”Jag vill vara kort!”

Ikväll har vi kapitulerat här hemma känns det som. Det är exakt en vecka sedan vi började. För varje dag som gått har Samanthas panik, rädsla och gråt bara blivit större. Redan då hon bara sett lådan med sprutan i – ej ännu iordningjord, kommer paniken. Hon springer undan, gråter. Vill till pappa. Vill kramas, men är rädd för att vara hos den som nämt/hållit i sprutfodralet (vilket oftast varit jag). Det är ren och skär panik och ångest vi pratar om här. Hon är så rädd att hon håller sig krampaktigt i sängkanten, skakar och skriker/gråter. 

Ikväll sa hon att hon vill inte ta sprutan. Hon vill vara kort. Det gör ingenting. Att vara kort är bra också, sa hon. ”Varför måste hon vara lång?” är också en fråga som dykt upp…

Vi har inte tagit sprutan ikväll. Imorgon ska vi ringa till endokrinsjuksköterskan som har hand om Samantha. För det är inte rätt att hon ska uppleva en sådan kaos, panik och ångest varje kväll. Det är inte rätt att hon ska vara så rädd för detta. 

Två av sprutans märken… 

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

7 reaktioner till “”Jag vill vara kort!””

  1. Stackarn! Hjälper det om du berättar om att du själv gått igenom samma sak? Kan man skjuta upp sprutorna några år? Hoppas ni får bra hjälp! Kom ihåg att du är en jättefin mamma men jag förstår att situationen inte är lätt. Kram!❤

    1. Jag har berättat om det. Och då frågade hon om jag med var rädd osv. Så just där gick det ha en konversation om det hela – men så fort sprutan kom fram var alla argument jag lagt fram, all konversation och all hennes förståelse för varför – bortblåst..

      Man skulle kunna skjuta upp det, men ju tidigare start ju bättre. Man brukar räkna med en medellängd på 144 cm om man inte tar den alls. Jag blev 152 cm, men de trodde jag skulle blivit kortare än 144, så kort som 130-135 cm. Tack för din omtanke och empati! ❤️

  2. Åh vad kämpigt för er! Hon har ju rätt samtidigt.. det är ju bra att vara kort också. Hur argumenterar man mot det? Hon kommer alltid vara bra och duga som hon är. Hoppas ni hittar en lösning på ert dilemma. Alla tankar till er!

    1. Ja, absolut. Samtidigt är vi i ett samhälle som är byggt för längre personer. Saker högt upp, fördomar om att ju längre man är ju mer respekt/pondus får/har man. Osv.

  3. Jag har inte följt er resa, men redan rubriken rör vid mitt hjärta. Bara detta att bevittna smärtan hos en person man älskar så mycket känns.
    Och så hamnar jag i min egen barndom, där jag snabbt blev en av de längsta i klassen och drömde om att kunna operera benen så att jag skulle slippa vara så lång och bli retad för det. Minns episoder i tonåren när killar tittade dömande på mig och sa: Fan, vad lång du är…
    Så för mig har längden haft betydelse, även om det i dag är överspelat… och min gissning är att det kan väcka liknande känslor åt andra håller, där man vill bidra till att en ung person blir längre än 150 cm. All kärlek till er – vilka val ni än gör. Och en extra kram till dig som själv gått igenom processen. <3

  4. Oh, så smärtsamt. Tänker att oavsett vad ni väljer framöver så är det det som blir bäst. Kram på er alla – hoppas ni slipper gå genom en sådan daglig pärs, oavsett hur ni går vidare med detta.
    <3

  5. Huga, kan verkligen känna in hennes ångest som min egen! Inte en operation till! Inga fler skenor på natten! Jag orkar inte sitta i barnvagn, nu igen!

    Men idag ÄR jag tacksam. Oändligt tacksam. Och har tagit mig igenom traumatiseringen, för visst fick jag en sådan att dras med.

    Svår avvägning för er som föräldrar…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *