Trotsiga barn 

Jag hävdar att inget barn är trotsigt. Det finns inget som heter trotsålder/trots. Jag tror som Petra Krantz att barn som ”trotsar” är inne i en fas där det händer mycket – kanske fysiskt, kanske psykiskt. Då är det viktigt att vi föräldrar visar förståelse. Förståelse att det är mycket just nu, förståelse att barnet behöver mer tid på sig eller kanske färre val just då. Men framförallt förståelse för vad barnet känner. 

Ibland har Samantha och Mary uttryckt en vilja i att gå till förskolan och låta Ebba åka i hennes lilla vagn. Det får de bestämma och vi går iväg. Halvvägs börjar Mary protestera och vill åka vagn istället. Men nu går det inte för vi kan inte gå hem och byta till syskonvagnen istället. En del brukar säga så; ”Du fick välja och du valde att gå, det går inte att byta nu.” Jag fokuserar istället på Marys känslor i det här fallet. ”Jag förstår att du inte orkar gå mer, jag förstår att du är besviken över att vi inte kan byta. Jag har inte förhoppningen om att hon ska sluta vara besviken där och då, mer att hon ska känna att jag förstår henne och delar hennes känslor. Att jag inte avfärdar henne eller försöker få henne känna någonting annat.

 

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

5 reaktioner till “Trotsiga barn ”

  1. Jaaa! Precis så! Det är ju bara att se på sig själv! Jag vet att jag måste gå till jobbet fast jag hellre vill ligga kvar i sängen. Jag behöver ingen förklaring varför det injektion går eller arga ord för att jag uttrycker den önskan. Bara förståelse och lite medlidande och lite pepp. Barn är väldigt lika oss vuxna, är det möjligen för att de också är – människor? 😀

  2. Ja, ”föräldraskap är ingen popularitetstävling, utan ett livslångt, livsviktigt uppdrag” – som verkligen inte är lätt.

    Jag är också skeptisk till trotsålder. Däremot vill jag påstå att det finns barn som lärt sig att trots ofta fungerar för att få igång vuxna. Ibland får de därmed som de vill och missar idén om medvetna val och ansvarstagande (ex om du skulle vända hem och hämta syskonvagn varje gång), ibland möts de som du skriver av förståelse och kan därmed lära sig sätta ord på sina behov och känslor, andra fastnar bara i ett trotsigt beteende mest för att de inte fått träna och lära sig vägar ut (kanske vuxna t o m trappar upp). Här har vi vuxna absolut en viktig – och svår – uppgift och jag tackar för ditt bidrag i vad som borde vara en ständigt pågående dialog utifrån att ”det krävs en by för att fostra ett barn”.

    1. Ja, just därför är det viktigt att föräldrarna visar förståelse och inte tex ”viker sig”. Att man är empatisk, förstående, kärleksfull och jag tror också på lågaffektivt bemötande som ”metod”.. 🙂

Kommentera