Motsatsen till ett tryggt barn

Jag blir bara mer och mer frustrerad över hur vissa pedagoger är på förskolan där barnen går. Ebbas pedagoger är klockrena, där kan jag stanna mer än nödvändigt och prata lite, berätta om episoder med barnen och liknande. En hjärtlig miljö helt enkelt. Det var ju även där Mary gick till och med i våras. Samanthas första avdelning var också klockren, härligt gäng bland personalen även där. Hennes nuvarande avdelning tycker jag fungerar bra nu, efter diskussioner där jag tog upp funderingar direkt. De är aktiva, de berättar och låter oss ha våra rutiner vid lämning och hämtning. Såhär långt, allt väl.

Nu till problemet. Som ni kunde läsa lite om i inlägget om Mary så har hennes nuvarande pedagoger varit lite… motsträviga.

  • Bland annat igår hade de för fjärde eller femte gången INTE bytt hennes blöja på hela dagen (det vill säga hon kom hem med samma blöja som jag tagit på henne på morgonen). Detta har jag pratat med dem om och allt de säger är ”Oj, jag var inte den som hade det ansvaret igår men jag ska prata med den personen.” Och då har jag diskuterat det med olika personer varje gång det hänt. Vem är det egentligen som har det ansvaret? Mary säger dessutom att hon inte vågar säga till när hon behöver på toaletten, de rutinsätter henne inte, de följer inte med henne dit.

 

  • De låter henne inte ha filten 1-3 minuter vid lämningen, för att de inte orkar förklara varför Mary får ha den till de andra barnen. De står inte upp för hennes trygghet – det är så som jag ser det. Ja, jag har diskuterat detta med dem och de säger att det ska vara lika för alla, att de inte kan tillåta alla att ta med filtar in – hur skulle det då se ut?! Pedagogerna på hennes gamla avdelning ställer sig högst frågande till detta då jag drog upp det där. De anser att Mary behöver den som mest några minuter och lägger ifrån sig den då hon känner sig trygg nog. Så varför inte få ha filten den lilla stunden det rör sig om?

 

  • När jag lämnar på morgonen så menar de på att de ska prompt ta henne redan ute i kapphallen. Men jag ser på Mary att det gör henne riktigt osäker. Hon mår inte bra av det. Hon vill ha sin tid i lugn och ro, få klä av sig ytterkläderna med mig/den som lämnar. Hon vill ha tid på sig att gå hand i hand med mig in till salen där de ska vara. Först då märker jag att hon börjar bli okej med att säga hejdå. Men inte innan hon kramat mig och jag rent av tagit hennes armar bort från min nacke där hon kramar mig hårt. Pedagogen står tätt intill Mary med handen på hennes axel, redo att DRA henne ifrån mig. Men det är för jävla fel. Det gör inte Mary tryggare i situationen. Så från och med nu tänker jag lämna Mary sist så att jag har tiden att vara kvar tills hon själv går ifrån, tills hon själv säger hejdå. Inte en sekund innan dess. Pedagogerna får säga vad de vill. För nu vill jag bara se till att Mary känner sig trygg på plats. För även om pedagogerna säger at de gör allt för att hon ska känna sig trygg så visar inte deras handlingar detta och det syns även på Mary då hon sluter sig, står ibland som en stenstod då jag går ifrån henne. Osäker, otrygg och inte alls den Mary jag ser i en trygg miljö.

 

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

4 reaktioner till “Motsatsen till ett tryggt barn”

  1. Åh vad ledsen jag blir av att läsa detta. Har själv inga egna barn eller arbetar med barn, men min inställning till socialisering överlag är att det är viktigt att bemöta varje individ efter dess individuella behov. Vi är och fungerar alla olika! Småbarn utvecklas ju efterhand och blir tryggare med tiden, det är ju inte direkt så att de skadas för livet över att behöva snuttefilt i 3-årsåldern. Det borde vara en SJÄLVKLARHET på förskolan att få använda de verktyg som finns tillhands (en snuttefilt, exempelvis) för att skapa trygghet. Håller med dig fullt i att det är bättre att ha ett gäng snuttisar de fem första minuterna av förskoledagen än en hop otrygga barn.

    Tänk så mysigt om alla samlas på morgonen till en ”trygghetsövning”, där alla barn som vill tar med en sak som för dem innebär trygghet, och att man sedan samtalar med barnen om dessa saker ur ett trygghetsperspektiv. Med tiden kanske barnen väljer att lägga bort saken vid samlingen, då man har lyckats ingjuta så mycket trygghet och styrka i dem själva genom diskussionerna i dessa samlingar. Bara en idé, så skulle jag agera om jag hade hand om barn. Det är så viktigt att i alla instanser där man jobbar med människor (förskola, skola, äldrevård, serviceyrken etc.) se och bemöta individen som en egen person, det går inte att anta ”lika för alla” när alla är olika.

    Det var mina tankar om detta! Hoppas att Mary mår bättre på förskolan snart, kram till er alla!

  2. Bra exempel som du tar upp. Naturligtvis borde pedagogerna kunna hitta en lösning, det vore att göra arbetet enklare även för dem, eller hur? För de är ju faktiskt där för din och ditt barns skull, inte tvärtom…
    Kan du prata med någon av dem, och förklara att du önskar mer förståelse för ditt barns situation, kanske skriva ner det så här rakt och enkelt som du gjorde i inlägget?
    Om inte annat borde någon reagera på att samma problem händer om och om igen.

  3. Att inte få blöja bytt på hela dagen tyder på bristande rutiner, vilket förskolechef är ytterst ansvarig för att det finns. Detta hände aldrig någonsin på förskolan jag hade mina barn, där fanns snarare väl fasta rutiner för detta (vilket då kan bli en utmaning i förskoleklass där man inte lika självklart påminns/styrs till toabesök utan själv ska känna efter och hinna i tid). Ta ett snack med förskolechefen, är mitt råd!

    Samma med snuttefilten, jag förstår inte riktigt problemet. Att alla ska göra lika måste bottna i att det finns ett reellt problem med att vi gör olika. Min erfarenhet är att barn lätt accepterar att det är olika, så länge det baseras på objektiva rekvisit (alltså att vi behöver olika, aldrig på att fröken gillar ett barn mer). Om snuttefilten skulle behöva vara med hela dagen skulle jag tänka att vi behöver arbeta med att skapa annan, inre, trygghet.

    När det gäller avlämning kan det kanske finnas skäl till att föräldrar inte ska följa med för långt in. Ofta går kanske också snabba lämningar bättre än utdragna, men även här måste det förstås alltid till en professionell och individuell bedömning. Framförallt tror jag det är viktigt att försöka bygga ett samarbete utifrån ”vi börjar där vi är, med målet att tillsammans bygga och skapa det här långsiktigt gynnsamma förhållningssättet”. Kirkegaard hade liksom en poäng.

Kommentera