Barnens egna sfär

Det finns ett rum som absolut tillhör endast barnen i ens hem, det är deras sovrum och/eller lekrum. Och där tycker jag inte att föräldrarna har något direkt att säga till om, såvida det inte rör sig om en sanitär olägenhet eller sådant. Det vill säga att det är hälsofarligt eller sådant. Men jag vet att jag är ganska ”ensam” om att tycka såhär. De flesta föräldrar anser att barnen minsann ska lära sig att städa och hålla efter sig själva. Och visst, det är en grymt bra sak att kunna och behärska. Men, det är inte hela biten anser jag.

IMG_20160322_064639.jpg

Viljan är allt

Jag anser att viljan att städa, hålla efter och ha det rent – det är en stor del i det hela. Att barnet ska vilja städa, kanske för att lättare hitta sina leksaker eller för att kunna leka i rummet med en kompis. Jag tror mer på att peppa, leka fram städningen och göra roliga danslekar i samband med städningen för att få det roligt, trivsamt och något som barnet ser fram emot. Jag har aldrig krav på att tjejerna ska vara med och städa, däremot uppmuntrar jag dem riktigt mycket. Jag visar att jag blir glad då de hjälper till. Jag säger dock inte ”Vad tråkigt att ni inte hjälpte till.” för varför har jag bestämmanderätt över deras rum, deras sfär? Om jag vill att det ska vara städat där, då får väl jag städa. Om de vill vara med så är det bara roligt, anser jag. Och ofta då jag sätter igång kommer de och vill vara med mig. Jag brukar dock varje kväll göra vägen från dörren till sängarna helt fri, så att jag inte snubblar där på natten ifall de vaknar. Men annars? De får bestämma själva över deras rum. Liksom jag och Micke bestämmer över vårt sovrum.

Hota är olagligt

Något jag däremot INTE anser att man ska använda sig av är hot (”Städar du inte rummet kastar jag dina leksaker!”) då det är helt enkelt olagligt att hota någon. Och där föräldrar faktiskt slängt en del av leksakerna i syfte att lära barnet att lyda (dvs städa) gör fel. För det första, barn gör som de blir tillsagda – om de kan. För det andra, varför lära barn att lyda är det enda barn ska göra? För det tredje, skulle det vara okej om barnet slängde mammans smycken eller pappans tidningar? Nej, då skulle föräldrarna bli rasande, eller hur? Varför har inte barnet rätt att få ha kvar sina leksaker – om nu föräldrarna har rätt att ha kvar sina saker?

Att muta och ha belöningssystem sänder fel signaler

Jag tror verkligen att mutor och belöningssystem ger fel signaler till barnen. Redan här blir det som med betygen i skolan. Press och stress inom barnen för att nå upp till de vuxnas förväntningar. Här kan barnen känna sig tvingade att städa för att få beröm, för att få den belöningen som utlovats (tex högre veckopeng om det städats, eller till och med en indragen veckopeng för att man inte städat). Det kommer göra att de städar, kanske inte för att de vill ha det fint eller för att de själva anser att det behövs – utan för att få det där som de lovats. De kommer också senare kräva det för andra saker också (Personlig erfarenhet av detta).

Barnets rum, deras sfär och personliga utrymme

Deras rum borde och ska vara deras personliga utrymme. Där tycker jag att de ska få bestämma hur de vill ha det. Om de vill ha vägledning och hjälp med städning så absolut, jag är den första att hjälpa till. I deras rum ska de få känna sig hemma helt och hållet, de ska få känna att det är deras och att ingen kan komma dit och bestämma över dem. Det ska vara deras tillflyktsort.

Förälderns största och viktigaste uppgift

Som förälder har du ett stort ansvar. Inte bara med att ditt barn ska få mat på bordet, tak över huvudet, kläder som är hela och rena samt en säng att sova i. Det handlar om så mycket mer än så. Jag skulle säga att allt det fysiska är helt klart viktigt, för överlevnaden. Men för att forma en individ med trygghet, självsäkerhet, självständighet och empatisk förmåga krävs det så oroligt mycket mer av en som förälder.

Det handlar om att vara nära sitt barn. Inte bara fysiskt med kramar, ha barnet i famnen eller smeka det över kinden då det sover. Det handlar också om att lyssna på barnet. Tro på barnets välvilja och förmåga. Älska barnet villkorslöst. Sätta barnet främst, alltid och i alla situationer. Tolka barnets signaler och tro på dessa samt agera utefter detta. Barn gråter inte bara för att, de gråter som ett uttryck av behov.

