Att vara en förälder 

Jag undrade innan jag blev gravid för första gången hur det skulle vara – att bli en förälder. Hur skulle jag som människa förändras då och hur skulle mina tankar och åsikter ändras? 

Men så fort jag fick syn på det där plusset på stickan och fick veta att jag var gravid. Då blev jag mamma känslomässigt. När sedan Samantha föddes så flyttades mitt hjärta och bor nu utanför kroppen. Så fort tjejerna gör illa sig, är ledsna eller upplever något som de tycker är jobbigt så är det ungefär som om en kniv skärs runt i min mage, någon som tar mitt hjärta för att  hoppa och stampa sönder det. Det är hemskt att uppleva sorg, förtvivlan, saknad och ilska ur ett barns perspektiv – men nu såhär i efterhand så är det helt klart värt det då man får så mycket mer i kärlek, lycka, skratt, kramar och deras fulla tillit till en som förälder. 

Jag älskar dem så otroligt mycket och det är dem jag lever för. De är mitt allt. Hoppas att de vet det. 

Kort och infertil 

I inlägget ”Förminskat öga och medfödd starr” skrev jag lite kort om att läkarna hade hittat att jag hade en kromosomavvikelse på könskromosomen. De kom också fram till vad det innebar. Jag har Turner syndrom. Men vad innebär då detta? Det man vet är att det föds cirka 1 av 2500 tjejer som har detta syndrom, man vet inte vad som orsakar detta – men det verkar inte ha någon koppling till moderns ålder eller liknande (som downs syndrom, bland annat). 

Det man vet är hur den ”artar sig”… Vid födseln och småbarnsåren kan det handla om:

  • Svullna hand- och fotryggar
  • Hög gom, leder ofta till matningsproblem första levnadsåret
  • Var femte TS-flicka föds med hjärtfel
  • Extra hudveck ner mot axeln
  • Bred nacke
  • Brett avstånd mellan bröstvårtorna 
  • Öroninflammation (och pga detta även hörselskada senare i livet)

Man har även större risk att drabbas av följdsjukdomar såsom

  • Brist på sköldkörtelhormonet hypotyreos
  • Glutenintolerans, celiaki 
  • Diabetes 

Det som dock kännetecknar Turner syndrom mest är att en TS-flicka blir ungefär 20 cm kortare i sin slutlängd än en medellång kvinna, men även att hon är infertil redan från födseln. 


Jag fick, från 3 års ålder tills jag var 15 år, ta en spruta med tillväxthormon i benen varje kväll. Det är den sprutan ni kan se på bilden ovan. Oj, som jag avskydde den sprutan då. Nu tycker jag det är synd att jag inte tog det mer seriöst. Då hade jag blivit längre än mina 152 cm. Kanske till och med förbi 160 cm – sträcket? Det vet man inte men jag hade blivit längre i alla fall… 

Positivt framöver 

  • På onsdag (14/6) kommer maken hem efter att ha varit borta sedan den 28 maj. Tjejerna längtar massor efter pappa. Då blir han hemma i 2-3 dagar innan han blir borta 2 dagar. Sedan har vi honom hemma i tre veckor! 
  • Den 22-23/6 åker jag och tjejerna på en kryssning, kommer hem sent midsommarafton. 
  • 29/6 kommer min bästa vän (och gudmor till alla 3) så vi ska umgås över dagen – troligtvis på Leos lekland med alla barnen. 
  • Den 27-29/7 kommer min vän och Marys gudmor Catrin till oss. Blivit tradition att vi ses en gång per sommar i alla fall. 

Ett fint ögonblick i måndags då tjejerna fick träffa deras pappa en snabb sväng då han förflyttade sig mellan några arbetsplatser. 45 minuter fick de med honom. 

Förminskat öga och medfödd starr

När jag föddes (augusti 1990) och läkarna insåg att jag inte riktigt ville öppna mitt högra öga började de undersöka mig lite noggrannare. När de såg hur mitt öga såg ut, skickade de oss direkt från Lycksele ner till Umeå för vidare undersökningar.

Då var jag 5 dagar gammal, det var 5 läkare som tittade på mitt öga och det var en 5 timmars undersökning innan jag blev inlagd på barnavdelningen i Umeå. Dagen efter tittade de på ögat via mikroskop, sedan blodprover i flera omgångar. De kom slutligen fram till att jag har medfödd starr i det ögat, de sa redan då att jag troligtvis bara kommer kunna se skillnad på ljus och mörker med det ögat. Jag har även något som heter mikroftalmus (kort sagt: ett förminskat öga). Ofta skapar detta en kraftig synskada eller rent av att man är blind på det ögat. Man kan urskilja ljus trots att man då saknar bildseendet. I samma öga (dvs höger) finns det även en corneagrumling.

Cirka 2 veckor senare var vi åter i Umeå för mer undersökningar, bland annat en skiktröntgen av hjärnan. Nu hade de även fått några av svaren från blodproven. De hade hittat en kromosomavvikelse på könskromosomen som de skulle tittade vidare på. De hittade även ett blåsljud på hjärtat. Kromosomavvikelsen berättade läkarna sedan var ett syndrom som hette Turner syndrom.

Annicas mirakel

Jag är en 26 år gammal tjej (ja, jag kallar mig fortfarande tjej – inser väl inte direkt att jag är så vuxen man bara kan bli) som är gift sedan snart 6 år tillbaka med min 20 år äldre make. Tillsammans har vi tre underbara döttrar i åldrarna 4, 3 och 1.5 år. Vi bor tillsammans i en lägenhet i Huskvarna, de går på förskolan och vi vuxna jobbar på varsitt håll.

Här i bloggen kommer du att få följa med på fantastiska resor, bland annat i mitt #föräldraskap där jag anammar ett nära föräldraskapstänk, men du kommer också få följa med på min äldsta dotters start med sprutor. (Varför hon ska börja med detta kommer jag in på senare, i ett separat inlägg.) Jag är syn- och hörselskadad och har på grund av min hörselskada #teckenspråk som modersmål (men de som träffar mig märker inte av min hörselskada – då jag ju pratar ”som vanligt” och hör ”som vanligt”). Mitt stora intresse är #släktforskning, så det kommer ni få se lite av här i bloggen också.