Vill inte äta, bortskämt? 

Idag har jag varit högst aktiv i en diskussion angående barn och matintag. Där grundfrågan var:

”Barn som är i början av tonåren vill inte äta den mat som lagats till middag, vill sedan inte heller vara med och göra en gemensamt bestämd matschema. Vad ska man göra?” 

Min tanke i det hela är att man absolut ska kunna ställa sig och laga en till maträtt, alternativt ha samma bas i maten men olika tillbehör, alternativ till proteinet och sådant. Kanske olika typer av sallader, knäckebröd och liknande framme med? Inte direkt ovanligt med att några har pasta och någon har ris och en har potatis här hemma. Eller att en äte rester då den inte tycker om dagens mat. Ibland har barnen köttbullar med potatis och vi vuxna har kotletter med potatis. Ja, ni ser. Inte alltid man behöver stå och laga en helt ny maträtt. 

Alternativet  är att man har ingredienser hemma så att barnen själva kan gå och laga till sig något som den gillar, ta för sig av fil/yoghurt eller liknande. Redan nu är mina barn med och hjälper till med maten. Vispar, vänder på korvar i stekpannan (under uppsikt!), de ser på då vi skivar/hackar grönsaker, Micke lär dem hur man handskas med kniv (hellre sylvass kniv i det läget än en slö – blir renare snitt ifall olyckan skulle vara framme!) De är med och dukar fram/av. De är med och bestämmer vad vi ska äta. Vi har redan tidigt involverat dem i maten och allt kring detta – då jag tror det kan bidra till ökat intresse kring mat och matlagning men även öka deras ”nyfikenhet att testa nya saker”. 

Aldrig bara säga ”Äter du inte det som bjuds får du gå ifrån och inte äta alls ikväll!”, det ger mig kalla kårar en sådan kommentar. Bland något av det värsta jag vet är att gå och lägga mig hungrig. Varför ska jag då vilja att mitt barn gör det, oavsett ålder på barnet? Jag anser inte att det är att skämma bort dem, jag ser det som en respekt och empati – att de ska känna sig så pass ”välkomna i mitt liv” att jag vill de också ska njuta av maten.  Att de också ska känna det nöjet i att dela en trevlig middag med familjen/vänner. 

Är de/vi bortbjudna på mat och det serveras fisk, då äter Micke av potatisen, salladen, såsen och brödet. Det är inte ohyfsat tycker jag. Och är han ännu hungrig så han kommer hem så tar han sig en macka eller två helt enkelt. 


Tacos är en rätt tacksam rätt som man kan göra på olika sätt. OBS! I vår familj kan vi inte ha tacokrydda i köttfärsen pga allergi. Dels kan mam äta den som man ”brukar”, dvs självplock och med de ingredienser man själv vill ha. Man skapar sin egna rätt på det sättet. Eller så kan man göra en tacopaj, med sallad och lite tillbehör vid sidan av. 

Vilka är dina ”säkra maträtter” i er familj? Berätta gärna också hur du tänker kring detta, är jag ensam som tänker såhär? Skämmer jag bort mina barn i just detta – genom att de inte får gå hungriga om de inte äter en viss rätt som det bjuds på?  

Camilla Läckberg vs mina åsikter 

 Jag fick en önskan om att kommentera Camilla Läckbergs inlägg om barnuppfostran. Nedan kommer citat från Camilla och mina tankar kring samma områden. Vad tycker du, ligger du närmast Camilla eller mig i dina tankar?

                ❤️❤️❤️❤️❤️

Camilla: ”Kärleksfull men strikt. Han var enda barnet (precis som jag) och det som hans föräldrar sa var det som gällde. Punkt slut. Precis som för mig, men kanske ännu lite mer konsekvent än i mitt fall.”

Min tanke: Camilla menar på att föräldrarna ska styra i allt. Att barnen ska lyda blint. Det anser inte jag. Jag anser att det är bra, till och med viktigt att barnen lär sig att protestera, tänka efter, komma med egna förslag och faktiskt se att föräldern kan backa och erkänna att barnets idé också är genomförbar. 


