Studierna

Jag börjar nog bli lite less på studierna. Eller inte less, mer… rastlös och får den där känslan av att inte bidra ekonomiskt här hemma. Men nu börjar jag se lite ljus i tunneln kanske man kan säga. 

Körkortet
Jag har faktiskt bokat in både halkan, teorin och uppkörning. Nu börjar det närma sig och det känns riktigt bra. Bara få teorin att fastna också. Har ni något tips till det? Hit me! 

Studierna
Jag har lektioner i engelskan den 27-28 november samt 5 och 11 december innan den kursen tar lite julledigt. Men kan inte riktigt slappna av ändå – tenta i grammatiken den 18 januari, innan den kursen är över. Starta eget kursen kommer dock att pågå hela december ut. Rullar på fram till den 2 februari, sedan är den över helt och hållet! I Svenska som andraspråk – kursen håller vi för tillfället på med textanalyserande. Rätt spännande faktiskt! 

I vår, efter engelskan börjar matten. Och det är den jag bävar för egentligen. Kuggade på den senast så hoppas kunna bättre nu. Och i vår har jag planer på att starta upp mitt företag, få boken tryckt och lanserad till er. Håll utkik! 

Såhär kan det se ut då man äter gröt här hemma och mamma glömt ta på haklappen. 😅

Mamma, jag ser morfar!

När vi gick hem från förskolan idag började solen gå ner och det var vindstilla ute. Detta gjorde allt så otroligt magiskt ute. Helt plötsligt så ropar Samantha: ”Mamma, jag ser morfar däruppe!” och pekar mot ett stort moln. Jag såg vad hon menade och ja faktiskt. En man med lite skägg som ligger ner och vilar. Marys kommentar om den stora magen som syntes var: ”Morfar har ätit stekt korv med potatis!” (Detta är en rätt som han lagade ofta åt oss som barn – när det var hans tur att laga mat. Typ hemmagjord pyttipanna. Men det är inget jag någonsin har nämnt för barnen tidigare!) Och mitt hjärta verkligen svällde upp av kärlek, till dem, till min pappa och till det där molnet på himmelen. Fick mig att känna lycka över att ha haft pappa hos oss så pass länge ändå, istället för att sörja hans bortgång. 

Fullt utvecklad brand 

15.00 körde jag av motorvägen (övningskörde), vi såg röken och valde att ta den vänstra filen, den som ej ledde in till Huskvarna centrum utan mot Huskvarna norra istället. Körde runt och kunde då parkera vid körskolan. Gick förbi stället då jag skulle hämta barnen… 

På vägen hem med barnen ville de se vad allt ståhej handlade om. Vi gick till stället men ändå inte inpå. Samantha började prata om att Gud visst kunde hjälpa. Så hon och jag (senare även Mary) bad en bön om att Gud skulle finnas mitt ibland dem men också hjälpa brandmännen att rädda de som fanns inne i byggnaden. Att Gud skulle vara alla nådiga och ösa kärlek över dem. Vi bad tillsammans jag och mina barn. Och vilken otrolig känsla det var. Att de kände att en bön till Gud faktiskt behövdes mitt i detta. Att de ville be med mig. Sådan mäktig känsla… 

Livsmålen – för ett år sedan


Här ser ni en del livsmål som jag satte upp idag, för ett år sedan. 

  • Skriva släktforskningsbok om min farfars far. 
  • Skriva en bok om Turners syndrom. (Jag har skrivit en bok – Fjärilsflickan, som förhoppningsvis kommer ut hösten 2018. Har en uppföljare på G allra redan med.)
  • Starta eget företag där bloggen och böckerna är huvudfokus. (Läser för tillfället en utbildning på komvux angående detta med att starta eget.) 
  • Bli färdig lärare. (Precis återupptagit dessa studier igen!) 

Det jag skrivit i kursiv stil är sådant som jag gör nu, 2017, som bara var drömmar 2016… 

En eftermiddag i det fria 

Jag hämtade tjejerna strax efter 12 idag på förskolan. Tog det långsamt bort till en lekpark via Willys. Lekte massor (Ebba somnade och sov ca 3 timmar) och njöt av höstvädret. Mycket skratt och lövlekar blev det. 


Innan, då de var på förskolan var jag bland annat ute och körde omkring på en körlektion. Enkelriktade gator, cirkulationsplatser och motorvägen var det som tränades på idag. Det som fick mig ur gängorna när väl parkerat utanför körskolan var min lärares ord ”Och så bokar vi in den 20 november.” ”För vad?” frågade jag. ”Halkbanan!” Blev hans ord. Oups… Det närmar sig med andra ord! 

