En i statistiken

Jag känner att jag vill dela med mig. Jag känner att jag vill förklara en del till mitt mående idag. Jag känner att det är viktigt att våga. Att visa att just du, som kanske just nyligen varit med om någonting hemskt, inte är ensam. Du är verkligen inte ensam. 

Som jag skriver i denna gästblogg om psykisk ohälsa (delat länken tidigare!) så blev jag våldtagen av min dåvarande pojkvän då jag var 13 år. 

Först vill jag påpeka. Han var 14 år just då. Han hade åkt 30 mil för att besöka mig då jag sov en helg hos kompisar. Under hela den dagen jagade han mig runt i lägenheten, han försökte hitta alla luckor han kunde för att pussa mig, krama mig och helt enkelt röra vid mig. De vi var med, mina kompisar, de skrattade. Tyckte det var roligt. Retades och skämtade med och om mig. Jag skrattade. Men… inombords? Jag skämdes, jag orkade inte säga ifrån. Jag… jag trodde det skulle vara såhär. 

Sedan då han skulle åka hem blev det lite stressigt i momentet att hinna till bussen. Han blev stressad, irriterad och butter. Näe jag och han gick mot bussen tog han mig åt sidan och menade på att jag inte hade gett honom det han ville den dagen. Han ville ha mer och menade på att jag bara retats med honom hela dagen då jag försökt ducka undan alla pussar och sådant. Men jag var inte redo. Han knuffade ner mig på marken. Starkare än mig. Ja, nu förstår ni vad som händer härnäst. Han våldtar mig. Öppen plats och allt. Sedan tvingar han mig att fortsätta med honom till hans buss. Han hade missat sin nyss men det stod en annan där som skulle åt samma håll. Visades sedan att han missade anslutningen pga detta och skyllde allt på mig. Mitt fel. Jag som fått honom att bli sen. 

Jag däremot. Skyndade tillbaka till mina  kompisar och hoppade direkt in i en dusch. Duschade länge. Grät mig ur allt. Ringde honom sedan via FÖC (telefonförmedling mellan texttelefon och vanlig taltelegon) och sa att det var slut. Ville aldrig höra av honom igen. 

Därifrån kommer mycket av mitt dåliga mående, dåliga självförtroende och alla tankar kring mitt utseende och vikt/mat. 


Hur hjälper jag mig själv?

Jag är inte en sådan som kan prata med en främling angående mitt mående. Eller inte hos en främling som har det som jobb om jag säger så. Så istället sitter jag där och är tyst eller mumlar att allt är bra. Mitt förtroende för vårdens psykologer och kuratorer är i botten ärligt talat. Men jag har en nära vän/förebild som jag pratar med. Som känt mig sedan jag började skolan som 6 åring. Den här personen vet hur jag är och vem jag är. Hur jag mår och hur jag reagerar på olika saker. Den här personen har sett mig i alla dess olika skepnader. Så den personen har jag dom bollplank. 

Men jag skriver också. Jag skriver massor. I bloggen och i olika dagböcker. På det sättet bearbetar jag saker och ting. Jag bearbetar sorgen efter pappa genom att skriva av mig den. Jag pratar också mycket med mamma, med mina syskon och sådant. Men jag pratar också med Gud. Det är därifrån jag får min styrka tror jag. Det är därifrån jag får ”inspiration” till att läsa Bibeln och hitta bibelord som ger mig styrka och det blir ungefär som att jag använder de som en ”krycka” för att stödja mig på när mina egna ben inte håller. 

 Jag släktforskar också. Dels kommer jag närmare pappa men även mig själv. Hur kom det sig att jag är sådanhär? Hur agerade mina förfäder i livet. Vad hände med dem och lite sådant. 

Men ibland.. Ibland gräver jag ner mig i allt för en dag eller två för att sedan bara säga åt mig att jag är fjollig. 

Jag har också märkt att när jag har ägglossning blir jag mer deppig än annars. Och så dagarna innan mensen ska komma. Så där har jag också lite förvarning om hur läget kan komma att vara rent psykiskt. Så då tillåter jag mig att vara nere för att sedan ”rycka upp” mig. Även P-plåster gjorde mig mer nere än annars. Så dem har jag slutat med. 

Men det som får mig att skratta högst. Det är ändå barnen. Att se dem leka ihop. Att se dem hjälpa varandra. Att höra deras skratt klinga över allt annat ljud. Det är som balsam för själen. 

Att vara jag

Jag vågar oftast inte. Att visa vem jag är alltså. Det är väldigt känsligt för mig. Allt detta med hur jag mår. Hur jag ser ut. Vad jag väger. Vad folk tror och tycker om mig. Ja allt sådant. Det blir känsligt och jag tar mycket så otroligt personligt att jag bara gräver ner mig i det. Jag går omkring i veckor, månader och till och med ÅR och funderar på vad jag gjort för fel i olika situationer. Och i och med att det är så känsligt så spelar jag ofta teater. Jag vill inte visa hur jag mår. Vill inte känna att jag blir en belastning. Vill inte bli en börda för någon.

Jag spelar ofta teater. Och då det blir för jobbigt går jag undan. Går undan och försöker varva ner, hitta någon som jag kan prata med som VET. Eller helt enkelt bara låta allt sjunka in för tillfället. Just nu är jag i en svacka. Det märks i bloggen. Färre inlägg. Ytligare inlägg. Jag vet att jag borde skriva inlägg och vill skriva. Men det är svårt. Det är svårt att var så glad och uppåt i alla inlägg. Det är ju inte den känslan jag har just nu.

Jag är låg. Jag är nere och dyster. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig uppför. Genom tunneln. Till ljuset. Till glädjen. Men det kommer väl. Men inte nu. Nu är det jobbigt ett tag. (Och tänk att jag vågar skriva detta! Blotta mig så.) 


Min psykiska ohälsa 

Jag har ifjol, när Ebba var ett halvår gammal ungefär, gästbloggat hos en annan bloggare. Hittade dit idag igen. Läste igenom min text. Och allt slog mig igen. Saknaden. Sorgen. Ilskan. Ensamheten. Men också kärleken för barnen. Vilka det är som ställt upp och ännu orkar lyssna på mig. 


Mitt inlägg som jag skrev som gästbloggare? Det finner du HÄR… 

Vuxenmobbning på jobbet

Jag börjar numera få en klump i magen av att gå till jobbet, ärligt talat. Detta kommer kanske inte låta så lojalt eller så men… Som alla vet är inte vuxna direkt de som är snällast, de som alltid förrgår med gott exempel och som är hjälpsamma och medmänskliga. 

Jag har fått helt andra arbetsuppgifter nu än vad jag hade i början/som står i mina arbetspapper. Detta på grund av att någon/några av de fastanställda har sagt till chefen att jag rent allmänt/generellt inte ser vad som ska göras, inte tar intiativ och bara blir en belastning. Så, chefen placerade en till vikarie på ”min” rad. Den vikarien ska då göra allt hälso och sjukvårdsarbete, jag är nedgraderad till städ, mat och tvätt- sysslor. Och många av de fastanställda behandlar mig som om jag inte ens klarar av någonting. ”När du är klar med detta, så kan du gå och göra det. Det gör du så och så.” Allting ska de förklara. Varje gång jag nu ändå ska hjälpa till med de boende så får jag riktigt detaljerade instruktioner om hur jag ska göra, hur den boende är, vad som ska göras och så vidare. 

Jag känner mig inte välkommen dit. Inte av de flesta i personalen i alla fall. Och en del är snälla mot mig men jag vet inte om det är de som också sagt saker till chefen om mig. Känner inte mig bekväm med någon där på grund av detta. En del i personalgruppen vänder sig till och med bort från mig då denne delegerar uppgifter, svarar inte på tilltal eller pratar med mig ”frivilligt”, ger ingen respons på det jag säger och sådant. 

Som sagt. Klump i magen. Tårar som ibland bränner bakom ögonen. Trötthet efter jobbet för att ha skönt sig så pass mycket. Det som ändå gör att jag går dit är de boende. De delar med sig av så mycket. Glädje. Minnen. Livet. Åsikter och tankar. Jag är med i uppgång och nedgång. Jag är med om livet, som de vill dela med sig av. Jag älskar jobbet för att jag älskar att hjälpa de som behöver det. Ge det där lilla extra du vet. 

Mobilen och sociala medier 

Jag är mobilberoende. Det vet jag om, jag har insett det och jag gör vad jag kan för att minska på det ”onödiga” användandet. Med onödigt användande menar jag tex att titta på mobilen varannan minut (ofta ännu mer än så!) för att se om någon har skrivit någonting någonstans. Jag ser till att vara anträffbar hela tiden. Jag blir nådd när som helst i princip. 

Jag svarar på sms direkt, jag tar alla telefonsamtal direkt och liknande. Det tar på krafterna, energin blir tudelad på något sätt. Så… i sommar har jag gett mig själv en liten utmaning. 