                  ❤️❤️❤️❤️❤️

Camilla: Jag STRAFFAR inte mina barn – men bryter de reglerna vi satt upp – så får de konsekvenser. Och ja, jag HAR läst nya studierna om att ”föräldrarnas besvikelse är nog” och ”konsekvenser och straff har ingen effekt” osv osv osv. Och vet ni vad – jag tycker det är BULLSHIT!! Att få konsekvenser av att bryta regler är något som för mig ligger naturligt i mänskliga naturen – ”om du väljer beteendet väljer du också konsekvenserna”.

Mina tankar: Jag anser att konsekvenser som inte direkt har med saken att göra, såna regler/konsekvenser som är påhittade av den vuxna människan med makten – dessa är felaktiga, icke naturliga konsekvenser och är därmed straff i mina ögon. ”Städar du inte ditt rum/Gör du inte läxan så får du inte gå ut med dina kompisar och leka ikväll.” DET anser jag inte är en logisk eller naturlig konsekvens. Det är en bestraffning. Och ja, allt har sina konsekvenser.. Gör man inte läxan idag blir det dubbelt så mycket imorgon att göra = naturligt. Städar man inte rummet idag är det fortfarande stökigt imorgon = naturlig konsekvens. 

Här städar de på sina villkor. Om de vill och med det de kan. Men inget tvång ligger över detta. Och inget sker om de inte gör det, Dvs inget straff. Det fortsätter bara vara stökigt. 

                 ❤️❤️❤️❤️❤️

Camilla: ”Och jag biter mig i tungan för att inte säga: ”nej hen är inte livlig, hen är fett ouppfostrad och har inte hört ordet nej i hela sitt liv för NI ORKAR INTE…””

Mina tankar: Barn ska få vara barn. Barn SKA få leka, springa och busa. De ska inte bara vara som våra förfäder fick höra; att barn ska synas men inte höras… Klart de ska få tjoa, springa och leka – det är ju det som är livet självt! Och mina barn får höra ordet nej också, men då det är befogat – tex vid fara eller vid saker som är omöjliga just nu… Men jag tar inte onödiga fighter bara för att jag har den makten. 

Här, på min pappas urnsättning så under själva ”isättningen av urnan” stod barnen still och lyssnade. Efteråt sprang de omkring. Tjoade. Hade kul och lärde känna varandra. Det bästa, det var att de själva kom på att de kunde samla ihop kottar, stenar och fina löv att lägga ner vid blommorna/lite ner i hålet med. Det gav dem en känsla av att också gett honom någonting. Och detta är något som de ska få göra enligt mig. De är barn. 

                ❤️❤️❤️❤️❤️

Camilla: En tio-åring bestämmer inte var familjen ska åka på semester!!! Eller om familjen ska gå bort på middag en lördag eller inte!!! Och en tioåring tigger inte godis/cola/chips när man är bortbjuden utan att bli tillrättavisad av den förälder att det är oartigt, och ett barn bestämmer inte vad som ska serveras till middag, osv osv osv. De vuxna BESTÄMMER… Sen kan barnen absolut få ge sin input – i RIMLIG omfattning!!!

Mina tankar: Jag tänker att barnen visst ska få bestämma maträtter? Det är något man kan göra som en familj – att alla kanske bestämmer en rätt var per vecka, eller något sådant. Men också att de kommer till mig och säger ”Mamma, imorgon vill jag äta kyckling och ris.” – det skulle göra mig riktigt glad ich upprymd. Att de vill vara med i beslut. Grymt kul! Hur kul är det att alltid vara den som bestämmer, egentligen? Och angående semestern… Jag tycker absolut att barnen har stor del i besluten kring resorna. Vill de tex åka till mormor och vara där i 2 veckor eller vill de ta en vecka hos mormor och tex en vecka i Spanien? Jag tycker barnen SKA vara med och bestämma. Det är trots allt deras semester också. Eller låter du din partner inte vara med och bestämma resemålet? Att fråga om man får någonting att dricka/äta då man är gäst hos någon är väl mer artigt än att på eget bevåg gå in i kyl och skafferi? Jag skulle bli glad om mina barns kompisar känner sig så väl till mods här hemma hos oss att de frågar efter dryck/mat/fika för att så småningom också själva gå i skafferiet och i kylskåpet för att de känner sig som hemma här. Om mitt barn på lördagen inte känner sig sugen på att följa med tar jag givetvis på varför. Och är det pga inga jämnåriga kompisar så kanske man kan kompromissa, eller är barnet så pass stort att det kan vara hemma själv en stund, eller så ställer vi in. Enkelt.  
Här bestämde barnen att det skulle bli tacos den dagen. 

