Att kränka barnen 

Jag fattar inte vad det är för fel på folk. Är mobbning och kränkning verkligen något som man ska tillämpa i barnuppfostran?! Absolut inte säger jag… Men ändå pågår detta hela tiden, överallt och jag blir tokig!

  • ”Äter du inte upp får du ingen efterrätt.”
  • 
”Äter du inte så kan du inte bli stor och stark. Då kommer du alltid vara liten som en bebis.”

  • ”Bara bebisar slamsar med maten sådär.”
  • ”Ät upp nu och visa att du är stor.”
  • ”Du får inte gå ifrån bordet förrän du har ätit klart.”
  • ”Du skulle få sova över hos mig när du blev större men om du inte äter så blir du ju aldrig större.”
  • ”Det blir ingen välling ikväll om du inte äter upp nu.”
  • 
”Jag hade tänkt att ni skulle få glass efter maten. Nu får bara X och Y glass men inte du.”
  • Kom igen nu, visa att du kan äta. jag tror inte att du kan, kan du?!” (Negativ betoning)
  • ”Va?! Ska inte du äta upp?! Vad är du för en bebis?!” 

Dessa och en hel bunt till med kommentarer får Samantha och Mary höra av människor i deras närhet som jag numer bara känner stress över att äta tillsammans med. För vad ger detta för bild till tjejerna? Tvång till att göra något de inte vill, hot om konsekvenser som kan bli helt orimliga och kränkningar i samband med måltider – där de haft stora problem med att faktiskt få i sig tillräckligt. 


De har själva kommit på en lösning – att leka att de har en tävling. Och applådera då ena har ätit lite. De har roligt, maten slinker ner lite lättare. Och de har framförallt ingen press på dem att de måste äta upp. Jag blir också involverad i tävlingen och får också applåder. Och känner själv vilken glädje som fylls inom mig när man fokuserar på det positiva istället. När man ser barnet ifråga och inte vad andra tycker och tänker om allt. 

Ett bra sätt att tänka kring barn och deras matintag är detta: ”Jag bestämmer vad barnen ska äta men de bestämmer hur mycket de ska äta.”. Det känns bra för mig att tänka i de banorna. Jag tror verkligen inte man kan tvinga dem till att äta. Det bara låser sig för mina tjejer när de får order till att äta eller känner av stresspåtryckningar. 

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

2 reaktioner till “Att kränka barnen ”

  1. Det där med maten är svårt hos oss – jag har en son som gått ner i vikt och verkligen måste äta….han är dock 13år och jag känner att större barn inte blir kränkta på samma sätt som småbarn, han vet ju varför jag tjatar och att d är för hans skull liksom. Och ser jag på han att d verkligen inte går mer så brukar jag vänta och erbjuda typ fil eller ngt lite senare!

    Mina småbarn väljer dock själva!

    1. Där kan man ju argumentera för det på ett annat sätt än med mina barn tex… Minsta lilla tjat/mutande/försök till tvång så slutar de äta och blir stressade istället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *