Äntligen i min famn!

07.00 stod vi redo utanför förlossningsavdelningens ytterdörr. Vi ringde på och inväntade någon som kom och öppnade åt oss. Väl inne fick vi sitta i väntrummet i nästan en timme. Vi blev sedan visade till ett undersökningsrum för en rutinkontroll innan de bestämde hur de skulle sätta igång förlossningen. Men redan där och då var jag öppen 3-4 cm. Detta gjorde mig förvånad, för jag hade ju inte alls känt av detta överhuvudtaget! Hur kunde jag ha öppnat mig så mycket, redan!?

Vid 10-tiden fick vi gå på tidig lunch och order om att vara tillbaka vid förlossningen vid 11.30-tiden. Sagt och gjort, vi gick till sjukhusets restaurang och åt en tidig lunch. Jag valde bakad potatis med kycklingröra. Åt upp allt, trots att aptiten inte riktigt fanns där. Vi stod ett bra tag och pratade med mamman till Mickes ex innan vi gick tillbaka till förlossningen där vi blev visade till en sovsal. Det dröjde till klockan 12 innan en barnmorska kom och gjorde en till undersökning. Denna gången var jag öppen 5-6 centimeter. Barnmorskans kommentar var ”Du kommer att bli mamma idag hur vi än gör, men vi hjälper dig på traven nu.” och så fick jag en gel för att mjuka upp tappen ännu mer. Dessa centimetrar jag hade öppnat mig nu hade jag inte heller känt av. Kommer det inte göra ont alls, är allting jag hört och läst om bara ”skrönor” hann jag tänka efter att jag fått gelen. Vid 13-tiden blev jag flyttad på, än en gång, till en förlossningssal den här gången.

Vi satte igång en film på datorn. Men jag tror vi hann se i 5 minuter på den innan den molande värken (ungefär som mensvärk) började bli kraftigare och jag blev rastlös. Jag föreslog att vi skulle gå ut i korridoren. Micke köpte sig en kaffe, på vägen tillbaka ställde han sig mitt i korridoren och tog sig en slurk. Jag gick runt honom i cirklar, flera gånger om. Rastlös och nu började värken komma tätare och det började göra ont istället för bara vara molande värk. Kom in igen på rummet, provade igen med att se filmen. Det gick inte alls den här gången heller. Bad om ett värmekrus mot magen, hjälpte en kort stund. Vid 13.30 bad jag om akupunktur, ville testa detta. Hjälpte inte ett dugg, tyckte jag.

Vid 14.15 bad jag om lustgas och de började undersöka mig. Jag var helt öppen och tappen så gott som utplånad. Vid 14.30 slutade egentligen barnmorskan jag hade haft hela dagen, men hon stannade kvar då hon ju såg att det inte skulle dröja länge innan bebisen var ute. Vid 15.10 var hon dock tvungen att gå. En annan barnmorska tog över precis som krystvärkarna började.

Klockan 15.14 den dagen föddes hon. SAMANTHA Elsa Gerd Magnusson. 44 cm lång och 2300 gram. Helt underbar. Och äntligen låg hon där, i min famn.

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

En kommentar till “Äntligen i min famn!”

Kommentera