Utvecklingssamtal i förskolan 

I torsdags hade jag utvecklingssamtal för Samantha och Mary. 

Samantha är en ledartyp, men en omtänksam sådan. En som delar ut roller till rollekar, en som delar ut uppgifter och också tillrättavisar vid de gånger andra inte gjort så som de ”ska”, enligt henne. Hon är väldigt omtyckt av kompisarna och de frågar ofta när hon ska komma och ropar högt ”Hej Samantha” då hon dyker upp. Rutiner och matsituationen fungerar klockrent för hennes del, vet precis vad som förväntas av henne på förskolan. Hon kommer oftast överens med de flesta. Kruxet nu med att ha lillasyster på samma avdelning är att Samantha vill hjälpa Mary i en del situationer såsom i matsalen. Därför har pedagogerna fått dela på dem just då. 


Mary har börjat visa att hon är påhittig och hittar på lite bus i denna, för henne, nya avdelning. Lämningarna har varit lite tuffa nu det första men hon och jag har på ett sätt triggat varandra i en viss ”kolla av läget hos den andra” – grej. Därför har det funnits en del utdragna lämningar men det har också gått åt rätt håll. Så glad över att vi tog beslutet att flytta på henne. Hon har hittat egna vänner med så nu leker hon inte bara med Samantha på förskolan. 

Samantha i mammarollen

Nu har jag lämnat barnen på förskolan. Tjejerna har verkligen tytt sig till varandra på morgonen. Sprang till förskolan och alla var glada. Mary var glad för att hon skulle få vara med Samantha och Samantha var glad för att hon nu skulle få möjligheten att visa Mary allting på avdelningen. Så det känns riktigt bra för tillfället. Jag kunde stanna så länge jag ville för pedagogerna. Men Mary sa hejdå till mig ganska snart efter att hon kommit igång med leken. Och oj vad det kändes bra – både med pedagoger och med hennes mående. 

Däremot sa hon själv att hon är blyg och tyckte frukosten var jobbig då det satt fullt med barn där redan. Så hon satt i mitt knä. Imorgon tar vi bort frukostdelen och kommer först efter den och ser hur det blir gör henne då… 

Jag märkte dock att Samantha gärna tog en mammaroll gentemot Mary. Beskyddande, hjälpsam och överdrivet pedagogisk. Mycket ”Här, Mary är din macka. Jag håller den åt dig så du kan äta. Mary, här är din stol. Jag hjälper dig. Kom hit Mary. Här är din tandborste Mary.” Måste prata lite med pedagogerna om det så att inte Samantha känner att HON måste ta hand om Mary helt själv. Att det inte är hennes ansvar. 


Samantha och Mary för drygt 1 år sedan. Hand i hand genom livet. 

Drop in på öronmottagningen

Puh, vilken dag det har varit alltså! Lämnade Mary och Ebba vid 9 imorse på förskolan. Samantha och jag tog sedan bussen till sjukhuset där vi skulle gå på en Turners syndrom uppföljning angående sprutorna. Vad som bestämdes? Att vi skjuter på allt i ett halvår minst, och strax innan nästa omgång så ska Samantha få lite sprut/stickträning. Men vadå? Ska vi inte träna lite överhuvudtaget innan dess? Ska hon gå detta halvår (eller mer) och vara rädd för sprutor?! 

Sedan blev det drop in på öronmottagningen då hon klagat på värk i ena örat de senaste dagarna, hade 38 i feber idag och minskad matlust de senaste dagarna. Rodnad i hörselgången samt vätska bakom trumhinnan. Men ingen öroninflammation. Fick öronproppar att droppa 3 gånger dagligen i en veckas tid. 

Lunch på IKEA med henne innan vi hämtade de andra två på förskolan och gick hemåt. Väl hemma myste vi till det med kladdkaka och grädde. Samantha hade även fått lov att dela ut de gosedjur vi köpt på IKEA. En drake till Mary, en hare till Ebba och en katt till henne själv. Och hennes systrar kramade om henne, sa/tecknade tack och pussade henne. Vilken ömhet, tacksamhet och glädje de visar till och om varandra. 

Morgonens konversation 

Vi går mot förskolan…
Mary: Mamma.. Jag måste åka vagn.
Jag: Måste du? Varför då?
Mary: Annars springer jag bort.
Jag: Springer du bort då?
Mary: Jaaa..
Jag: Hörde du att jag sa det igår? (Diskuterade med Micke angående detta igår nämligen.)
Mary: Jaaa
Jag: Det är för att jag inte vill att du springer ut på vägen och bli påkörd av en bil. Jag är rädd om dig ju.
Samantha: Mary! Om du springer ut på vägen och bilen kör på dig då blir du platt!
Mary ser ut att tänka lite.
Mary: Ja, då får jag en glass!
Samantha: Men Mary! Man kan inte få en glass om man är platt och död!
Mary och Samantha fnissar lite. Klart man inte kan få glass om man är platt och död! Det fattar väl vem sim helst?!


