Barnens bestämmanderätt 

I mitt tänk kring att vara nära mina barn har jag en strävan i att de ska få bestämma så mycket de kan – när det rör en själv. Till exempel vem som ska borsta håret på henne eller vem som ska byta blöjan och saker liknande detta. Ibland då vi satt oss vid middagsbordet så vill ett barn sitta bredvid pappa istället och då har vi där och då möblerat om så att det blir så. De får bestämma om de vill gå eller åka vagn, var de ska sitta i vagnen och sådant. Vem som ska ge medicinen eller vem som ska trösta, vem som ska ta på barnet bältet i bilen, vem som ska natta och vem som ska hjälpa en med diverse saker. 

Jag känner att det är såna saker man inte behöver ta konflikter om. Jag tänker att om man kan ta bort åtminstone en konflikt per dag så blir det bättre för alla. Jag säger inte nej bara för att; ”Nej inte nu.” ”Nej du får vänta.” ”Nej för att jag säger det.” Säger jag nej finns en logisk och naturlig anledning bakom. 
När Mary åkte in till jourvårdcentralen och sedan vidare till akuten fick hon bestämma vem som skulle med dit. Det blev jag den gången. 

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

3 reaktioner till “Barnens bestämmanderätt ”

  1. Vad fint att låta barnen få vara med i sammanhanget och att de blir sedda, lyssnade på för att barn är små människor som litar på oss vuxna. Att visa barn deras värde redan från början att de är en gåva. Funderar på om det finns en risk att barnet blir en vuxen som får ta beslut som föräldrarna skulle ta istället?

    1. Tex vad gäller klädesval så får de ibland välja bland alla kläder (om det inte gör något ifall de väljer klänning eller tjocktröja tex) men ibland tar jag fram två, tre tröjor som de får välja mellan. Vi diskuterar om det är väder för klänning (om de hade velat ha det istället) och så vidare. Om de vill att pappa ska borsta deras tänder men han inte är hemma får man ju förklara att ”nu finns bara mamma här, är det okej att jag hjälper dig ikväll?” Och oftast är det okej – de gånger det inte varit okej har jag fått förklara varför pappa inte är hemma, hur många dagar han kommer vara borta och att tänderna ju ändå måste borstas, annars kanske man blöder i tandköttet eller får gula tänder.. och det vill de inte – vilket gör att de själva kommer fram till att jag ju får Hjälpa dem.

  2. Det är väl ett bra sätt överlag att skapa barn som lär sig ta ansvar för sig själva – genom att ge dem utrymme för att ta ansvar för det som är ”lagom nivå” utifrån deras individuella mognad. Klokt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *