Nedsövd och intuberad

”Vi måste söva ned henne nu. Detta för att vi ska kunna intubera henne, hon ska få en slang ner i halsen som kommer att hjälpa henne att andas.”

Dessa ord… Dessa ödesdigra ord kommer jag aldrig att glömma bort. Jag kommer heller aldrig att glömma den syn jag möttes av då de hade rullat upp Samantha från akutsalen till barn-intensiven. Alla slangar, alla sladdar, alla medicin-maskiner som var igång. Alla skärmar som ideligen pep till med olika varningar av alla dess slag. Jag bröt ihop. Tårarna rann. Samantha hade fått en anafylaktisk chock. Hon hade fått i sig någonting hon inte tålde och fick en riktigt ordentlig allergisk reaktion, som både satte sig i magont, extrema andningsbesvär och tomatröda utslag över precis hela kroppen.

Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig att glömma känslan. Maktlösheten. Oron. Verkligheten. Tankarna om att jag nu skulle förlora min äldsta dotter. Rädslan för att behöva begrava henne. 

Vi hade tur. Samantha hade tur. Det var mycket som spelade roll i hur utgången blev. Vi hade tur att det var en läkare som såg hur det var ställt med Samantha. Det var tur att ambulansen var på plats inom 10 minuter från det att hon fick första reaktionen. Det var tur att vi var på ett av Sveriges främsta sjukhus. Det var tur att alla specialistläkare var på plats, att de sövde och intuberade henne så fort. Det var tur att hennes kropp svarade så bra på medicinerna hon fick. Det var tur att hon var så envis, så viljestark. Så stark livsvilja. Hade detta hänt ute på landet, då hade vi inte hunnit. Då hade det blivit försent. Vilken tur att allt ”klaffade” och att Samantha inte gav upp – trots att kroppen var på väg ditåt. Jag sitter här, ryser i hela kroppen och inser. Vi får vara otroligt tacksamma över livet vi har och vilken gåva det egentligen är. Otroligt tacksamma.