Den psykiska väggen

Jag har en del funderingar kring den så kallade psykiska väggen, den som man allmänt säger att man krockat med då man ”går in i väggen” eller blir sjukskriven för depression/utmattning. Jag har en del saker som jag kan rabbla upp kring mitt egna mående;

  • Väldigt kort tålamod med barnen (och övriga i min omgivning).
  • Väldigt trött om kvällarna, somnar lätt när jag ska natta tjejerna på kvällarna.
  • Hoppat av en del kurser (i höstas) för att jag kände själv hur stressen byggdes upp.
  • Jag drar mig för att göra saker och ting. Tackar nej till träffar med de få vänner jag har häromkring, inte varit i kyrkan på över ett halvår.
  • Jag ”glömmer” avboka eller helt enkelt ”glömmer” jag att dyka upp, för även det där samtalet för att avboka träffen/mötet/arbetsintervjun/läkartiden är en jobbig sak. Restiden/sättet är också en stor bidragande del som gör att det känns som jätteprojekt.
  • Jag är som en magnet för känslorna. Blir jag tillrättavisad eller får höra att något jag sagt/gjort är fel eller helt enkelt inte rätt för stunden, gråter jag. Jag gråter extremt lätt även för saker som står i böcker, när tålamodet brister, när det inte går som jag vill eller när jag inte blir trodd.
  • Stressar för inget och blir illamående/spyr av stressen.
  • Står inte en aktivitet nedskriven så existerar den inte.
  • Har fått en del ångest/panikattacker det senaste året.
  • Hamnar lätt i ett mode där mina känslor stängs av på ett sätt, jag blir låg. Tom på allt. Mitt jag försvinner.
  • Jag sköter de mesta i hushållet med städ, disk och annat som måste göras – inklusive handling, tvätten och sådant. Men även allt kring barnen. Jag lämnar, hämtar på förskolan. Jag gör allt kring deras rutiner, mediciner, läkartider och så vidare. Känns ibland som om jag är ensamstående med dem. Jag har dessutom heltidsstudier på två olika utbildningar för tillfället. Sökt extrajobb + sommarjobb.
  • Jag kan bli riktigt ledsen/nere om saker ändras. Tex en bestämd måltid blir någonting annat. Tappar aptiten.
  • Har ångest och panik över hur mitt utseende är, att jag är överviktig och inte kommer ner i vikt.

Teckenspråkstolk, ASAP!

På måndag har jag en lektion på Jönköpings universitet. En lektion i engelskakursen jag läser, som handlar just om grammatiken. Tror ni inte att jag varit så sent ute att prata med samordnaren för särskilt pedagogiskt stöd om att jag behöver teckenspråkstolk till den lektionen? Fick tag i henne först idag, och tolkar vill gärna veta minst (minst!!) 10 dagar innan. Skolan vill gärna ha vetskap om tolkbehovet vid kursstart – så det är mitt egna fel egentligen…

Men nu drar samordnaren i alla trådar hon kan för att lösa detta åt mig. Hon ringer i detta nu till den förmedling som skolan har upphandlat tolktjänst hos, för att höra om de har lediga tolkar på måndag. Om inte så har vi i alla fall en plan B, att hon tar kontakt med läraren som ska hålla i lektionen på måndag och pratar med henne angående hörselteknik, beteendet gentemot folk med sämre hörsel (inte prata med ansiktet vänt mot tavlan utan prata först då ansiktet är vänt mot klassen igen, upprepa klasskamraternas fråga, osv) men också om det är möjligt att jag får hennes anteckningar – så att jag kan följa med bättre.

Vi har även bokat in ett möte till nästa vecka där vi ska gå igenom upplägg inför följande kurser, som ju blir på svenska i för sig – men jag vill ha åtkomst till hörselhjälpmedel och att pedagogerna vet om min hörselskada (och synskada).

Resten av dagen har jag suttit på skolan och pluggat engelska grammatiken. Tycker ändå att jag börjar greppa lite. Men nervöst inför tentan om en vecka… Lunchen blev kall marinerad fläskfilé med potatisgratäng och massor med sallad, i skolrestaurangen. Riktigt gott må jag säga!

Måste prioritera

Nu måste jag verkligen skärpa till mig. Jag har haft så mycket att göra hela tiden, stannar egentligen aldrig upp och tänker till. Jag måste verkligen lära mig det. Att se bakåt men också – hur mår jag nu, hur fungerar allt detta för mig och vad ska jag göra nu för att inte ”drutta ner i hålet”? Kort sagt… Jag håller på att gå in i väggen, det kanske ni har märkt här på bloggen hur få inläggen har varit om man jämför med vad jag förut kunnat skriva och berätta/dela med mig av. Och på grund av detta har jag bestämt mig. Jag kommer hoppa av ytterligare en kurs. Svenska som andraspråk för döva är den kurs som tyvärr kommer att avslutas. Men jag känner, jag måste börja prioritera min hälsa före mina intressen på det sättet.

