Motsatsen till ett tryggt barn

Jag blir bara mer och mer frustrerad över hur vissa pedagoger är på förskolan där barnen går. Ebbas pedagoger är klockrena, där kan jag stanna mer än nödvändigt och prata lite, berätta om episoder med barnen och liknande. En hjärtlig miljö helt enkelt. Det var ju även där Mary gick till och med i våras. Samanthas första avdelning var också klockren, härligt gäng bland personalen även där. Hennes nuvarande avdelning tycker jag fungerar bra nu, efter diskussioner där jag tog upp funderingar direkt. De är aktiva, de berättar och låter oss ha våra rutiner vid lämning och hämtning. Såhär långt, allt väl.

Nu till problemet. Som ni kunde läsa lite om i inlägget om Mary så har hennes nuvarande pedagoger varit lite… motsträviga.

  • Bland annat igår hade de för fjärde eller femte gången INTE bytt hennes blöja på hela dagen (det vill säga hon kom hem med samma blöja som jag tagit på henne på morgonen). Detta har jag pratat med dem om och allt de säger är ”Oj, jag var inte den som hade det ansvaret igår men jag ska prata med den personen.” Och då har jag diskuterat det med olika personer varje gång det hänt. Vem är det egentligen som har det ansvaret? Mary säger dessutom att hon inte vågar säga till när hon behöver på toaletten, de rutinsätter henne inte, de följer inte med henne dit.

 

  • De låter henne inte ha filten 1-3 minuter vid lämningen, för att de inte orkar förklara varför Mary får ha den till de andra barnen. De står inte upp för hennes trygghet – det är så som jag ser det. Ja, jag har diskuterat detta med dem och de säger att det ska vara lika för alla, att de inte kan tillåta alla att ta med filtar in – hur skulle det då se ut?! Pedagogerna på hennes gamla avdelning ställer sig högst frågande till detta då jag drog upp det där. De anser att Mary behöver den som mest några minuter och lägger ifrån sig den då hon känner sig trygg nog. Så varför inte få ha filten den lilla stunden det rör sig om?

 

  • När jag lämnar på morgonen så menar de på att de ska prompt ta henne redan ute i kapphallen. Men jag ser på Mary att det gör henne riktigt osäker. Hon mår inte bra av det. Hon vill ha sin tid i lugn och ro, få klä av sig ytterkläderna med mig/den som lämnar. Hon vill ha tid på sig att gå hand i hand med mig in till salen där de ska vara. Först då märker jag att hon börjar bli okej med att säga hejdå. Men inte innan hon kramat mig och jag rent av tagit hennes armar bort från min nacke där hon kramar mig hårt. Pedagogen står tätt intill Mary med handen på hennes axel, redo att DRA henne ifrån mig. Men det är för jävla fel. Det gör inte Mary tryggare i situationen. Så från och med nu tänker jag lämna Mary sist så att jag har tiden att vara kvar tills hon själv går ifrån, tills hon själv säger hejdå. Inte en sekund innan dess. Pedagogerna får säga vad de vill. För nu vill jag bara se till att Mary känner sig trygg på plats. För även om pedagogerna säger at de gör allt för att hon ska känna sig trygg så visar inte deras handlingar detta och det syns även på Mary då hon sluter sig, står ibland som en stenstod då jag går ifrån henne. Osäker, otrygg och inte alls den Mary jag ser i en trygg miljö.

 

Alla känslor inombords 

Jag måste bara dela med mig av en tanke/fundering jag har angående Mary och hennes känslor. Om någon skäller på henne sluter hon sig, blir tyst, går undan, svarar inte på tilltal eller liknande. Om någonting gjort henne ledsen sluter hon sig, säger inte vad som är fel, svarar inte, vill inte tröstas samt gömmer sig gärna i hörn eller under/bakom möbler. Om hon gjort illa sig gråter hon inte utan sluter sig istället. Säger inte att hon har ont utan lider i tysthet. Som då hon bröt benet. Grät inte utan bara bättre gå på benet. 

