En glad Mary

Idag på förskolan lämnade jag Ebba och Samantha först, kände att det var bäst så – så att Mary fick tid med mig vid lämningen och inte behövde känna att jag måste stressa iväg på någonting. Jag följde med henne in till matsalen (som de tidigare ”skällt” på mig att jag inte får), jag hjälpte henne att göra i ordning frukosten (pedagogen avvaktade, satt kvar vid bordet) och sedan då ett barn plötsligt behövde springa iväg och spy (magsjuka??!) så blev det ingen pedagog kvar, jag satte mig ner hos Mary och hon kände sig riktigt trygg på det sättet. Jag satt där i 5-10 minuter. Hon öppnade upp sig, pratade och skrattade till lite. Jag nämnde lite försiktigt att jag snart behöver gå. Då tog hon tag i handen igen. Hon fick sin filt på ryggstödet bakom sig. Jag kramade om henne, lovade att hämta henne om pedagogerna ser att hon sluter sig, är osäker eller helt enkelt är blyg/otrygg i situationen. Hon nickade, sa hejdå till mig och kramade om mig där och då. Hon var redo. Hon litade på mitt löfte.

Jag har även under dagen smsat avdelningen och frågat hur det är med henne. Hon leker och mår bra, jag behöver inte oroa mig fick jag till svar. Men samtidigt.. Är det så konstigt att jag är orolig och tänker kring hur hennes situation där är? Är det så konstigt att jag vill de talar om ifall hon sluter sig eller sådant? För jag tror ärligt talat att det är i vissa situationer under dagen med som hon blir sådan, bland annat i toalett-situationerna. Men… Det säger de inget om -det får jag höra ifrån henne själv.

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

Kommentera