3:16 

Nu då jag studerar i en kurs som heter ”Bibeln och kultur” har jag diskuterat Bibeln med min mamma lite. Hon uppmärksammade mig på att det finns några ställen i Bibeln som drar upp viktiga och härliga saker på just samma kapitel och versställen. 

Titta bara på Johannesevangeliet 3:16Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” och Matteusevangeliet 3:16När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himmelen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom.” eller varför inte ta en titt på Lukasevangeliet 3:16? ”Men han svarade dem alla: Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld.” 

Jag tycker på ett sätt att dessa är kärnan i Bibeln. Helige Anden, Dopet men också Jesus och Guds relation till varandra och till oss. Här finns även Guds kärlek till oss, människorna på jorden. 

 

Första korinthierbrevet 13:13

Jag vill dela med mig av något som verkligen är det jag tror på. Nämligen första Korinthierbrevet 13:13, där står det såhär: ”När allt annat går under finns tre saker ändå kvar – tron, hoppet och kärleken – men störst av dem är kärleken.” 

Jag tror verkligen på att kärleken är störst. Att hoppet och tron är väldigt viktiga och att det är dessa tre saker som kvarstår i slutet av ens liv. Likadant kan man överföra det i vilken relation som helst. 

Jag tror på att kärleken ska vara störst. Att det är viktigt som sjutton att man litar på varandra i ett förhållande. Och att om tron någonsin sviktar så borde hoppet finnas kvar, vara som ett ankare. 

Jag har två födelsedagar 

Jag är nu 15 år gammal. Eller ja. Jag har två födelsedagar. En (idag) där jag spirituellt, andligt blir 15 år gammal. En annan där jag biologiskt blir 27 år nästa gång. Idag, för 15 år sedan, tog jag ett – för mig, historiskt beslut. Jag valde att följa Jesus. 

Den som döpte mig var bland annat Sten-Owe Glennemo, dåvarande föreståndare för LP-verksamhetens behandlingshem Stenbacka. Dit pappa var någon omgång så han skulle bli av med sitt alkoholmissbruk. 

Minns framförallt en sång väl. En sång som aldrig kommer att lämna mig och en sång jag ännu står bakom. I vartenda ord. 

Vers 1: Jag har beslutat att följa Jesus
Jag har beslutat att följa Jesus
Jag har beslutat att följa Jesus
och aldrig mer tillbaka gå

Vers 2: Om andra tvekar vill jag dock följa
Om andra tvekar vill jag dock följa
Om andra tvekar vill jag dock följa
och aldrig mer tillbaka gå

Vers 3: Jag följer korset och lämnar världen
Jag följer korset och lämnar världen
Jag följer korset och lämnar världen
och ingen väg tillbaka går

HÄR kan ni lyssna på låten på Spotify. 

”En flicka söker sin mamma!”

En heldag i Nyhem (Nyhemsveckan, läs mer här om du är nyfiken) blev det igår. Popcorn, fika, glass två gånger och ett gäng böcker inköptes så att jag kan dela med mig  av min tro till tjejerna lite enklare. Kunna förklara enklare och sådant i alla fall. Träffade en vän jag inte träffat på åtminstone 9 år. Riktigt kul att ses! Och så träffade jag även en av de personer jag har som förebild i den kristna tron, en pastor som även varit föreståndare för det behandlingshem där pappa bodde i kampen att bli nykter. Denna pastor är den som troendedöpte mig. Så en riktigt bra dag socialt sett. 


Det jobbiga under dagen var att Samantha sprang bort ett par gånger. Första gången letade vi i kanske en kvart efter henne. Överallt, samtidigt som det ösregnade ute. Andra gången hade hon fått lov att vara vid lekparken, hon hittade några äldre barn att vara med och helt plötsligt var hon inte längre där. Jag höll utkik efter henne samtidigt som de andra två lekte i sanden. Tillslut var jag riktigt orolig. Drog med de andra två och började leta. Letade i större och större cirklar. Såg inte till henne någonstans! Nu hade jag nästan panik och jag kände verkligen stressen byggas upp. ”Det är en liten flicka här som letar sin mamma. Flickan heter Samantha. Hennes mamma heter Annica.” Fattar ni vilken glädje jag kände då jag hörde detta?! 

Samantha hade följt med de större barnen till en hoppborg men på just den var hon för lite gammal för att få hoppa i. Då blev hon ledsen och insåg då med att jag inte var i närheten. Då hade hon fått till ett podie/scen och gått upp där samtidigt som de höll en auktion. Hade helt sonika sagt att hon inte hittade sin mamma. Och både jag och de i personalen ansåg att hon hade handlat helt rätt och var riktigt klok som agerat så bra på detta. Och jag var inte sen med att ösa över henne beröm över detta. Men hon hade blivit lite uppskakad minst sagt. 

Under dina vingars beskydd 

Ibland behöver man beskydd, någon som omsluter en och låter en ramla mot sig för att fånga upp personen. Ibland behöver man få ta skydd under vingarna helt enkelt.

Jag har, äntligen, fått tag i texten till en låt jag grunnat på sedan början på helgen. Fick texten tillskickat från låtskrivaren himself för att vara riktigt ärlig. Finns inte en inspelning liggandes ute men han var schysst nog att skicka en enkel inspelning till mig. Men tänkte dela med mig av texten till er… 

Den här låten drog mig genast 10 år tillbaka i tiden då jag stod nedanför lovsångsteamet och tecknade denna på teckenspråk, hur jag även lät tårarna rinna nedför kinderna och känna Guds närvaro på just det mötet, i det ögonblicket. Nu, mer än någonsin, är det Guds närvaro jag behöver känna igen. Som jag behöver förlita mig på. Den här låten påminde mig om det. Gav mig mera styrka, hopp och förtröstan om att man tar sig igenom mörket – men inte ensam. Aldrig ensam.  


Vers: Bort från mörkret har jag flytt
Du lyfte mig nu är jag trygg
Under dina vingars beskydd
Nu kan inget skada mig
Om jag faller faller jag mot Dig
All Din nåd den omsluter mig
Om natten så gästar gråt men om morgonen kommer jubel

Ref: Du förvandlade min klagan till dans
Du tog av mig sorgens dräkt
Och du klädde mig i glädje
Min lovsång den ska aldrig tysta mer


Text och musik: @Johan Lager

Ljuset på min väg

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Psalm 119:105), detta är en bibelvers som finns djupt rotad i mig. Vad jag än har för problem, i vilket mörker jag än befinner mig i så har jag Gud och Hans ljus kring mig och framför mig. 


Ibland då det känns som om allt i ens liv stormar och man inte riktigt ser en väg ut från stormen, eller då allt känns riktigt mörkt och man lever utan hopp på ett sätt. Då är detta riktigt skönt att luta sig emot. Ett löfte. Ett löfte om att Han alltid kommer finnas där för att guida oss – om vi vill och är redo att släppa kontrollen till honom.