Det handlar om att vara ett föredöme. Inte bara i hur ett ”bra bordsskick” ska vara, inte heller handlar det enbart om hur och när man ska städa eller duscha/sköta sin hygien. Det handlar om att visa en empatisk sida av sig själv, att alltid bry sig om sina medmänniskor – men också om sig själv. Att inte tala nedvärderande om någon annan/sig själv. Att våga visa känslor (hela känsloregistret!). Att säga förlåt då det krävs, att våga erkänna sina misstag och våga visa att man har fel. Det handlar även om att visa hur man sköter allt materiellt hemma. Att involvera barnen i det man håller på med, att inbjuda dem till lek och prat. Det handlar också om att visa hur ett socialt liv berikar hela livet. Skratt förlänger livet. Gråt för en samman.

En förälders viktigaste uppgift är att forma barnen till individer som både vågar vara starka men svaga. Våga tro på sina medmänniskor men samtidigt inte sluka allt med hull och hår. Som vågar gå sin egna väg i trygg vetskap om att han/hon har andra som backar upp, som alltid tror på en.

Träna turordning

Vi kör med turordning i ganska mycket här hemma. Är i det mesta vi kan träna det i, känner vi. De vill alla tre tända och släcka lampor, så där får de göra det en kväll var. De får hjälpa till med maten en omgång var. De får kramas i tur och ordning. Leka med just den saken i tur och ordning. Gå på promenad med just mig eller Micke ensamma. De får följa med i bilen i tur ovh ordning. Nu har vi även börjat med att de ska respektera att en viss leksak enbart är det barnets leksak, inte allas. Det är något som en del av tjejerna har svårt med att greppa. De anser att allt är allas.

Har ni något tips på vad för aktivitet som kan träna turordning på ett roligt och avslappnat sätt?

Samsovning, så gör vi

Från första början med en nyfödd hemma har tjejerna sovit väldigt mycket intill oss. Väldigt nära och väldigt inpå en om man säger så. Jag älskar det! Att kunna ge trygghet och närhet på det sättet är kanon för dels anknytningen mellan förälder och barn men även för att barnet ska känns sig tillfreds, att man är nära och att man kan tillgodose alla behoven mycket snabbt. Ibland har det varit en hand som har behövts. Ibland att ligga så tätt intill som möjligt men ibland har det varit lugna hjärtslag och andetag som varit knepet för att barnet ska komma till ro.

Vi har alltid haft en spjälsäng redo vid min sida sängen, till alla tre. Däremot är den knappt använd på det sättet. Det har mest använts dagtid. Även nu, när tjejerna är 4,3 och 2 år gamla så kommer de in till oss på nätterna. De kommer och sover tätt intill. De behöver det. Och varför skulle jag då avvisa dem och deras behov av närhet?

Jag tänker såhär… Om ett föräldrapar hävdar att de inte är så sugen på att det här med att samsova. I så fall undrar jag om föräldrarna sover i samma säng eller om de har separata? För de kan ju inte vara sugen på samsovning alls då? För varför är det viktigare för föräldrarna att sova tillsammans än att barnet ska få den tryggheten och närheten som behövs? Och varför leda tillbaka barnet 4-5-6 gånger per natt istället för att sova tillsammans? Hade jag bestämt hade vi bara haft vår säng och samsovit hela nätterna direkt, och haft hela deras rum som ett lekrum istället.

Min mamma fick byta om till nattlinne, krypa ner i en spjälsäng till min storasyster för att natta henne där, när hon väl somnat klättrade mamma upp igen och bytte om till vanliga kläderna igen om hon skulle vara uppe en stund till med pappa. Detta gjorde hon då hon var höggravid med mig.

Tips vid flera småbarn

Jag har ju som bekant tre småbarn. Eller ja, när Ebba föddes var Samantha 2 år och 9 månader drygt. Mary var 1 år och 8,5 månad gammal vid den tidpunkten. Jag tänkte lista mina tips på vad gjorde att jag klarade av den tiden. 

När Mary föddes var som sagt Samantha ganska precis ett år gammal. Kunde inte gå för egen maskin förrän i juni, dvs kring 14 månaders ålder. Det innebar att jag vissa stunder fick bära båda samtidigt. När Mary var fyra veckor gammal åkte Micke iväg på första scenjobbet den sommaren. Minns första kvällen, Samantha som gråtandes efter pappa vägrade somna utan ville helt sitta i min famn. Men det gick inte så bra för där låg Mary och försökte få i sig lite mat vid amningen. Slutade med att jag ammandes fick krama om Samantha som satt i mitt knä hon med. Var nästan så att mina armar fick växa lite den kvällen. 