Myskväll med familjen 

Det blev en ”Ost och kex” kväll hos oss. Efter middagen åkte Samantha med Micke bort till affären och köpte många olika ostar, vindruvor och lite kex. Det blev en sen kväll för tjejerna (Mary somnade i soffan kring 21.30. Samantha och Ebba nattades  i sängarna, de somnade vid 22.00) men samtidigt så grymt härligt med en lugn, god kväll utan bråk och tjafs. 

Jag testade en ny sorts ost. En päroncider ost. Den var smulig men riktigt god. Mary drog i sig en hel klase med vindruvor helt på egen hand! (Jag delade dem och tog bort kärnan!) Ebba äter mögelostar – precis som Micke. Så där har de fått ett gemensamt intresse. 

Barn och döden

Ibland kommer man i kontakt med döden. Man får se sanningen i vitögat och inse att döden är det enda man inte kan komma undan. Mina barn har fått vara med på begravningar då vi anser att det är en del av livet och en naturlig sådan. 

Februari 2015 var jag, Micke, Samantha och Mary i Stockholm på Mickes mormors begravning. Under själva gudtjänsten ville inte barnen (Samantha 1 år och 10 månader, Mary 9,5 månader gammal) sitta stilla så jag tog med dem längst bak i kyrksalen där det fanns en barnhörna så de kunde rita, pyssla och liknande, samtidigt som Micke kunde få ha sin stund att säga farväl till sin mormor. 


I maj 2016 var det dags för min pappas begravning. Micke blev då hemma med de två stora tjejerna och jag reste upp med Ebba som då var 4 , nästan 5 månader gammal. Hon grät lite och ville inte riktigt vara still, men hon gav mig och övriga även ett lugn. Det var ingen tvekan om saken. Pappa älskade oss barn och barnbarn varför skulle de då inte få vara med där? Sedan vid urnsättningen av pappas aska var alla tre barnen med (maj 2017). 

Mutor, hot och kränkningar 

Som jag skrev igår anser jag att mutor, hot och kränkningar av barn ingår i samma kategori. Jag menar på att man kan komma på lösningar på helt andra sätt. Att tex komma med mutor såsom en förhöjd veckopeng om man gör mer hushållssysslor, glass om man gör si eller presenter om man gör så… Jag ser inte det som en positiv sak – i längden. Det kan göra att barnet i slutändan förväntar sig att alltid få en sak/pengar för att han/hon går ut med soporna – tillexempel. Anser att hushållssysslor är något man ska göra för att man vill det, för att man vill hålla det fint och trevligt för sig själv och de andra som man bor tillsammans med. 

Att tvinga någon ser jag inte som ett alternativ – om det verkligen inte är nödvändigt för tex hälsan (mediciner). Men är det något man måste ta så brukar jag leka och få det att ändå bli något okej att göra. Att inte få det till ett trauma. Dvs jag pratar mycket om det, med det barnet det gäller, jag ger barnet alternativ till hur medicinen ska tas, var det ska tas (ex i tv-rummet eller i köket osv), vem som ska ge medicinen och liknande. Allt för att det ska kännas okej för barnet. 