Engelskans grammatik 

Idag har jag varit på upprop i engelskakursen jag ska läsa om, läste den hösten 2012, det vill säga för fem år sedan. Då fick jag ett enda poäng ifrån att klara en grammatiktenta – och det var det där poänget som gjorde att jag inte klarade den kursen. Nu ska jag gå på grammatiklektionerna och plugga på angående grammatiken. Tentan blir i januari, så har rätt gott om tid på mig. 

Tidig morgon 

Hör hemma är det en tidig morgon idag. Hunnit med en del redan, bland annat dagens första diskmaskin – omgång är igång. Samantha vaknade då posten kom vid 4-tiden imorse. Sedan kom även Ebba kring 5.30. Mary vaknade klockan 6. 


Idag: Förskola 11-17, Micke jobbar och jag ska på upprop i engelska kursen. 

Tisdag: Förskola 8-12, Micke jobbar och jag har lite studier inom den tiden, bland annat körlektion med. 

Onsdag: Lediga från förskolan. Micke jobbar. Jag tar med tjejerna till vårdcentralen. Samantha ska till doktor. 

Torsdag: Förskola 11-15.30. Micke jobbar och jag pluggar samt körlektion. 

Fredag: Lediga från förskolan. Micke jobbar. Jag hemma med barnen. 

Lördag och söndag: Lugn helg tillsammans hela familjen. 

På mitt schema ingår att börja läsa på om engelsk grammatik (Jönköpings universitet), ett uppdrag och ett prov ska lämnas in denna vecka (starta eget – kurs på komvux) och börja läsa mig in på delikts 2 i Svenska som andraspråk för döva (distans – Stockholms universitet). Den här veckan blir det en hel del studier på kvällstid. 

Saknaden efter pappa 

Det har gått 1 år, 5 månader och 27 dagar sedan min pappa dog. Så lång tid men ändå… ändå är den där. Sorgen. Ångesten över att inte fått ett personligt ”på plats” avsked. Att inte h fått se honom efteråt. Men även glädjen. Lättnaden över att ha fått, i telefon, säga hur mycket jag älskade honom. Och ja, jag ljög i telefonen. Sa att jag och familjen var på väg till honom. Den dagen vi pratade i telefon… den stunden han pratade med mig i telefonen, då sa han dagens längsta mening. ”Jag hörde inte, jag hörde inte. Säg det igen.” Han ville höra det jag sa. Han verkligen kämpade med det samtalet. Jag ljög då jag sa vi var på väg. Vi åkte upp först 3 dagar efter hans död på grund av yttre omständigheter som inte vi kunde rå för. Men dagen efter det samtalet så var det som hans kropp hav upp. Han kunde slappna av. Han visste att jag var på väg. Han litade på mitt löfte. Så tror jag det var. 

Samantha i morfars famn. 

I mitt mobilfodral har jag ett kort på mig och pappa. Eller snarare mig och pappas hand. Hur hand hand omsluter mig. Hur han lyfter mig, stolt som en tupp lyfter han mig högt upp i luften. Det ger mig styrka och också stor kärlek när jag ser det. Otroligt stor glädje över att ha honom nära. 

Utvecklingssamtal i förskolan 

I torsdags hade jag utvecklingssamtal för Samantha och Mary. 

Samantha är en ledartyp, men en omtänksam sådan. En som delar ut roller till rollekar, en som delar ut uppgifter och också tillrättavisar vid de gånger andra inte gjort så som de ”ska”, enligt henne. Hon är väldigt omtyckt av kompisarna och de frågar ofta när hon ska komma och ropar högt ”Hej Samantha” då hon dyker upp. Rutiner och matsituationen fungerar klockrent för hennes del, vet precis vad som förväntas av henne på förskolan. Hon kommer oftast överens med de flesta. Kruxet nu med att ha lillasyster på samma avdelning är att Samantha vill hjälpa Mary i en del situationer såsom i matsalen. Därför har pedagogerna fått dela på dem just då. 


Mary har börjat visa att hon är påhittig och hittar på lite bus i denna, för henne, nya avdelning. Lämningarna har varit lite tuffa nu det första men hon och jag har på ett sätt triggat varandra i en viss ”kolla av läget hos den andra” – grej. Därför har det funnits en del utdragna lämningar men det har också gått åt rätt håll. Så glad över att vi tog beslutet att flytta på henne. Hon har hittat egna vänner med så nu leker hon inte bara med Samantha på förskolan.