En låsning

Älskade Mary… Hur ska jag hjälpa dig på bästa sätt? Ibland hamnar man i situationer som blir obekväma eller bara konstiga och där man inte hänger med/förstår logiken i. Idag hände det som inte hänt på ett bra tag. Mary fick en låsning. Hon slutade svara på tilltal, blicken rakt fram, luggen framför ögonen och gjorde absolut inget av det man bad henne göra, ungefär som om hon inte alls hörde att man ens var i samma rum. Det är i såna här situationer jag känner att jag kanske behöver knep och tips till att hjälpa henne till att bli mer bekväm, känna att hon hanterar situationen och vågar öppna sig.

Vad var situationen? Att sitta på en pall med en fotograf framför henne (och syskonen) och som skulle ta kort på henne och de andra två. Hon blev så obekväm och så otrygg i hela situationen att jag omkullkastade fotografens planer. Minskade på de enskilda korten på Mary, vände på ordningen för att försöka få henne trygg samt försökte få henne att åtminstone dra lite på mungiporna. Efteråt, då vi gick därifrån började tårarna komma och hon var fortfarande sluten hela vägen hem.

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

2 reaktioner till “En låsning”

    1. För att hon skulle bli ledsen, undra varför ”inte hon fick” när de andra två får syn på deras enskilda kort och bara de andra två är med på gruppfotograferingen.

      Hon har sedan bytet av avdelning på förskolan inte haft med sitt kort på tavlan som visar vilka barn som går på avdelningen. Det har gjort henne ledsen, förvirrad och fundersam. ”Mamma var är mitt kort?!” Har hon frågat varje dag i två månaders tid. Först i måndags kom hennes kort upp och hon lyste verkligen som en sol. Ok, även på det kortet ser hon lite obekväm ut. Men det är inget som stör henne i efterhand.

Kommentera