Vad har jag kvar nu då? Jo… Fram till den 2 februari har jag starta eget – kursen på komvux. I Januari väntar en salstenta i engelsk grammatik, innan dess är det 2-3 lektioner jag kommer att närvara på – för att få ytterligare stöd i att läsa in mig i grammatik-delen. Och efter den kursen kommer jag att plugga matte resten av vårterminen, inkluderat ett 5 veckors VFU på lärarprogrammet. Och då är det enbart lärarprogrammet under våren, inga andra extrakurser eller liknande.

Jag har ju i för sig körkortet kvar. Eller ja, studierna och övningskörningen så att jag kan ta körkortet menar jag ju. Men som det ser ut nu har jag uppkörning och teorin bokad redan, jag hoppas på det bästa där och då men annars kommer jag att plugga på tills jag klarar det. Nu vill jag ha det gjort känner jag. Och körningen? Den är bara kul numer känner jag. Ska skriva eget inlägg om hur det går där, senare.

Micke har även han sett hur jag mått och han kommer att vara hemma lite mer så att han kan vara mer deltagande i barnens omsorg, har han lovat. Men snart är det jullov och redan nu har det droppat in tre tider för julfirande med barnen på förskolan, min mamma kommer förhoppningsvis ner kring lucia och firar en ”pre-julafton” med oss. Och så Ebbas födelsedag i januari, som jag redan nu ser fram emot. Så jag har roliga saker framför mig, som inte direkt är så ”energislukande”.

2% överlever sin egna födsel

När man tänker på vilka risker det finns och vilken liten procent som det faktiskt är, för en Turner-tjej att få biologiska barn i en spontan graviditet… Då bara måste man tro på mirakel, det är så jag känner idag i alla fall.

Då en bebis med Turners syndrom föds har den redan då överlevt mot ”alla odds”. Av 100 foster med TS är det bara 2 som överlever en fullgången graviditet. De andra 98 dör i mammans mage. Så.. 2% överlever sin egna födsel.

Det är bara 2-8% av alla Turner-tjejer som faktiskt är fertila. De andra 92-98% blir/är infertila. Detta på grund av att de omogna äggen i flickan återbildas, denna process startas faktiskt redan då flickan är ett foster i sin mammas mage.

Spontana graviditeter sker hos 2-5% hos alla Turner-tjejer.

I en spontan graviditet där den blivande mamman har Turner syndrom, är missfallsrisken 45%, om man däremot fått hjälp via äggdonation är missfallsrisken 26%.

Endast i undantagsfall har man sett samma kromosomavvikelse hos flickan som föds, som modern har. (Vilket har skett hos mig och Samantha).

En i statistiken

Jag känner att jag vill dela med mig. Jag känner att jag vill förklara en del till mitt mående idag. Jag känner att det är viktigt att våga. Att visa att just du, som kanske just nyligen varit med om någonting hemskt, inte är ensam. Du är verkligen inte ensam. 

Som jag skriver i denna gästblogg om psykisk ohälsa (delat länken tidigare!) så blev jag våldtagen av min dåvarande pojkvän då jag var 13 år. 

Först vill jag påpeka. Han var 14 år just då. Han hade åkt 30 mil för att besöka mig då jag sov en helg hos kompisar. Under hela den dagen jagade han mig runt i lägenheten, han försökte hitta alla luckor han kunde för att pussa mig, krama mig och helt enkelt röra vid mig. De vi var med, mina kompisar, de skrattade. Tyckte det var roligt. Retades och skämtade med och om mig. Jag skrattade. Men… inombords? Jag skämdes, jag orkade inte säga ifrån. Jag… jag trodde det skulle vara såhär. 

Sedan då han skulle åka hem blev det lite stressigt i momentet att hinna till bussen. Han blev stressad, irriterad och butter. Näe jag och han gick mot bussen tog han mig åt sidan och menade på att jag inte hade gett honom det han ville den dagen. Han ville ha mer och menade på att jag bara retats med honom hela dagen då jag försökt ducka undan alla pussar och sådant. Men jag var inte redo. Han knuffade ner mig på marken. Starkare än mig. Ja, nu förstår ni vad som händer härnäst. Han våldtar mig. Öppen plats och allt. Sedan tvingar han mig att fortsätta med honom till hans buss. Han hade missat sin nyss men det stod en annan där som skulle åt samma håll. Visades sedan att han missade anslutningen pga detta och skyllde allt på mig. Mitt fel. Jag som fått honom att bli sen. 

Jag däremot. Skyndade tillbaka till mina  kompisar och hoppade direkt in i en dusch. Duschade länge. Grät mig ur allt. Ringde honom sedan via FÖC (telefonförmedling mellan texttelefon och vanlig taltelegon) och sa att det var slut. Ville aldrig höra av honom igen. 