  • Håll fast vid rutinerna.
    Det som ibland kunde bli världens tjatigaste och bråkigaste stund blev lugna och rent av harmoniska tack vare att vi inte ruckade på mattider eller sovtiderna. 
  • Bärsjal/bärsele är guld!
    Det ger dig fria händer till att kunna laga mat, läsa bok för syskonet/n och även att kunna leka med barnen. Det ger samtidigt bebisen närhet och trygghet. 
  • Natta barnen samtidigt.
    Redan från början nattade jag Mary och Samantha tillsammans. Det blev en mysig stund, där Samantha låg tätt intill mig med sin vällingsflaska och jag låg med Mary på mig som ammade. Fortsatte denna procedur då Ebba föddes. Jag sittandes i mitten med Ebba i famnen, ammandes. Samantha och Mary på varsin sida om mig. Urmysigt!  
  • Minska på kraven!
    Diska (då det ju ändå samlas bakterier och kan bli mögel rätt snabbt) men ta inte för stora projekt – storstädningen behöver inte ske varje vecka, det räcker med småplock och dammsugning typ. Gör det du orkar. 
  • Dagliga promenader.
    Gå ut i friska luften. Packa ner lite fika till dig själv och stora syskonen, gå till inhängande lekparker så de som kan leka får möjlighet till det, annars är promenader med bebis i vagn eller i sjal ett ypperligt sätt att få bebis att somna. 

Lita på barnets förmågor 

När jag nu fått upp ögonen för Petra Krantz Lindgren och hennes texter kring bemötande och barnuppfostran så känner jag så igen mig på många punkter. HÄR är en. Och den träffade mig rakt i hjärtat. Här står det om läxläsning i för sig men kan applicera det på allt annat som man tjatar konstant på barnen om.


– ”Klä på dig nu, vi ska gå!”
– ”Skynda dig nu, det börjar bli bråttom!”
– ”Klä på dig nu så att vi inte kommer försent!”
*Tar över sysslan och stressat klär på barnet*

Känner ni igen scenariot? Det gör jag. Sker rätt ofta här hemma, utan att jag vill att det ska bli så. Men när jag läste Petras text så slog det mig. Jag har inte litat på att barnet faktiskt kan klä på sig i tid, har börjat tjata i förtid och helt enkelt utgått från att barnet kommer att (i mina ögon) söla och driva bort tiden. Jag har inte litat på barnets förmåga helt enkelt. Vilken ögonöppnare. 


Hur resonerar du om det? Hur gör du? 

Trotsiga barn 

Jag hävdar att inget barn är trotsigt. Det finns inget som heter trotsålder/trots. Jag tror som Petra Krantz att barn som ”trotsar” är inne i en fas där det händer mycket – kanske fysiskt, kanske psykiskt. Då är det viktigt att vi föräldrar visar förståelse. Förståelse att det är mycket just nu, förståelse att barnet behöver mer tid på sig eller kanske färre val just då. Men framförallt förståelse för vad barnet känner. 

Ibland har Samantha och Mary uttryckt en vilja i att gå till förskolan och låta Ebba åka i hennes lilla vagn. Det får de bestämma och vi går iväg. Halvvägs börjar Mary protestera och vill åka vagn istället. Men nu går det inte för vi kan inte gå hem och byta till syskonvagnen istället. En del brukar säga så; ”Du fick välja och du valde att gå, det går inte att byta nu.” Jag fokuserar istället på Marys känslor i det här fallet. ”Jag förstår att du inte orkar gå mer, jag förstår att du är besviken över att vi inte kan byta. Jag har inte förhoppningen om att hon ska sluta vara besviken där och då, mer att hon ska känna att jag förstår henne och delar hennes känslor. Att jag inte avfärdar henne eller försöker få henne känna någonting annat.

 

Vill inte äta, bortskämt? 

Idag har jag varit högst aktiv i en diskussion angående barn och matintag. Där grundfrågan var:

”Barn som är i början av tonåren vill inte äta den mat som lagats till middag, vill sedan inte heller vara med och göra en gemensamt bestämd matschema. Vad ska man göra?” 

Min tanke i det hela är att man absolut ska kunna ställa sig och laga en till maträtt, alternativt ha samma bas i maten men olika tillbehör, alternativ till proteinet och sådant. Kanske olika typer av sallader, knäckebröd och liknande framme med? Inte direkt ovanligt med att några har pasta och någon har ris och en har potatis här hemma. Eller att en äte rester då den inte tycker om dagens mat. Ibland har barnen köttbullar med potatis och vi vuxna har kotletter med potatis. Ja, ni ser. Inte alltid man behöver stå och laga en helt ny maträtt. 

