Min psykiska ohälsa 

Jag har ifjol, när Ebba var ett halvår gammal ungefär, gästbloggat hos en annan bloggare. Hittade dit idag igen. Läste igenom min text. Och allt slog mig igen. Saknaden. Sorgen. Ilskan. Ensamheten. Men också kärleken för barnen. Vilka det är som ställt upp och ännu orkar lyssna på mig. 


Mitt inlägg som jag skrev som gästbloggare? Det finner du HÄR… 

Vuxenmobbning på jobbet

Jag börjar numera få en klump i magen av att gå till jobbet, ärligt talat. Detta kommer kanske inte låta så lojalt eller så men… Som alla vet är inte vuxna direkt de som är snällast, de som alltid förrgår med gott exempel och som är hjälpsamma och medmänskliga. 

Jag har fått helt andra arbetsuppgifter nu än vad jag hade i början/som står i mina arbetspapper. Detta på grund av att någon/några av de fastanställda har sagt till chefen att jag rent allmänt/generellt inte ser vad som ska göras, inte tar intiativ och bara blir en belastning. Så, chefen placerade en till vikarie på ”min” rad. Den vikarien ska då göra allt hälso och sjukvårdsarbete, jag är nedgraderad till städ, mat och tvätt- sysslor. Och många av de fastanställda behandlar mig som om jag inte ens klarar av någonting. ”När du är klar med detta, så kan du gå och göra det. Det gör du så och så.” Allting ska de förklara. Varje gång jag nu ändå ska hjälpa till med de boende så får jag riktigt detaljerade instruktioner om hur jag ska göra, hur den boende är, vad som ska göras och så vidare. 

Jag känner mig inte välkommen dit. Inte av de flesta i personalen i alla fall. Och en del är snälla mot mig men jag vet inte om det är de som också sagt saker till chefen om mig. Känner inte mig bekväm med någon där på grund av detta. En del i personalgruppen vänder sig till och med bort från mig då denne delegerar uppgifter, svarar inte på tilltal eller pratar med mig ”frivilligt”, ger ingen respons på det jag säger och sådant. 

Som sagt. Klump i magen. Tårar som ibland bränner bakom ögonen. Trötthet efter jobbet för att ha skönt sig så pass mycket. Det som ändå gör att jag går dit är de boende. De delar med sig av så mycket. Glädje. Minnen. Livet. Åsikter och tankar. Jag är med i uppgång och nedgång. Jag är med om livet, som de vill dela med sig av. Jag älskar jobbet för att jag älskar att hjälpa de som behöver det. Ge det där lilla extra du vet. 

Mobilen och sociala medier 

Jag är mobilberoende. Det vet jag om, jag har insett det och jag gör vad jag kan för att minska på det ”onödiga” användandet. Med onödigt användande menar jag tex att titta på mobilen varannan minut (ofta ännu mer än så!) för att se om någon har skrivit någonting någonstans. Jag ser till att vara anträffbar hela tiden. Jag blir nådd när som helst i princip. 

Jag svarar på sms direkt, jag tar alla telefonsamtal direkt och liknande. Det tar på krafterna, energin blir tudelad på något sätt. Så… i sommar har jag gett mig själv en liten utmaning. 

Minska på mobilanvändandet. 

  • Detta ska jag göra genom att ta bort notiser för alla appar i princip. Bara ha kvar notiser för telefonsamtal – dvs sms kommer inte längre att få prioritet för mig. Jag svarar då jag har tid, inte på sekunden varje gång. 
  • Kommer lägga den på ett ställe i lägenheten, vilket kommer göra att jag  måste avbryta något för att gå dit, villet kommer resultera i att jag måste medvetet välja.
  • Att lägga vissa nummer som favoriter, och det är dessa samtal som kommer att gå genom. Andra nummer kommer att prioriteras bort. Inte för att de betyder mindre för mig, utan för att jag måste inse att tiden är värdefull. 

Under dina vingars beskydd 

Ibland behöver man beskydd, någon som omsluter en och låter en ramla mot sig för att fånga upp personen. Ibland behöver man få ta skydd under vingarna helt enkelt.

Jag har, äntligen, fått tag i texten till en låt jag grunnat på sedan början på helgen. Fick texten tillskickat från låtskrivaren himself för att vara riktigt ärlig. Finns inte en inspelning liggandes ute men han var schysst nog att skicka en enkel inspelning till mig. Men tänkte dela med mig av texten till er… 

Den här låten drog mig genast 10 år tillbaka i tiden då jag stod nedanför lovsångsteamet och tecknade denna på teckenspråk, hur jag även lät tårarna rinna nedför kinderna och känna Guds närvaro på just det mötet, i det ögonblicket. Nu, mer än någonsin, är det Guds närvaro jag behöver känna igen. Som jag behöver förlita mig på. Den här låten påminde mig om det. Gav mig mera styrka, hopp och förtröstan om att man tar sig igenom mörket – men inte ensam. Aldrig ensam.  


Vers: Bort från mörkret har jag flytt
Du lyfte mig nu är jag trygg
Under dina vingars beskydd
Nu kan inget skada mig
Om jag faller faller jag mot Dig
All Din nåd den omsluter mig
Om natten så gästar gråt men om morgonen kommer jubel

Ref: Du förvandlade min klagan till dans
Du tog av mig sorgens dräkt
Och du klädde mig i glädje
Min lovsång den ska aldrig tysta mer


Text och musik: @Johan Lager

En punkt i livet 

Ibland kommer man till insikt att saker och ting bör ändras. Man kommer till en punkt i livet där det helt enkelt inte fungerar längre. Nu går jag inte in i detaljer vad det är jag tänker på i den här situationen men.. Det är något som måste ändras på helt klart. Dels för mitt egna måendes skull men även för alla runt omkring också. Det är så svårt att inse att man faktiskt behöver ta tag i det nu, när man skjutit på detta i flera år av olika skäl. 


Jag finner det tröstrikt att de som verkligen står mig nära vet om vad det handlar om och helt enkelt stöttar mig i detta. Och jag har även en dialog med Gud om detta. Jag vill att det ska lösa sig till det bästa. För alla. 

  • ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.” Psalm 23:4
  • ”När jag är rädd att tappa fotfästet håller din godhet mig uppe, Herre. När mitt hjärta är fullt av bekymmer gör din tröst mig glad.” Psalm 94:18-19
  • ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.” 2 korintherbrevet 1:3-4
  • ”Du förvandlade min klagan till dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje.” Psalm 30:12

Rensa tankarna 

Ibland behöver man rensa tankarna. Och vad är väl bättre än en power walk på sin lunch? Jag tog mina hörlurar, satte igång musiken i mobilen och traskade på lunchen till mitt arbetsställe för eftermiddagen. Tog en timme att gå 4,6 km. Och efter den lektionen gick jag förskolan på cirka 30 minuter (2,5 km). Och räknar man totalt idag så har jag gått 24.368 steg (ligger dock inte i sängen ännu så några steg till blir det ju). 


Vid den här parken fann jag några minuters ro innan jag gick vidare. Fann även ett utegym som jag testade på, kommer absolut att komma tillbaka dit! Men, tankarna jag behövde rensa ur – de försvann inte. De blev inte mindre förvirrade eller mindre jobbiga att tänka på. Hatar dessa dagar då allt bara rör till det i huvudet. Hatar känslan av att inte kunna få ordning på det, få någon reson i mima tankar. Så ikväll hade jag över en timmes samtal med en nära vän. En som kunde hjälpa mig att bena i mina tankar lite. Det behövdes få lite annan syn på vissa tankar…