Därifrån kommer mycket av mitt dåliga mående, dåliga självförtroende och alla tankar kring mitt utseende och vikt/mat. 


Hur hjälper jag mig själv?

Jag är inte en sådan som kan prata med en främling angående mitt mående. Eller inte hos en främling som har det som jobb om jag säger så. Så istället sitter jag där och är tyst eller mumlar att allt är bra. Mitt förtroende för vårdens psykologer och kuratorer är i botten ärligt talat. Men jag har en nära vän/förebild som jag pratar med. Som känt mig sedan jag började skolan som 6 åring. Den här personen vet hur jag är och vem jag är. Hur jag mår och hur jag reagerar på olika saker. Den här personen har sett mig i alla dess olika skepnader. Så den personen har jag dom bollplank. 

Men jag skriver också. Jag skriver massor. I bloggen och i olika dagböcker. På det sättet bearbetar jag saker och ting. Jag bearbetar sorgen efter pappa genom att skriva av mig den. Jag pratar också mycket med mamma, med mina syskon och sådant. Men jag pratar också med Gud. Det är därifrån jag får min styrka tror jag. Det är därifrån jag får ”inspiration” till att läsa Bibeln och hitta bibelord som ger mig styrka och det blir ungefär som att jag använder de som en ”krycka” för att stödja mig på när mina egna ben inte håller. 

 Jag släktforskar också. Dels kommer jag närmare pappa men även mig själv. Hur kom det sig att jag är sådanhär? Hur agerade mina förfäder i livet. Vad hände med dem och lite sådant. 

Men ibland.. Ibland gräver jag ner mig i allt för en dag eller två för att sedan bara säga åt mig att jag är fjollig. 

Jag har också märkt att när jag har ägglossning blir jag mer deppig än annars. Och så dagarna innan mensen ska komma. Så där har jag också lite förvarning om hur läget kan komma att vara rent psykiskt. Så då tillåter jag mig att vara nere för att sedan ”rycka upp” mig. Även P-plåster gjorde mig mer nere än annars. Så dem har jag slutat med. 

Men det som får mig att skratta högst. Det är ändå barnen. Att se dem leka ihop. Att se dem hjälpa varandra. Att höra deras skratt klinga över allt annat ljud. Det är som balsam för själen. 

Att vara jag

Jag vågar oftast inte. Att visa vem jag är alltså. Det är väldigt känsligt för mig. Allt detta med hur jag mår. Hur jag ser ut. Vad jag väger. Vad folk tror och tycker om mig. Ja allt sådant. Det blir känsligt och jag tar mycket så otroligt personligt att jag bara gräver ner mig i det. Jag går omkring i veckor, månader och till och med ÅR och funderar på vad jag gjort för fel i olika situationer. Och i och med att det är så känsligt så spelar jag ofta teater. Jag vill inte visa hur jag mår. Vill inte känna att jag blir en belastning. Vill inte bli en börda för någon.

Jag spelar ofta teater. Och då det blir för jobbigt går jag undan. Går undan och försöker varva ner, hitta någon som jag kan prata med som VET. Eller helt enkelt bara låta allt sjunka in för tillfället. Just nu är jag i en svacka. Det märks i bloggen. Färre inlägg. Ytligare inlägg. Jag vet att jag borde skriva inlägg och vill skriva. Men det är svårt. Det är svårt att var så glad och uppåt i alla inlägg. Det är ju inte den känslan jag har just nu.

Jag är låg. Jag är nere och dyster. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig uppför. Genom tunneln. Till ljuset. Till glädjen. Men det kommer väl. Men inte nu. Nu är det jobbigt ett tag. (Och tänk att jag vågar skriva detta! Blotta mig så.) 


Intervjun i lokaltidningen 

HÄR kan ni trycka för att komma till intervjun. 

Den innehöll mycket samtidigt som det smugit sig in några faktafel. Men samtidigt förstår jag reportern. Hade ju alla tre barnen med mig och ja, hålla koll på dem samtidigt som jag skulle svara på frågorna – det kan ju bli lite rörigt. Men som sagt, en bra artikel tycker jag. 

Min psykiska ohälsa 

Jag har ifjol, när Ebba var ett halvår gammal ungefär, gästbloggat hos en annan bloggare. Hittade dit idag igen. Läste igenom min text. Och allt slog mig igen. Saknaden. Sorgen. Ilskan. Ensamheten. Men också kärleken för barnen. Vilka det är som ställt upp och ännu orkar lyssna på mig. 


Mitt inlägg som jag skrev som gästbloggare? Det finner du HÄR… 

Behind the scene 

Jag tyckte verkligen att intervjun vi fick vara med på idag gick bra med alla tre barnen. Vi passade på att samtidigt fika lite på ett café i närheten av där vi bor. Intervjun handlade om solskenshistoria kring Turners syndrom och hur det gått för mig samt för Samantha. Lite statistik fick jag med också. Kommer absolut att länka till intervjun då den dyker upp.