Aldrig för mycket kärlek

Överallt hör jag människor som menar på att det inte är bra att ta upp bebisen direkt vid gnyenden, gnäll-läten eller till och med vid gråt/skrik. Att det är bra för barnet att låta lungorna ”rensas” (äldre generationer som har sagt detta sista påståendet). Att ta upp bebisen direkt vore att dalta med dem, att lägga en hand på bebisen och visa att man finns där – är att dalta, skämma bort och helt enkelt stör bebisen. 

Jag menar på att man aldrig kan ge för mycket kärlek. Jag har alltid försökt att komma dit direkt. Jag har avbrutit matlagning, toalettbesök och ja Gud vet vad – bara för att så snabbt som möjligt skyndat till barnet som varit ledsen. Oavsett i vilken ålder barnet varit i. När de varit bebisar och börjat gnällt har jag haft dem i bärsjalar så jag kunnat fortsätta med att laga mat i alla fall, jag har haft barn sittandes i mitt knä på toaletten för att de behövt mig just där och då. Haft tre barn kring mig i sängen (en vid varsin arm och så en som sovit vid mina ben/på mig) för att de varit ledsna samtidigt. Jag har burit två (ett par gånger till och med tre) barn samtidigt längre sträckor för att de behövt min närhet just då. Jag har burit på mina barn mycket (extremt för mycket och för länge enligt en del i min omgivning). Jag nattar dem så som de vill – ibland blir det att jag legat med i spjälsäng, ibland med i deras juniorsängar, ibland sittandes bredvid. Ibland har jag tillbringat halva nätterna sittandes i soffan med något barn, för att den inte velat somna om någon annanstans. Oavsett om de får ont eller inte vid ett fall – är jag där och frågar hur det gick, tröstar direkt om det behövs.. Om jag måste flytta undan exempelvis Ebba från något hon inte får hålla på med (exempelvis en blomma i kruka säger vi) och hon börjar gråta. Då tröstar jag henne. För jag förstår att hon blev besviken. 

Det är redan vid nyföddstiden som allt avgör. Det är där grundtryggheten skapas och läggs. Det är vi som föräldrar/förmyndare som måste stå upp för barnets alla behov – fysiska som psykiska. Närhet är minst lika viktigt som mat. En trygg famn är minst lika viktigt som sömn. Lugnande ord är minst lika viktigt som att få en bajsblöja bytt. 

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *