Nu får det vara nog!

Ni som inte har läst hur det varit för Mary på förskolan kan göra det HÄR (första inlägget om det) och HÄR (andra inlägget).

Idag när jag skulle lämna tjejerna på förskolan fick jag verkligen nog. Samantha och Mary följde med ner och lämnade Ebba, sedan lämnade vi Samantha. Då det bara var jag och Mary kvar följde jag med henne in till matsalen där hon skulle vara och äta lite frukost. Pedagogerna beordrade mig att gå ut från matsalen, att säga hejdå ute i kapphallen. Mary kramade mig, klättrade upp i min famn, höll hårt om min hals. Vägrade släppa. Jag fick bända loss henne och sätta henne på stolen, hon började gråta. Jag har fan aldrig sett henne sådan, men det har blivit värre och värre på grund av hur just hennes avdelningspedagoger agerar i dessa situationer.

Jag lämnade henne där. Otrygg. I en situation där hon slutit sig, grät tyst för sig själv. Det kändes så otroligt jävla fel inom mig. Jag gick tillbaka en liten stund senare. Tänkte, jag ger henne en liten stund – ser om det hunnit släppa eller hur hon egentligen mår. När jag kom tillbaka hade hon precis ätit upp gröten. Pedagogen hade sagt nej till en andra portion som hon hade efterfrågat. Men på grund av detta så slöt hon sig på nytt. Hon fick syn på mig, kramade min hand riktigt hårt. Hon tankade trygghet från mig. Jag sa helt enkelt till pedagogen ”Nu går hon hem med mig. Hon är inte trygg här och det ska inte vara så.” och tog på henne ytterkläderna igen och så gick vi hem.

Hon ska för det första inte behöva utstå ens en uns av osäkerhet och otrygghet på förskolan. Hon ska inte behöva känna att hon måste sluta sig för att klara av situationen. Hon ska känna sig trygg, hon ska känna att det är en plats där hon kan få vara precis den hon är, att hon är accepterad precis som hon är. Att hon får sina behov uppfyllda, inte bara de fysiska utan även de psykiska. På måndag ska Micke följa med dit, vi kommer att kräva att det sker en förändring. Antigen att de anpassar sig så att hon får göra det som gör henne trygg, eller att hon får flytta över till Samanthas avdelning, eller det tredje alternativet vi har är att hon slutar där och vi flyttar henne till en helt annan förskola. För hennes psykiska och fysiska hälsa är viktigare än att pedagogerna får det bekvämt för sig.

 

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

5 reaktioner till “Nu får det vara nog!”

  1. Så himla bra att du tog med henne hem.
    Måste dock påpeka att det du beskriver låter som en liten tjej som behöver hjälp-
    jag skulle kontakta BUP eller vända mig till BVC för det låter inte bra när du beskriver det som att ”hon sluter sig”….Hoppas hon får byta till samma avd som Samantha!

    Sen undrar jag om ngn från förskolan kontaktade dig under dagen?
    Jag tänker att om en förälder tar med sig sitt barn hem pga en sådan situation så borde ju ngn ringa upp och stämma av senare vad som hände, detta borde ju rapporteras som en avvikelse eller ”speciell händelse” eller vad det nu heter inom kommunen!

    1. De ringde men då det var en pedagog som bryter på svenskan så kan jag inte höra i telefonen. Vilket gjorde att jag skickade ett sms på deras nummer. Inget svar därifrån.

  2. Mitt ena barn fick byta avdelning. Hon ville inte alls till förskolan när det hade bytts lite fröknar, så från att älska att vara där till att gråta på morgonen innan vibskulle iväg. Min man fick följa med en hel dag för att se var problemet låg. Han satt och observerade/lekte på golvet med barnen och såg ganska snabbt att hon var rädd för en fröken. Då önskade vi byta pga av den anledningen – att hon inte kände sig trygg!!! Hon är också ett blygt barn, en som inte släpper vem som helst nära inpå. Lycka till med hur ni väljer göra!

Kommentera