Hon har alltid varit tillbakadragen kan man kalla det. Även när barnens farmor eller våra nära vänner kommer på besök så går hon undan, vill hålla handen/bli buren och känna närheten till oss föräldrar minst 30 minuter upp till hela besöket de är här. Kommer hon på morgonen till förskolan är det ofta att hon vill ha med sig filten in till avdelningen för att känna trygghet (bråkar numera med pedagogerna varje morgon pga detta) tills hon kommit igång och blivit varm i kläderna så att säga. Det behövs bara 5 minuter så är hon igång men de där fem minutarna anser jag är viktigt att göra rätt. 

Har ni någon idé om hur man kan nå fram till henne på ett nära, medvetet sätt där man inte tvingar till ögonkontakt, inte tvingar henne att svara osv? Utan hon själv ska bli så trygg i situationen att hon ”vågar” berätta och förklara, svara och visa. Känner ni igen det här? 

Morgonens konversation 

Vi går mot förskolan…
Mary: Mamma.. Jag måste åka vagn.
Jag: Måste du? Varför då?
Mary: Annars springer jag bort.
Jag: Springer du bort då?
Mary: Jaaa..
Jag: Hörde du att jag sa det igår? (Diskuterade med Micke angående detta igår nämligen.)
Mary: Jaaa
Jag: Det är för att jag inte vill att du springer ut på vägen och bli påkörd av en bil. Jag är rädd om dig ju.
Samantha: Mary! Om du springer ut på vägen och bilen kör på dig då blir du platt!
Mary ser ut att tänka lite.
Mary: Ja, då får jag en glass!
Samantha: Men Mary! Man kan inte få en glass om man är platt och död!
Mary och Samantha fnissar lite. Klart man inte kan få glass om man är platt och död! Det fattar väl vem sim helst?!


Mina pseudotvillingar 

Alltså, hade Mary fötts 18 dagar tidigare hade de varit Irishtwins men nu blev de pseudotwins istället. Men nog märker jag att många (jag själv inkluderad) behandlar dem som riktiga tvillingar ibland. De är mer eller mindre i samma fas många gånger, får Samantha något så vill Mary ofta ha det hon med. Med dem är det rätt mycket tjafs ibland om vem som ska få följa med pappa i bilen, vem som ska få hålla mig i handen då vi är ute och går, vem som ska få ha scannern i affären, vem som ska välja film på TVn. Och liknande saker, listan kan göras lång. 


Men samtidigt är det viktigt att komma ihåg. De är INTE tvillingar. De är storasyster och lillasyster. Och ska behandlas därefter. Alltid ha i bakhuvudet. 

Men oj, vad de ändå leker bra ihop. De väljer ofta att leka tillsammans på utestunderna på förskolan. De saknade varandra den terminen de var ifrån varandra utomhus. De kan sitta timtals tillsammans med en platta, leka rollspel eller bara sjunga saker. Det är de två mot världen. Och den syskonkärleken ser jag i mina två småsystrar (Sofia och Ann-Sofi, de har 1 år och 9 månader mellan sig – precis som Mary och Ebba har). Jag vet att de för alltid kommer att ha varandra. Jag kan bara hoppas att Ebba också får en sådan relation till dem. Jag hoppas verkligen att de blir en stark och tight trio. 

En orolig Mary 

Igår var det en orolig dag för Mary. Så fort jag inte bar på henne sprang hon undan, la sig hopkrupen/ i fosterställning någonstans i ett hörn/bakom möbler och grät. Hon grät tills jag kom tog upp henne i famnen igen. Och samtidigt som hon var såhär orolig blev Ebba orolig på grund av marys oro. Så hon ville med bäras. Blev faktiskt ett tag som jag bar på de båda. Vi tittade mycket på film så att jag kunde sitta med dem tätt intill mig. 

