ansiktet. Följer inte med i blicken. 

Ambulansen kom. De gjorde en snabb undersökning och beslöt att hon (och jag) skulle med till sjukhuset. Micke, som jobbade den dagen, fick jag ringa hem. Vi fick vänta 10 minuter på honom innan han var hemma och då först kunde vi åka. 

Vi blev kvar den natten (fredag till lördagsnatten), fick sedan sent på lördagseftermiddagen besked om att hon fick åka hem på permission till måndagen. Då skulle vi tillbaka och ta blodprover… 

Syskonlika i utseende 

På dessa bilder är Mary (lilla tjejen på översta bilden) och Ebba (nedersta bilden) i ungefär liknande ålder. Men visst, det är såhär på bilderna jag ser hur otroligt syskonlika de är. 

Men oj vad olika de alla tre har varit i sina personligheter. Från ett lugnt barn till nästa som är som en orkan i dels humöret (växlar fort som tusan!) men även i temperament och i hastigheten hon har sig fram i och till en tredje som är en klätterapa som heter duga.