Alla känslor inombords 

Jag måste bara dela med mig av en tanke/fundering jag har angående Mary och hennes känslor. Om någon skäller på henne sluter hon sig, blir tyst, går undan, svarar inte på tilltal eller liknande. Om någonting gjort henne ledsen sluter hon sig, säger inte vad som är fel, svarar inte, vill inte tröstas samt gömmer sig gärna i hörn eller under/bakom möbler. Om hon gjort illa sig gråter hon inte utan sluter sig istället. Säger inte att hon har ont utan lider i tysthet. Som då hon bröt benet. Grät inte utan bara bättre gå på benet. 

Hon har alltid varit tillbakadragen kan man kalla det. Även när barnens farmor eller våra nära vänner kommer på besök så går hon undan, vill hålla handen/bli buren och känna närheten till oss föräldrar minst 30 minuter upp till hela besöket de är här. Kommer hon på morgonen till förskolan är det ofta att hon vill ha med sig filten in till avdelningen för att känna trygghet (bråkar numera med pedagogerna varje morgon pga detta) tills hon kommit igång och blivit varm i kläderna så att säga. Det behövs bara 5 minuter så är hon igång men de där fem minutarna anser jag är viktigt att göra rätt. 

Har ni någon idé om hur man kan nå fram till henne på ett nära, medvetet sätt där man inte tvingar till ögonkontakt, inte tvingar henne att svara osv? Utan hon själv ska bli så trygg i situationen att hon ”vågar” berätta och förklara, svara och visa. Känner ni igen det här? 

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

8 reaktioner till “Alla känslor inombords ”

  1. Har inga tips eller råd men måste ändå säga att det känns helt sjukt om hon inte får ha med sig sin filt in på förskolan?!
    Min erfarenhet, och som jag trodde var det vanligaste, är att barnen får ha gosedjur/snuttar/filtar innan frukost och sedan lägga undan dem när de ska äta?

    På den förskola mina barn gått på har barnen (som behöver det) fått hämta dem efter frukost och ha dem igen….så småningom kommer de ju inte vilja släpa runt på filten eller gosedjuret utan släpper det och vill leka – då kan väl en pedagog lägga undan den?

    Fattar inte alls problemet med att ett barn har med sig en filt?!
    Är väl bättre att ha ett tryggt barn och en filt än ett otryggt barn?!

    Om jag ändå ska ge ett tips så tycker jag du ska kontakta BUP och be om ett samtal, skriv en egen remiss till ett samtal med kurator – de har ju massa bra tips även om barnet inte har ngn npf-problematik!

  2. Håller med ovan. Varför inte få lov att ha med sin snuttefilt? Mycket underligt. Barn ska känna sig trygga och en filt är ett så enkelt sätt.

    Jag har inga råd direkt men jag tänker att se henne och låta henne vara som hon är, är bra. Det att hon vägrar visa att hon är ledsen kanske har med integritet att göra – stark sådan kanske. Jag bara gissar nu.

    Du kommer på det tror jag och be om hjälp om det blir för tufft och svårt.

  3. Jag tänker spontant att ”varför inte låta henne vara lite?” Varför börja morgon med möte mittemot och ögonkontakt, varför inte vandra bredvid en stund istället? Har mycket goda erfarenheter från det i skolan, där vi inte har samling på morgonen, utan elever kan komma in i sin egen takt, i sitt egna hörn, bredvid en trygg kompis (snuttefilt är här iPad). Sedan fungerar dagen bra, även för många barn som tidigare haft svårigheter med skolan.
    För länge sedan läste jag boken ”Varför spelar människor golf?” och tog verkligen till mig att en del känsliga samtal görs bäst under promenad med avbrott för aktivitet som bjuder naturligt tystnadspaus (spelar inte golf, men tar iaf walk-and-talk). Tror vi har en del att vinna på att våga utmana normen här!

    1. Tack! 🙂
      Som sagt, jag tror även jag bör läsa på om lågaffektivt bemötande och även försöka förmedla det till förskolan – i alla fall av litteraturen. 🙂
      Tack för att du tar dig tid och svarar med tips och tankar. 🙂

Kommentera