Men Marys oro slutade inte där. På kvällen, vid nattningen, bad hon mig om att sova nära henne. Jag lade mig i hennes säng, hållandes om henne tills hon somnade. Viskade i örat att jag gick över till min säng men att om hon vaknade så fick hon komma och sova hos mig. Älskade barn. Jag lider så när ni är oroliga, ledsna och rädda. 

Jag vet ännu inte varför hon var så orolig men, idag har det gått över till stor del. 

Plågsam natt 

Igår var vi till vårdcentralen med Samantha då hon hade det besvärligt med astman. Inatt fick Mary samma besvär och jag har varit uppe med henne mer eller mindre hela natten, ibland lyckats få några minuters sömn i soffan/hennes säng/Samanthas säng. Men varit uppe sedan kl 5 med henne. Hon lyckades dock somna om ordentligt vid kl 6 och först efter der kunde jag slappna av och sova lite jag med. Men det blev bara en timme, för sedan kom Samantha som vaknat för dagen. Nåja, tur det inte är många såna här nätter per år. 

Tänker tillbaka lite också. Ifjol, den 29 augusti, tillbringade vi en del tid på akuten med Mary. Detta på grund av hennes ben som hon skadat några dagar innan (läs mer om det HÄR). Men nu röntgades benet och det visade sig vara ett spiralbrott på skenbenet. Hon fick gips. Och blev så stolt över det. Lät inte det heller hindra henne från att leka, springa och ha kul ändå. 

Trötta Mary 

Såhär trött blir man efter en dag på förskolan. Mary bad om lite yoghurt och banan till mellis direkt vi kom hem från förskolan. Valde också att se på Vaiana på tv. Så fort mellanmålet var uppätet lade hon sig ner i soffan och somnade. Nu har hon ju ingen sov-vila på förskolan längre, nu då hon flyttat till storbarnsavdelningen. 

En ny avdelning 

Idag började Mary på sin nya avdelning, en avdelning för 3-5 åringar. Samantha går på den andra avdelningen men på samma våningsplan. Ebba går fortfarande på nedervåningen på småbarnsavdelningen. Vi tackade Marys tidigare pedagoger med blommor, lämnade Ebba på sin avdelning och gick sedan upp. Lämnade Samantha på sin. Sedan fick jag vara med Mary på sin nya. Träffade pedagogerna, tittade runt i lokalerna och liknande. Satt med under samlingen och följde med till lunchen. När hon satt sig för att äta så kände hon sig trygg. En annan kompis från gamla avdelningen satt bredvid henne. Något bekant i allt det nya. Hennes filt (snuttefilt) fick hon även ha med sig dit och ha hängandes på stolen, bakom hennes rygg. 

Jag märkte direkt att det var något som inte stämde med Mary då vi kom fram till förskolan idag. Tystlåten, gömma sig bakom mig. Ville inte hälsa på sin favoritfröken eller någonting. Hon blir så innesluten i sig själv. Jag misstänkte att det kunde bli såhär. Därför hade jag bokat in dem en hel timme före de egentligen behövde lämnas – just för att kunna ha tid med Mary på hennes nya avdelning. Att jag hade tid att se henne. Krama henne. Gå runt med henne. Att hon fick tid på sig att känna sig trygg i situationen. Att hennes behov kunde gå först. 

Skofyndet 

Tjejerna var i desperat behov av nya gymnastikskor så vi passade på idag att leta efter dessa. Tillslut, inne på Stadium, fick vi klockren service och bra skor till alla tre tjejerna. (Ej smygreklam eller sponsrat av dem – upplevde bara väldigt bra bemötande där!) De var snygga, bra färgval (de valde men syns att de är är mina tjejer då de valde knalliga färger) samt sköna att gå i. Samantha och Mary valde likadana men Ebba fick i annan färg. 

Numera har alltså Samantha storlek 26 i skor, Mary har storlek 24 och Ebba storlek 21.