Ta bort den!

Ikväll var det inte en bra ”sprutkväll”. Mycket gråt, spjärna emot och helt enkelt ovilja att ta sprutan. ”Jag vill kramas först.” sa hon flertalet gånger. Hon valde platsen: soffan. Hon valde hur: Se på TV samtidigt, mig sittandes intill henne. Filt och gosedjur i famnen. Vi lade på lite xylocain på benet. Hon var först beredd. Visste det skulle sticka till lite. Precis då lampan tändes grön på Easypoden (aka Datamusen, lyser grön vid rätt hudkontakt), började hon spjärna emot, gråta och tycka sig undan. Och det är detta jag har kämpat med mentalt. HUR ska jag hantera en sådan situation? 

Jag tänkte efter… Medicinen ska hon ju ta. Okej, den är inte livsnödvändig på det sättet men – en längre slutlängd kommer bara gynna henne i slutändan. Jag känner ju som 152 cm lång att jag inte är i en optimal längd. Blir bland annat inte tagen på allvar på grund av min längd. Så, medicinens vara eller icke vara har vi redan diskuterat och beslutat om. Men själva platsen och hur/vem som ska ta den är upp till henne. Så, trots hennes ovilja att ta den, trots att hon började spjärna emot så gav jag henne sprutan. Och hon grät just då. Men mycket kramar efteråt, telefonsamtal med mormor och hon fick ventilera sina tankar kring sprutan, jag berättade om hur det var då jag tog sprutan som treåring och sådant. Nu har hon somnat och jag tror ändå det gick rätt bra. 

Författare: Annica

26 åring som har syn och hörselskada, samt Turner syndrom. Är gift och har tre mirakel till döttrar.

10 reaktioner till “Ta bort den!”

  1. Låter ju ändå som det gick ganska bra? Att hon blev ledsen är ju inte så konstigt men jag tror ändå det var bra att ni tog den, hade hon sluppit hade det hela antagligen blivit likadant nästa gång, hon kommer ju bli van – heja er!

    Hur stor skillnad gör spruta på slutlängden? Du tog sprutor och blev 152 eller? Jag har personer i min närhet som är ca 155 och jag tror ingen tänker på att de är korta, jag själv är 159 och känner mig inte speciellt kort 🙂
    Dock ser ju jag väldigt ung ut och det i kombination med min längd gör ju att folk tror att jag är typ 20 (är 35) så många på jobbet osv blir förvånade när jag säger att jag har tre barn osv😀

  2. Vad jobbigt för er båda! Men ni har dialog, hon har en del av kontrollen och ni gör det i samförstånd. Känns fint tycker jag.

    Hon har (väl?) inte utvecklat konsekvenstänk än så ansvaret är ditt att ni följer planen, vilket du gjorde även om hon stretade emot.

  3. Tufft! Det är tufft att göra sitt barn ledsen, att se det gråta, som förälder lider man även om man vet att det man gör är bra och är det rätta. Kram till er båda!

  4. Inte lätt det där. Men jag tänker att har ni fattat beslutet så behöver ni ju fullfölja – det är ju en av ”nackdelarna” med en dylik hormonbehandling har jag förstått. Den måste liksom köras till dess det är dags att sluta.

    Vi valde bort tillväxthormonsprutor för äldsten, som blivit just 152 cm ”av sig själv” (vilket är lite mer än läkarna uppskattat), till stor del för att hen själv inte tyckte att det var så betydelsefullt. Rätt eller fel, vem vet. Men beslutet är fattat och tillväxtperioden är över, så det är liksom inget att snacka om heller, tänker jag.

    1. Jag tog ju som sagt dessa. Från jag var 3 tills jag var 15 år. Och jag ångrar idag över att jag slarvade med dem de sista åren. Jag hade kunnat bli längre än såhär.

  5. 152 cm är kort men inte extremt kort. Jag själv är 155 cm och vet de som är kortare än det. Vad menar du är så negativt med att vara kort? Man får se möjligheter istället. Man kan ta en stol osv om man inte når upp.

    1. I affärer har jag nästan ramlat ner i frysdiskar för att nå varan. Jag har fått be personal/andra besökare om hjälp att nå de saker på de höga hyllorna. Jag ser inget på biosalonger om jag inte sitter väldigt långt fram – på grund av alla andras huvuden. Jag blir nertryckt och kallad för lilla gumman, blir inte tagen på allvar – på grund av min längd. Möter fördomar om att man har mer intellekt om man är längre.

Kommentera