Minska på mobilanvändandet. 

  • Detta ska jag göra genom att ta bort notiser för alla appar i princip. Bara ha kvar notiser för telefonsamtal – dvs sms kommer inte längre att få prioritet för mig. Jag svarar då jag har tid, inte på sekunden varje gång. 
  • Kommer lägga den på ett ställe i lägenheten, vilket kommer göra att jag  måste avbryta något för att gå dit, villet kommer resultera i att jag måste medvetet välja.
  • Att lägga vissa nummer som favoriter, och det är dessa samtal som kommer att gå genom. Andra nummer kommer att prioriteras bort. Inte för att de betyder mindre för mig, utan för att jag måste inse att tiden är värdefull. 

Under dina vingars beskydd 

Ibland behöver man beskydd, någon som omsluter en och låter en ramla mot sig för att fånga upp personen. Ibland behöver man få ta skydd under vingarna helt enkelt.

Jag har, äntligen, fått tag i texten till en låt jag grunnat på sedan början på helgen. Fick texten tillskickat från låtskrivaren himself för att vara riktigt ärlig. Finns inte en inspelning liggandes ute men han var schysst nog att skicka en enkel inspelning till mig. Men tänkte dela med mig av texten till er… 

Den här låten drog mig genast 10 år tillbaka i tiden då jag stod nedanför lovsångsteamet och tecknade denna på teckenspråk, hur jag även lät tårarna rinna nedför kinderna och känna Guds närvaro på just det mötet, i det ögonblicket. Nu, mer än någonsin, är det Guds närvaro jag behöver känna igen. Som jag behöver förlita mig på. Den här låten påminde mig om det. Gav mig mera styrka, hopp och förtröstan om att man tar sig igenom mörket – men inte ensam. Aldrig ensam.  


Vers: Bort från mörkret har jag flytt
Du lyfte mig nu är jag trygg
Under dina vingars beskydd
Nu kan inget skada mig
Om jag faller faller jag mot Dig
All Din nåd den omsluter mig
Om natten så gästar gråt men om morgonen kommer jubel

Ref: Du förvandlade min klagan till dans
Du tog av mig sorgens dräkt
Och du klädde mig i glädje
Min lovsång den ska aldrig tysta mer


Text och musik: @Johan Lager

En punkt i livet 

Ibland kommer man till insikt att saker och ting bör ändras. Man kommer till en punkt i livet där det helt enkelt inte fungerar längre. Nu går jag inte in i detaljer vad det är jag tänker på i den här situationen men.. Det är något som måste ändras på helt klart. Dels för mitt egna måendes skull men även för alla runt omkring också. Det är så svårt att inse att man faktiskt behöver ta tag i det nu, när man skjutit på detta i flera år av olika skäl. 


Jag finner det tröstrikt att de som verkligen står mig nära vet om vad det handlar om och helt enkelt stöttar mig i detta. Och jag har även en dialog med Gud om detta. Jag vill att det ska lösa sig till det bästa. För alla. 

  • ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.” Psalm 23:4
  • ”När jag är rädd att tappa fotfästet håller din godhet mig uppe, Herre. När mitt hjärta är fullt av bekymmer gör din tröst mig glad.” Psalm 94:18-19
  • ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.” 2 korintherbrevet 1:3-4
  • ”Du förvandlade min klagan till dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje.” Psalm 30:12

Rensa tankarna 

Ibland behöver man rensa tankarna. Och vad är väl bättre än en power walk på sin lunch? Jag tog mina hörlurar, satte igång musiken i mobilen och traskade på lunchen till mitt arbetsställe för eftermiddagen. Tog en timme att gå 4,6 km. Och efter den lektionen gick jag förskolan på cirka 30 minuter (2,5 km). Och räknar man totalt idag så har jag gått 24.368 steg (ligger dock inte i sängen ännu så några steg till blir det ju). 


Vid den här parken fann jag några minuters ro innan jag gick vidare. Fann även ett utegym som jag testade på, kommer absolut att komma tillbaka dit! Men, tankarna jag behövde rensa ur – de försvann inte. De blev inte mindre förvirrade eller mindre jobbiga att tänka på. Hatar dessa dagar då allt bara rör till det i huvudet. Hatar känslan av att inte kunna få ordning på det, få någon reson i mima tankar. Så ikväll hade jag över en timmes samtal med en nära vän. En som kunde hjälpa mig att bena i mina tankar lite. Det behövdes få lite annan syn på vissa tankar…