Camilla Läckberg vs mina åsikter 

 Jag fick en önskan om att kommentera Camilla Läckbergs inlägg om barnuppfostran. Nedan kommer citat från Camilla och mina tankar kring samma områden. Vad tycker du, ligger du närmast Camilla eller mig i dina tankar?

                ❤️❤️❤️❤️❤️

Camilla: ”Kärleksfull men strikt. Han var enda barnet (precis som jag) och det som hans föräldrar sa var det som gällde. Punkt slut. Precis som för mig, men kanske ännu lite mer konsekvent än i mitt fall.”

Min tanke: Camilla menar på att föräldrarna ska styra i allt. Att barnen ska lyda blint. Det anser inte jag. Jag anser att det är bra, till och med viktigt att barnen lär sig att protestera, tänka efter, komma med egna förslag och faktiskt se att föräldern kan backa och erkänna att barnets idé också är genomförbar. 


                  ❤️❤️❤️❤️❤️

Camilla: Jag STRAFFAR inte mina barn – men bryter de reglerna vi satt upp – så får de konsekvenser. Och ja, jag HAR läst nya studierna om att ”föräldrarnas besvikelse är nog” och ”konsekvenser och straff har ingen effekt” osv osv osv. Och vet ni vad – jag tycker det är BULLSHIT!! Att få konsekvenser av att bryta regler är något som för mig ligger naturligt i mänskliga naturen – ”om du väljer beteendet väljer du också konsekvenserna”.

Mina tankar: Jag anser att konsekvenser som inte direkt har med saken att göra, såna regler/konsekvenser som är påhittade av den vuxna människan med makten – dessa är felaktiga, icke naturliga konsekvenser och är därmed straff i mina ögon. ”Städar du inte ditt rum/Gör du inte läxan så får du inte gå ut med dina kompisar och leka ikväll.” DET anser jag inte är en logisk eller naturlig konsekvens. Det är en bestraffning. Och ja, allt har sina konsekvenser.. Gör man inte läxan idag blir det dubbelt så mycket imorgon att göra = naturligt. Städar man inte rummet idag är det fortfarande stökigt imorgon = naturlig konsekvens. 

Här städar de på sina villkor. Om de vill och med det de kan. Men inget tvång ligger över detta. Och inget sker om de inte gör det, Dvs inget straff. Det fortsätter bara vara stökigt. 

                 ❤️❤️❤️❤️❤️

Camilla: ”Och jag biter mig i tungan för att inte säga: ”nej hen är inte livlig, hen är fett ouppfostrad och har inte hört ordet nej i hela sitt liv för NI ORKAR INTE…””

Mina tankar: Barn ska få vara barn. Barn SKA få leka, springa och busa. De ska inte bara vara som våra förfäder fick höra; att barn ska synas men inte höras… Klart de ska få tjoa, springa och leka – det är ju det som är livet självt! Och mina barn får höra ordet nej också, men då det är befogat – tex vid fara eller vid saker som är omöjliga just nu… Men jag tar inte onödiga fighter bara för att jag har den makten. 

Här, på min pappas urnsättning så under själva ”isättningen av urnan” stod barnen still och lyssnade. Efteråt sprang de omkring. Tjoade. Hade kul och lärde känna varandra. Det bästa, det var att de själva kom på att de kunde samla ihop kottar, stenar och fina löv att lägga ner vid blommorna/lite ner i hålet med. Det gav dem en känsla av att också gett honom någonting. Och detta är något som de ska få göra enligt mig. De är barn. 

                ❤️❤️❤️❤️❤️

Camilla: En tio-åring bestämmer inte var familjen ska åka på semester!!! Eller om familjen ska gå bort på middag en lördag eller inte!!! Och en tioåring tigger inte godis/cola/chips när man är bortbjuden utan att bli tillrättavisad av den förälder att det är oartigt, och ett barn bestämmer inte vad som ska serveras till middag, osv osv osv. De vuxna BESTÄMMER… Sen kan barnen absolut få ge sin input – i RIMLIG omfattning!!!