I augusti ska Samantha börja med tillväxthormon i sprutform. Hon är rädd för sprutor efter en dålig tidigare erfarenhet. Men, därför är det bra att vi varit på lekterapin, jag har hittat mina sprutor jag hade som barn och dessutom har hon själv fått välja vilken sorts spruta hon ska ha. Vi leker med min gamla spruta, ibland är det hon som ”ger” mig sprutan och ibland tvärtom.  Hon har börjat tycka att det är okej faktiskt. Och vi kommer fortsätta jobba med detta framöver. Då blir det inte ett tvång för henne, utan hon tar den för att hon vill och vet att det blir bra för henne om hon tar den. 

Syskonlika i utseende 

På dessa bilder är Mary (lilla tjejen på översta bilden) och Ebba (nedersta bilden) i ungefär liknande ålder. Men visst, det är såhär på bilderna jag ser hur otroligt syskonlika de är. 

Men oj vad olika de alla tre har varit i sina personligheter. Från ett lugnt barn till nästa som är som en orkan i dels humöret (växlar fort som tusan!) men även i temperament och i hastigheten hon har sig fram i och till en tredje som är en klätterapa som heter duga. 

Skilsmässobarn men ändå inte 

Från klass 6 känns det som om jag vore ett skilsmässobarn, men samtidigt inte. Mina föräldrar förblev gifta. Alla barnen var skrivna hemma och allt sådant. Men det var det året som förändrade allt. Innan dess hade jag haft nära till skolan (en specialskola för döva och hörselskadade). Då hade det varit taxi till/från skolan direkt före och efter skoldagen. 

Men det som förändrades var att vi som familj flyttade norrut igen. Så att det blev 40 mil till min skola. De, mina syskon, fick börja förskola och skola väldigt nära bostaden. Jag fick kliva upp 4 på måndagsmorgonen, klockan 5 kom taxin och jag fick åka i en timme, byta till en annan taxi (ett tag var det i Skellefteå bytet av taxi skedde, men sedan blev det i Lycksele). Den andra taxin körde mig till Umeå. Där väntade en abonnerad buss som tog oss till skolan. Umeå var en mötesplats för de som åkt norrifrån (Luleå och norröver fick åka flyg till Sundsvall och sedan med vaktmästaren in till skolan). Vi mötte även upp en del elever utmed vägen till skolan. Vi var framme vid 11-tiden. För de lägre årskurserna var det lunch direkt, för högstadiet var det en samling i klassrummet först innan lunch. 12-12.15 började den vanliga skoldagen och pågick till 15.00/15.30. Likadan resa men tvärtom på fredagar, direkt efter lunch. Jag var hemma hos familjen vid 18-19 på kvällen. 

Hit kom alla taxibilar och bussar. Man ser även i den bortre delen lågstadiet, matsal och kök samt i den närmaste delen administration och teckenspråkslokalerna. 

Detta är på andra sidan den byggnaden på första bilden. Längst ner, närmast kameran är det hemkunskapen. Sedan kommer delar av mellanstadiet, administration och teckenspråkslokalerna. Den vita byggnaden innehåller bibliotek och personalsmatsalen. 

Skolgården. Många minnen som skapats här. 

Skolbyggnad nr 2. Bakom den (nakna) statyn har vi idrottssalen samt en aula. I tegelbyggnaden har vi omklädningsrummen till idrotten, syslöjden, träslöjden, bildsalen, kemi och biologi, tekniken och delar av mellanstadiet och så högstadiet. 

Jag är inte ett skilsmässobarn i den bemärkelsen att mina föräldrar är skilda. Men jag är ett skilsmässobarn då jag varje vecka fick packa väskan. Varje vecka fick jag säga hejdå till familjen. Varje vecka fick jag känna saknaden. Men även en känsla av att inte höra dit, att inte känna sig hemma när man kom hem. Att borta blev hemma… Alla dessa timmar som jag tillbringade på resande fot mellan skolan och familjen. Och då var det bara halva skoltiden. Finns de som åkt såhär från årskurs 1. 

Många avsked 

Arbetsintervjun igår riktigt bra, kändes det som. Hann även med att lämna in dator och alla läromedel till Modersmålsenheten då det inte blir teckenspråk för de barnen nästa läsår. 

