Att vara jag

Jag vågar oftast inte. Att visa vem jag är alltså. Det är väldigt känsligt för mig. Allt detta med hur jag mår. Hur jag ser ut. Vad jag väger. Vad folk tror och tycker om mig. Ja allt sådant. Det blir känsligt och jag tar mycket så otroligt personligt att jag bara gräver ner mig i det. Jag går omkring i veckor, månader och till och med ÅR och funderar på vad jag gjort för fel i olika situationer. Och i och med att det är så känsligt så spelar jag ofta teater. Jag vill inte visa hur jag mår. Vill inte känna att jag blir en belastning. Vill inte bli en börda för någon.

Jag spelar ofta teater. Och då det blir för jobbigt går jag undan. Går undan och försöker varva ner, hitta någon som jag kan prata med som VET. Eller helt enkelt bara låta allt sjunka in för tillfället. Just nu är jag i en svacka. Det märks i bloggen. Färre inlägg. Ytligare inlägg. Jag vet att jag borde skriva inlägg och vill skriva. Men det är svårt. Det är svårt att var så glad och uppåt i alla inlägg. Det är ju inte den känslan jag har just nu.

Jag är låg. Jag är nere och dyster. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig uppför. Genom tunneln. Till ljuset. Till glädjen. Men det kommer väl. Men inte nu. Nu är det jobbigt ett tag. (Och tänk att jag vågar skriva detta! Blotta mig så.) 


Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

2 reaktioner till “Att vara jag”

  1. Starkt skrivet!
    Nu skriver jag igen om att söka hjälp men har du ngn hjälp?
    Samtalsterapeut? Psykolog? KBT?

    Jag tror om du får lite hjälp att förändra dina tankebanor och din syn på dig själv så skulle du må mkt bättre!

  2. Jag måde som du och tog allt personligt. Åt antidepressiva och levde i ett olyckligt äktenskap. Jag började i terapi och är idag skild och mår bättre än någonsin. Snälla du. Börja i terapi. Det finna fantastiska psykologer och de hjälper dig att hitta nya vägar/tanesätt. Personkemin är viktig så du kan behöva träffa flera. Det är värt det. Kram!

Kommentera