Mina tankar: Jag tänker att barnen visst ska få bestämma maträtter? Det är något man kan göra som en familj – att alla kanske bestämmer en rätt var per vecka, eller något sådant. Men också att de kommer till mig och säger ”Mamma, imorgon vill jag äta kyckling och ris.” – det skulle göra mig riktigt glad ich upprymd. Att de vill vara med i beslut. Grymt kul! Hur kul är det att alltid vara den som bestämmer, egentligen? Och angående semestern… Jag tycker absolut att barnen har stor del i besluten kring resorna. Vill de tex åka till mormor och vara där i 2 veckor eller vill de ta en vecka hos mormor och tex en vecka i Spanien? Jag tycker barnen SKA vara med och bestämma. Det är trots allt deras semester också. Eller låter du din partner inte vara med och bestämma resemålet? Att fråga om man får någonting att dricka/äta då man är gäst hos någon är väl mer artigt än att på eget bevåg gå in i kyl och skafferi? Jag skulle bli glad om mina barns kompisar känner sig så väl till mods här hemma hos oss att de frågar efter dryck/mat/fika för att så småningom också själva gå i skafferiet och i kylskåpet för att de känner sig som hemma här. Om mitt barn på lördagen inte känner sig sugen på att följa med tar jag givetvis på varför. Och är det pga inga jämnåriga kompisar så kanske man kan kompromissa, eller är barnet så pass stort att det kan vara hemma själv en stund, eller så ställer vi in. Enkelt.  
Här bestämde barnen att det skulle bli tacos den dagen. 

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

10 reaktioner till “Camilla Läckberg vs mina åsikter ”

  1. Ibland är det bra att se vad någon annan tycker och tänker, som ett sätt att få tankespjärn, vilket i sin tur kan göra ens egna åsikter så mycket tydligare.

  2. Barn är olika. Några är otroligt livliga, spelar ingen roll vad andra vuxna anser, det är föräldrarna som känner barnen bäst och vet vilka strider som är värda att ta.
    Om vi vill ha ett samhälle där människor lyder blint, då uppfostrar vi såklart våra barn att lyda blint, gärna med hjälp av mutor, hot och straff.
    Annars inte. Lätt val enligt mig. 😉

  3. Barns kreativitet inom det utrymme som föräldrarna satt upp tror jag på. Alla föräldrar har olika ryggsäckar o förutsättningar, vill tro attramarnas placering präglas av det. Man gör sitt bästa och enligt sin egen övertygelse. Svårt med rätt/fel här. Intressant ämne!

  4. Under sommaren har vi tillbringat tid med delar av vår storfamilj och det jag har fått uppleva då i form av min svägerskas uppfostran av lillkusinen på 4 år gjorde ont i mitt hjärta.
    Hon använde sig av skam och skuld och att allt som var viktigt var att han valde henne, att sitta bredvid henne vid måltider, att inte störa henne när hon ville vara i fred, att göra henne sällskap när hon ville det. För annars. ”Annars blir ju mamma ledsen och det vill du ju inte. Eller hur? Du vill ju inte göra mamma ledsen?!.”
    Och det där pågick konstant. Lillkusinen hade fullt upp med att hålla sin mamma glad.

    Och så oerhört svårt jag tycker det är att kliva in och döma hennes sätt. Att berätta att jag tycker hon gör fel.
    Vi pratade om det i vår lilla familj och kom fram till att vi får vila i tryggheten att:
    ”It takes a village to raise a child.”

  5. Väldigt intressant! Alltid spännande att läsa om olika ståndpunkter i debatten gällande uppfostran, och det kändes när jag läste hennes inlägg som att du & Camilla är motpoler till varandra. Så tusen tack för att du besvarade min önskan och gav din syn på inlägget 🙂 Kram!

    1. Hehe ja det kändes lite så.. Men jag kan på visst sätt förstå henne. Om hon själv upplevt den situationen så, ibland är ju det man är van vid – det som känns bäst?

Kommentera