Idag blir det en lugn dag här hemma. Barnens pappa åker mot nästa jobb i eftermiddag och vi ska bara ha en skön kväll efter det. Kanske lite kladdkaka och glass så tjejerna får annat i huvudet än att han åkt iväg. Det är det som är jobbigt att han jobbar borta. Alla avsked som blir. Tjejerna tycker det är jobbigt. De vet som inte riktigt när han ska vara hemma och när han är borta. De saknar honom riktigt mycket då han är borta.


Här var Samantha i affären och fick egentid med både mamma och pappa i veckan. Det gillade hon skarpt. Inte så ofta det händer faktiskt men, plötsligt så händer det. 

Kort och infertil 

I inlägget ”Förminskat öga och medfödd starr” skrev jag lite kort om att läkarna hade hittat att jag hade en kromosomavvikelse på könskromosomen. De kom också fram till vad det innebar. Jag har Turner syndrom. Men vad innebär då detta? Det man vet är att det föds cirka 1 av 2500 tjejer som har detta syndrom, man vet inte vad som orsakar detta – men det verkar inte ha någon koppling till moderns ålder eller liknande (som downs syndrom, bland annat). 

Det man vet är hur den ”artar sig”… Vid födseln och småbarnsåren kan det handla om:

  • Svullna hand- och fotryggar
  • Hög gom, leder ofta till matningsproblem första levnadsåret
  • Var femte TS-flicka föds med hjärtfel
  • Extra hudveck ner mot axeln
  • Bred nacke
  • Brett avstånd mellan bröstvårtorna 
  • Öroninflammation (och pga detta även hörselskada senare i livet)

Man har även större risk att drabbas av följdsjukdomar såsom

  • Brist på sköldkörtelhormonet hypotyreos
  • Glutenintolerans, celiaki 
  • Diabetes 

Det som dock kännetecknar Turner syndrom mest är att en TS-flicka blir ungefär 20 cm kortare i sin slutlängd än en medellång kvinna, men även att hon är infertil redan från födseln. 


Jag fick, från 3 års ålder tills jag var 15 år, ta en spruta med tillväxthormon i benen varje kväll. Det är den sprutan ni kan se på bilden ovan. Oj, som jag avskydde den sprutan då. Nu tycker jag det är synd att jag inte tog det mer seriöst. Då hade jag blivit längre än mina 152 cm. Kanske till och med förbi 160 cm – sträcket? Det vet man inte men jag hade blivit längre i alla fall… 

Förminskat öga och medfödd starr

När jag föddes (augusti 1990) och läkarna insåg att jag inte riktigt ville öppna mitt högra öga började de undersöka mig lite noggrannare. När de såg hur mitt öga såg ut, skickade de oss direkt från Lycksele ner till Umeå för vidare undersökningar.

Då var jag 5 dagar gammal, det var 5 läkare som tittade på mitt öga och det var en 5 timmars undersökning innan jag blev inlagd på barnavdelningen i Umeå. Dagen efter tittade de på ögat via mikroskop, sedan blodprover i flera omgångar. De kom slutligen fram till att jag har medfödd starr i det ögat, de sa redan då att jag troligtvis bara kommer kunna se skillnad på ljus och mörker med det ögat. Jag har även något som heter mikroftalmus (kort sagt: ett förminskat öga). Ofta skapar detta en kraftig synskada eller rent av att man är blind på det ögat. Man kan urskilja ljus trots att man då saknar bildseendet. I samma öga (dvs höger) finns det även en corneagrumling.

Cirka 2 veckor senare var vi åter i Umeå för mer undersökningar, bland annat en skiktröntgen av hjärnan. Nu hade de även fått några av svaren från blodproven. De hade hittat en kromosomavvikelse på könskromosomen som de skulle tittade vidare på. De hittade även ett blåsljud på hjärtat. Kromosomavvikelsen berättade läkarna sedan var ett syndrom som hette Turner syndrom.