En förlamande skräck

Midsommardagen. En dag då det mesta var stängt i Stockholm, likaså Mall Of Scandinavia. Vi beslöt oss därför att besöka Junibacken.

En helt underbar dag tillsammans med mina tre tjejer, där vi tog kollektivtrafiken från Solna in till Odenplan och därifrån gick vi in till Junibacken. Vi lekte i sagotorget ett bra tag, innan vi gick upp till Pippis hus på ovanvåningen. Vi lekte tills teatern skulle starta. Vi såg på då Pippi flyttade in till Villa Villekulla. Mycket skratt, många välkända låtar för barnen och att få se hur de sken upp då Pippi var nära deras fötter. Otroligt! Sedan blev de ledsna för att Pippi inte stannade kvar och kunde kramas.

Men vi fortsatte ner till lunchen. Stod i kön, beställde maten och satte oss ner. Alla tre barnen fick varsin köttbulle-portion och jag valde en köttbit. Det skulle jag inte ha gjort…

”Mamma, det kliar!” Sa Samantha direkt efter att hon smakat en bit av mig. Och jag såg det på henne. Det här skulle inte gå över direkt, av sig själv. Gick direkt till disken med Samantha i famnen och frågade vad köttbiten innehöll. Fick en lapp med kryddorna nedskrivna. Hämtade de andra två och skyndade oss ut. Ut till den friska luften. På den där stunden… Då hade Samanthas läppar svullnat upp, likaså hennes ögonlock. Hennes andning var riktigt rejält påverkad och hon hade det riktigt jobbigt. Min skräck fick inte bryta fram, inte nu när jag var själv med alla tre. Jag släppte lös Mary och Ebba på den yttre gården, vid entrén där de ändå kunde leka med lite saker. Jag satte mig på gruset med Samantha i famnen. Hon gallskrek av oro, ångest och av svårigheterna att andas. Den turisten som kom ut från Junibacken efter oss kom fram till oss och frågade om hon kunde hjälpa till med någonting. Hon satte sig intill oss på gruset, lämnade över sin bebis till bebisens mormor som också var med där. Bebisens morfar fick i uppdrag att se efter Mary och Ebba också, så inget skulle hända dem. Hon själv ringde 112.

Den kvinnan som satt med oss. Hon presenterade sig som läkare. Hon satt där, lugn. Pratandes med både mig och Samantha. Hon förklarade hur jag kunde göra med astmamedicinen, hur jag skulle sitta med Samantha i famnen. Ambulansen kom. De gav adrenalin. Hjälpte inte. En till ambulans kom. Jag och Samantha fick åka i en ambulans. Mary och Ebba fick åka i den andra ambulansen, bakom oss.

Jag fick sitta fram hos föraren i ambulansen, tittade ut genom backspegeln för att hela tiden ha koll så att den bakomvarande ambulansen följde med oss, inte sackade efter eller någonting. Jag höll ett öra mot vad som sades bak i ambulansen. Samantha blev okontaktbar. Mitt hjärta snörades åt. Min skräck var på väg att bli sann. Jag skulle förlora henne. Jag skulle få begrava min dotter. Min förstfödda. Tårarna rann och jag grät hysteriskt ett tag. Ringde Micke. Uppdaterade honom. Bad honom mötas upp vid akuten. Försökte andas jag med.

Framme vid akutinfarten. Samantha rullades iväg riktigt fort. När jag väl kommit in (hade väntat in Mary och Ebba också) kunde jag inte riktigt ta till mig den situation som spelades upp framför mig. Flertalet specialister; allmänspecialistläkare, narkosläkare, hjärt-och lungspecialister, barnläkare och många andra. Dessutom stannade ambulansmännen kvar ett bra tag för att få veta hur det gick. De hoppades även de på en förbättring. Undersköterskor. Sjuksköterskor. Alla dessa var där för Samanthas skull. Samantha låg där. De kopplade upp henne till många maskiner. Hon var rädd. Hon hade tårar rinnandes nedför kinderna. Jag kramade hennes hand. Hörde diffust att de beslöt att de skulle söva henne och intubera. Skräcken slog återigen ett hårt tag om mig. Jag vågade inte hoppas. Jag var rädd. Så otroligt skräckslagen. De gav adrenalin och många andra mediciner. Ingenting hjälpte direkt mycket. De sövde henne. Jag var med tills hon hade somnat ordentligt. Först då gick jag ut ur rummet, över korridoren till ett annat rum, där Mary och Ebba befann sig med en undersköterska. Ebba hade somnat, av allt som hade hänt den här dagen. Mary satt och målade.

En halvtimme senare (den längsta halvtimmen i mitt liv) dök Micke upp med ett lugn och en visshet om att läkarna gör allt för att rädda henne. Att hon är i goda händer. Vi var trots allt på ett av Sveriges bästa sjukhus. Någonting måste det ju vara värt. Tre timmar efter att vi kommit in fick vi gå upp till intensivavdelningen, men vi fick ännu inte gå in till Samantha. Ytterligare två timmar gick. Då först fick vi se henne. Intuberad. Otroligt många slangar och sladdar till diverse maskiner, dropp och påsar. Nedsövd. Mary ville inte gå därifrån, trots att det såg läskigt ut. Hon ville vara där när Samantha vaknade igen. När vi gick ut i korridoren igen och stängde dörren mellan oss och Samantha skrek Mary hysteriskt ”Jag vill vara hos Samantha! Jag vill se hennes mage!” För det var på magen som Mary hade sett att Samantha andades.

Micke och de två tjejerna åkte tillbaka till hotellet i Solna. Jag blev kvar på sjukhuset, sov på patienthotellet över gatan i några timmar innan jag åter var på plats. När jag gått ifrån Samantha var hon fortfarande nedsövd och hade alla mediciner kvar. Adrenalinet också. Min lilla tjej. Min älskade, modiga, starka och underbara tjej. Min livsglada tjej.

Publicerat av

Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.