Mina pseudotvillingar 

Alltså, hade Mary fötts 18 dagar tidigare hade de varit Irishtwins men nu blev de pseudotwins istället. Men nog märker jag att många (jag själv inkluderad) behandlar dem som riktiga tvillingar ibland. De är mer eller mindre i samma fas många gånger, får Samantha något så vill Mary ofta ha det hon med. Med dem är det rätt mycket tjafs ibland om vem som ska få följa med pappa i bilen, vem som ska få hålla mig i handen då vi är ute och går, vem som ska få ha scannern i affären, vem som ska välja film på TVn. Och liknande saker, listan kan göras lång. 


Men samtidigt är det viktigt att komma ihåg. De är INTE tvillingar. De är storasyster och lillasyster. Och ska behandlas därefter. Alltid ha i bakhuvudet. 

Men oj, vad de ändå leker bra ihop. De väljer ofta att leka tillsammans på utestunderna på förskolan. De saknade varandra den terminen de var ifrån varandra utomhus. De kan sitta timtals tillsammans med en platta, leka rollspel eller bara sjunga saker. Det är de två mot världen. Och den syskonkärleken ser jag i mina två småsystrar (Sofia och Ann-Sofi, de har 1 år och 9 månader mellan sig – precis som Mary och Ebba har). Jag vet att de för alltid kommer att ha varandra. Jag kan bara hoppas att Ebba också får en sådan relation till dem. Jag hoppas verkligen att de blir en stark och tight trio. 

Mamma, jag låtsas!

Såhär ser det ut då vi tränar med Samantha i hennes spruträdsla, att hon tillslut ska våga ta sprutan – kanske inte just att hon håller i sprutan just då det sker på riktigt, men vi jobbar på att hon ska kunna acceptera sprutan och våga ta den.

Backar i behandlingen 

Vi har, på egen hand, valt att backa i Samanthas sprutbehandling då vi inte fått tag i hennes endokrinsjuksköterska. Hon har inte tagit den på två kvällar nu, just för att hon varit så extremt rädd för den. Så idag tog vi fram den och lät henne titta, känna lite och jag förklarade var man trycker på ON, var ampullen med medicinen är och sådant. Frågade om hon ville byta skal på den men hon är inte riktigt redo för det ännu. Vi tar små babystep i taget. Tror det är enda sättet att få henne att acceptera den, att lära känna sprutan i sin takt och få sina frågor besvarade. Att hennes nyfikenhet får växa i samband med att rädslan kanske trycks undan. 

”Jag vill vara kort!”

Ikväll har vi kapitulerat här hemma känns det som. Det är exakt en vecka sedan vi började. För varje dag som gått har Samanthas panik, rädsla och gråt bara blivit större. Redan då hon bara sett lådan med sprutan i – ej ännu iordningjord, kommer paniken. Hon springer undan, gråter. Vill till pappa. Vill kramas, men är rädd för att vara hos den som nämt/hållit i sprutfodralet (vilket oftast varit jag). Det är ren och skär panik och ångest vi pratar om här. Hon är så rädd att hon håller sig krampaktigt i sängkanten, skakar och skriker/gråter. 

Ikväll sa hon att hon vill inte ta sprutan. Hon vill vara kort. Det gör ingenting. Att vara kort är bra också, sa hon. ”Varför måste hon vara lång?” är också en fråga som dykt upp…

Vi har inte tagit sprutan ikväll. Imorgon ska vi ringa till endokrinsjuksköterskan som har hand om Samantha. För det är inte rätt att hon ska uppleva en sådan kaos, panik och ångest varje kväll. Det är inte rätt att hon ska vara så rädd för detta. 

Två av sprutans märken… 

Plågsam natt 

Igår var vi till vårdcentralen med Samantha då hon hade det besvärligt med astman. Inatt fick Mary samma besvär och jag har varit uppe med henne mer eller mindre hela natten, ibland lyckats få några minuters sömn i soffan/hennes säng/Samanthas säng. Men varit uppe sedan kl 5 med henne. Hon lyckades dock somna om ordentligt vid kl 6 och först efter der kunde jag slappna av och sova lite jag med. Men det blev bara en timme, för sedan kom Samantha som vaknat för dagen. Nåja, tur det inte är många såna här nätter per år. 

Tänker tillbaka lite också. Ifjol, den 29 augusti, tillbringade vi en del tid på akuten med Mary. Detta på grund av hennes ben som hon skadat några dagar innan (läs mer om det HÄR). Men nu röntgades benet och det visade sig vara ett spiralbrott på skenbenet. Hon fick gips. Och blev så stolt över det. Lät inte det heller hindra henne från att leka, springa och ha kul ändå.