En i statistiken

Jag känner att jag vill dela med mig. Jag känner att jag vill förklara en del till mitt mående idag. Jag känner att det är viktigt att våga. Att visa att just du, som kanske just nyligen varit med om någonting hemskt, inte är ensam. Du är verkligen inte ensam. 

Som jag skriver i denna gästblogg om psykisk ohälsa (delat länken tidigare!) så blev jag våldtagen av min dåvarande pojkvän då jag var 13 år. 

Först vill jag påpeka. Han var 14 år just då. Han hade åkt 30 mil för att besöka mig då jag sov en helg hos kompisar. Under hela den dagen jagade han mig runt i lägenheten, han försökte hitta alla luckor han kunde för att pussa mig, krama mig och helt enkelt röra vid mig. De vi var med, mina kompisar, de skrattade. Tyckte det var roligt. Retades och skämtade med och om mig. Jag skrattade. Men… inombords? Jag skämdes, jag orkade inte säga ifrån. Jag… jag trodde det skulle vara såhär. 

Sedan då han skulle åka hem blev det lite stressigt i momentet att hinna till bussen. Han blev stressad, irriterad och butter. Näe jag och han gick mot bussen tog han mig åt sidan och menade på att jag inte hade gett honom det han ville den dagen. Han ville ha mer och menade på att jag bara retats med honom hela dagen då jag försökt ducka undan alla pussar och sådant. Men jag var inte redo. Han knuffade ner mig på marken. Starkare än mig. Ja, nu förstår ni vad som händer härnäst. Han våldtar mig. Öppen plats och allt. Sedan tvingar han mig att fortsätta med honom till hans buss. Han hade missat sin nyss men det stod en annan där som skulle åt samma håll. Visades sedan att han missade anslutningen pga detta och skyllde allt på mig. Mitt fel. Jag som fått honom att bli sen. 

Jag däremot. Skyndade tillbaka till mina  kompisar och hoppade direkt in i en dusch. Duschade länge. Grät mig ur allt. Ringde honom sedan via FÖC (telefonförmedling mellan texttelefon och vanlig taltelegon) och sa att det var slut. Ville aldrig höra av honom igen. 

Därifrån kommer mycket av mitt dåliga mående, dåliga självförtroende och alla tankar kring mitt utseende och vikt/mat. 


Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

En kommentar till “En i statistiken”

  1. Jag önskar att du söker någon att prata med! Genom terapi kan du bearbeta det som hänt och behöver inte lida av det. Du är stark och jag tror på dig!❤ Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *