En icke-regel här hemma

Här är en kommentar jag fick vid inlägget jag skrev igår, ”Ta kontrollen över barnen!”:Jag har tidigare kommenterat på ett liknande inlägg. Du verkar stå fast vid hur du uppfostrar. Men jag säger än en gång att det inte är nåt som funkar i praktiken i vuxenlivet. Hur ska de hantera när arbetsgivare och annat sätter krav som dom aldrig tidigare har varit med om? Som tex att man inte få äta sin lunch kl 14 eftersom den bestämma lunchrasten är strikt 12-12:30, och att det ska ske i lunchrummet. Varför har ni inte regeln att äta middag vid köksbordet? Vad är så ”farligt” med att ha en bestämd plats för det? 

Alltså.. Vad ska jag svara egentligen? Jag håller fast vid det jag tror på, jag slänger inte kappen efter vinden och ändrar åsikt/tro hur som helst bara för att någon annan säger någonting annat. Så ja, jag står fast vid min syn på barnuppfostran.

Jag tror absolut att ett nära föräldraskap, som ju innebär närhet, kärlek, lyhördhet är ett sätt att få vuxenlivet att bli en tryggare upplevelse. Jag tror att om vi bygger en tillräckligt stark grund med anknytningspersonerna nära barnet, som ser barnets behov, lyssnar/ser till barnets signaler och lär sig tidigt att tolka dessa gör en sådan stark grund av trygghet hos den blivande vuxna individen. Jag tror att om barnet känner sig tryggt, lyssnad på, sedd och känner att dennes behov – vilka det än är, blir fyllda, kommer att bli en självständig individ med stor trygghet inom sig. Jag tror på att skapa nyfikenhet, att skapa en lust i upptäckandet. Jag tror på lekfullheten och att tillsammans upptäcka saker. Jag tror på att diskutera, argumentera och verkligen undersöka saker. Det jag vill säga är att om barnet är tryggt kommer förändringar och nya ting inte vara ett problem. (Men jag har en fundering, kan verkligen arbetsgivare bestämma att man inte får lämna byggnaden under sin lunchrast – då den ju inte ingår i arbetstiden?)

Och den icke-existerande regeln här hemma angående att all mat ska ätas vid matbordet (för vi har inte ens matbordet i köket så vi har inget köksbord), då vill jag slänga tillbaka frågan till dig. Äter du exakt allt i matväg vid bordet? Glass, chips, godis, lunch, middag, lunch, en frukt eller en kopp med kaffe? I så fall, varför inte? Du har väl den regeln att mat äts vid bordet för dina barn? Varför gäller inte samma sak dig? Jag och Micke kan ofta på kvällarna ta oss lite fika framför Tv:n i soffan, innan barnen satt vi alltid i soffan och såg på en film samtidigt som vi åt middag. Varför ska vi då förbjuda barnen till att kunna få göra det emellanåt? Och hellre ATT de äter maten än att de vägrar äta – bara för att de måste sitta vid matbordet, eller hur? Jag, tillsammans med övriga i familjen, bestämmer vad vi ska äta. Alla bestämmer var och en hur mycket de ska äta och av vad de ska äta. Vi vill gärna att de ska smaka på ny mat men det är inget vi tvingar dem. För vi själva gör inte alltid det heller så varför måste de?

Ett exempel på hur vi ordnar det för barnen om de inte vill sitta vid matbordet… Och de är riktigt upprymda och tycker det blir spännande, vilket resulterar i att de också äter mer.

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

2 reaktioner till “En icke-regel här hemma”

  1. Tack för att du svarade! Menade inget illa med min kommentar, tycker bara det är intressant att höra om ditt resonemang kring uppfostran.

    Som svar på dina frågor tillbaka så har jag för det första inga barn. Men om jag hade haft skulle jag äta frukost/lunch/middag med dom vid matbord/köksbord. Där det inte är nåt annat som stör. För det är där man äter, inte leker med paddan/kollar på tv/osv. Tänker lite som att var sak har sin plats. Däremot äter jag själv framför tv’n just för att jag är ensam och skulle känna mig ännu mer ensam vid ett tomt bord. När jag blir bjuden på middag hos vänner eller besöker min familj så skulle jag aldrig få för mig att sätta mig i soffan och äta, där är det givet att det är matbordet. Dessutom gillar jag stämningen som kan bli kring matbordet, en annan närvaro.

    Tänker att barn inte har så mycket att säga om i den frågan, de vet inte hur viktigt det är att få sitta ner och prata och vara med familjen utan massa störande moment. Och även att det inte alltid blir som dom själva vill. Då får dom väl bli ledsna, men på köpet lära sig att inte alltid få som dom vill. Självklart väljer ett barn paddan/tv’n i första hand alla gånger. Mina kommande barn kommer aldrig få se skymten av en padda för jag avskyr allt strunt som tekniken bidrar till. Men det är en annan diskussion.

    Tycker det är bra att du står på dig, om du tycker det är bra ska du ju självklart fortsätta 🙂

Kommentera