Alternativet  är att man har ingredienser hemma så att barnen själva kan gå och laga till sig något som den gillar, ta för sig av fil/yoghurt eller liknande. Redan nu är mina barn med och hjälper till med maten. Vispar, vänder på korvar i stekpannan (under uppsikt!), de ser på då vi skivar/hackar grönsaker, Micke lär dem hur man handskas med kniv (hellre sylvass kniv i det läget än en slö – blir renare snitt ifall olyckan skulle vara framme!) De är med och dukar fram/av. De är med och bestämmer vad vi ska äta. Vi har redan tidigt involverat dem i maten och allt kring detta – då jag tror det kan bidra till ökat intresse kring mat och matlagning men även öka deras ”nyfikenhet att testa nya saker”. 

Aldrig bara säga ”Äter du inte det som bjuds får du gå ifrån och inte äta alls ikväll!”, det ger mig kalla kårar en sådan kommentar. Bland något av det värsta jag vet är att gå och lägga mig hungrig. Varför ska jag då vilja att mitt barn gör det, oavsett ålder på barnet? Jag anser inte att det är att skämma bort dem, jag ser det som en respekt och empati – att de ska känna sig så pass ”välkomna i mitt liv” att jag vill de också ska njuta av maten.  Att de också ska känna det nöjet i att dela en trevlig middag med familjen/vänner. 

Är de/vi bortbjudna på mat och det serveras fisk, då äter Micke av potatisen, salladen, såsen och brödet. Det är inte ohyfsat tycker jag. Och är han ännu hungrig så han kommer hem så tar han sig en macka eller två helt enkelt. 


Tacos är en rätt tacksam rätt som man kan göra på olika sätt. OBS! I vår familj kan vi inte ha tacokrydda i köttfärsen pga allergi. Dels kan mam äta den som man ”brukar”, dvs självplock och med de ingredienser man själv vill ha. Man skapar sin egna rätt på det sättet. Eller så kan man göra en tacopaj, med sallad och lite tillbehör vid sidan av. 

Vilka är dina ”säkra maträtter” i er familj? Berätta gärna också hur du tänker kring detta, är jag ensam som tänker såhär? Skämmer jag bort mina barn i just detta – genom att de inte får gå hungriga om de inte äter en viss rätt som det bjuds på?  

Tomten – en världslögn

Väldigt många i världen ljuger för sina barn (tomten, påskharen, tandfen, att det är bara vuxna som får göra ditten och datten, osv). Jag anser att om jag vill ha 100% ärlighet från dem är det också det som de måste få från mig. Om jag ljuger för dem, vilken rätt har då jag att kräva att de inte ljuger för mig? Jag behandlar dem som medmänniskor, inte som några människor som är för små för att ändå inte förstår något. De bör få samma respekt, acceptans och förtroende som ens partner, föräldrar, vänner, myndigheter osv. 

Jag och Micke förklarar att det är mamma och pappa/ mormor/ släktingar/ vänner som köpt julklapparna. Just för att den som gett julklappen ska fås en möjlighet att få ett tack, en kram eller någonting. Men också för barnens skull – de får veta vem som gett, kan visa uppskattning, men även få ett hum om själva processen. Jobb –> Lön –> Handla –> Ge julklappen

Jag anser inte det är rätt att vi som vuxna ljuger för barnen. En del anser att tomte-snacket bara är uppmuntran till fantasi, men det gör inte jag. Jag anser att det är ren och skär lögn. Det är inte nära på något sätt att ljuga för sina barn. Hur kan vi då förvänta oss att de litar på oss? Ljuger man om en sak kan man lika gärna ljuga om allt annat med. 

Vi ser givetvis filmer med tomten, sagofigurer och sådant. Men säger att det är sådant som finns i filmer, precis som spiderman – även om spiderman också finns i leksaksfigurer. Men då har vi också pratat om att andra föräldrar lurar sina barn att tomten finns, att barnen tror tomten finns på riktigt. Barnen brukar då se frågande på oss. ”Man får inte luras.” säger de då som världens enklaste sak. Men de har det grymt mysigt på julafton och längtan efter allt som rör julafton med Kalle Anka, julklapparna, maten, men också gemenskapen, glädjen, mysstämningen och kärleken som flödar. DET är julafton för oss. 


Hur tänker du? 

Respekt för sitt barn 

Jag har sådan stor respekt för mina barn och det jag brukar tänka på är detta: 

  • De föds som sociala varelser. Vi människor är inte gjorda att vara ensamma. 
  • Barnet har naturliga, biologiska behov som vi måste tillgodose. 
  • Jag tror på att barnen föds goda. De har inte en uns av ondska i sig. 
  • Följdaktigen tror jag på att barn kommunicerar och inte manipulerar. 
  • Barnens tankar och känslor har min stora respekt och är ständigt i mina tankar.