Lita på barnets förmågor 

När jag nu fått upp ögonen för Petra Krantz Lindgren och hennes texter kring bemötande och barnuppfostran så känner jag så igen mig på många punkter. HÄR är en. Och den träffade mig rakt i hjärtat. Här står det om läxläsning i för sig men kan applicera det på allt annat som man tjatar konstant på barnen om.


– ”Klä på dig nu, vi ska gå!”
– ”Skynda dig nu, det börjar bli bråttom!”
– ”Klä på dig nu så att vi inte kommer försent!”
*Tar över sysslan och stressat klär på barnet*

Känner ni igen scenariot? Det gör jag. Sker rätt ofta här hemma, utan att jag vill att det ska bli så. Men när jag läste Petras text så slog det mig. Jag har inte litat på att barnet faktiskt kan klä på sig i tid, har börjat tjata i förtid och helt enkelt utgått från att barnet kommer att (i mina ögon) söla och driva bort tiden. Jag har inte litat på barnets förmåga helt enkelt. Vilken ögonöppnare. 


Hur resonerar du om det? Hur gör du? 

Trotsiga barn 

Jag hävdar att inget barn är trotsigt. Det finns inget som heter trotsålder/trots. Jag tror som Petra Krantz att barn som ”trotsar” är inne i en fas där det händer mycket – kanske fysiskt, kanske psykiskt. Då är det viktigt att vi föräldrar visar förståelse. Förståelse att det är mycket just nu, förståelse att barnet behöver mer tid på sig eller kanske färre val just då. Men framförallt förståelse för vad barnet känner. 

Ibland har Samantha och Mary uttryckt en vilja i att gå till förskolan och låta Ebba åka i hennes lilla vagn. Det får de bestämma och vi går iväg. Halvvägs börjar Mary protestera och vill åka vagn istället. Men nu går det inte för vi kan inte gå hem och byta till syskonvagnen istället. En del brukar säga så; ”Du fick välja och du valde att gå, det går inte att byta nu.” Jag fokuserar istället på Marys känslor i det här fallet. ”Jag förstår att du inte orkar gå mer, jag förstår att du är besviken över att vi inte kan byta. Jag har inte förhoppningen om att hon ska sluta vara besviken där och då, mer att hon ska känna att jag förstår henne och delar hennes känslor. Att jag inte avfärdar henne eller försöker få henne känna någonting annat.

 

Vill inte äta, bortskämt? 

Idag har jag varit högst aktiv i en diskussion angående barn och matintag. Där grundfrågan var:

”Barn som är i början av tonåren vill inte äta den mat som lagats till middag, vill sedan inte heller vara med och göra en gemensamt bestämd matschema. Vad ska man göra?” 

Min tanke i det hela är att man absolut ska kunna ställa sig och laga en till maträtt, alternativt ha samma bas i maten men olika tillbehör, alternativ till proteinet och sådant. Kanske olika typer av sallader, knäckebröd och liknande framme med? Inte direkt ovanligt med att några har pasta och någon har ris och en har potatis här hemma. Eller att en äte rester då den inte tycker om dagens mat. Ibland har barnen köttbullar med potatis och vi vuxna har kotletter med potatis. Ja, ni ser. Inte alltid man behöver stå och laga en helt ny maträtt. 

Alternativet  är att man har ingredienser hemma så att barnen själva kan gå och laga till sig något som den gillar, ta för sig av fil/yoghurt eller liknande. Redan nu är mina barn med och hjälper till med maten. Vispar, vänder på korvar i stekpannan (under uppsikt!), de ser på då vi skivar/hackar grönsaker, Micke lär dem hur man handskas med kniv (hellre sylvass kniv i det läget än en slö – blir renare snitt ifall olyckan skulle vara framme!) De är med och dukar fram/av. De är med och bestämmer vad vi ska äta. Vi har redan tidigt involverat dem i maten och allt kring detta – då jag tror det kan bidra till ökat intresse kring mat och matlagning men även öka deras ”nyfikenhet att testa nya saker”. 

Aldrig bara säga ”Äter du inte det som bjuds får du gå ifrån och inte äta alls ikväll!”, det ger mig kalla kårar en sådan kommentar. Bland något av det värsta jag vet är att gå och lägga mig hungrig. Varför ska jag då vilja att mitt barn gör det, oavsett ålder på barnet? Jag anser inte att det är att skämma bort dem, jag ser det som en respekt och empati – att de ska känna sig så pass ”välkomna i mitt liv” att jag vill de också ska njuta av maten.  Att de också ska känna det nöjet i att dela en trevlig middag med familjen/vänner. 

Är de/vi bortbjudna på mat och det serveras fisk, då äter Micke av potatisen, salladen, såsen och brödet. Det är inte ohyfsat tycker jag. Och är han ännu hungrig så han kommer hem så tar han sig en macka eller två helt enkelt. 


Tacos är en rätt tacksam rätt som man kan göra på olika sätt. OBS! I vår familj kan vi inte ha tacokrydda i köttfärsen pga allergi. Dels kan mam äta den som man ”brukar”, dvs självplock och med de ingredienser man själv vill ha. Man skapar sin egna rätt på det sättet. Eller så kan man göra en tacopaj, med sallad och lite tillbehör vid sidan av. 

Vilka är dina ”säkra maträtter” i er familj? Berätta gärna också hur du tänker kring detta, är jag ensam som tänker såhär? Skämmer jag bort mina barn i just detta – genom att de inte får gå hungriga om de inte äter en viss rätt som det bjuds på?  

Tomten – en världslögn

Väldigt många i världen ljuger för sina barn (tomten, påskharen, tandfen, att det är bara vuxna som får göra ditten och datten, osv). Jag anser att om jag vill ha 100% ärlighet från dem är det också det som de måste få från mig. Om jag ljuger för dem, vilken rätt har då jag att kräva att de inte ljuger för mig? Jag behandlar dem som medmänniskor, inte som några människor som är för små för att ändå inte förstår något. De bör få samma respekt, acceptans och förtroende som ens partner, föräldrar, vänner, myndigheter osv. 

Jag och Micke förklarar att det är mamma och pappa/ mormor/ släktingar/ vänner som köpt julklapparna. Just för att den som gett julklappen ska fås en möjlighet att få ett tack, en kram eller någonting. Men också för barnens skull – de får veta vem som gett, kan visa uppskattning, men även få ett hum om själva processen. Jobb –> Lön –> Handla –> Ge julklappen

Jag anser inte det är rätt att vi som vuxna ljuger för barnen. En del anser att tomte-snacket bara är uppmuntran till fantasi, men det gör inte jag. Jag anser att det är ren och skär lögn. Det är inte nära på något sätt att ljuga för sina barn. Hur kan vi då förvänta oss att de litar på oss? Ljuger man om en sak kan man lika gärna ljuga om allt annat med. 

Vi ser givetvis filmer med tomten, sagofigurer och sådant. Men säger att det är sådant som finns i filmer, precis som spiderman – även om spiderman också finns i leksaksfigurer. Men då har vi också pratat om att andra föräldrar lurar sina barn att tomten finns, att barnen tror tomten finns på riktigt. Barnen brukar då se frågande på oss. ”Man får inte luras.” säger de då som världens enklaste sak. Men de har det grymt mysigt på julafton och längtan efter allt som rör julafton med Kalle Anka, julklapparna, maten, men också gemenskapen, glädjen, mysstämningen och kärleken som flödar. DET är julafton för oss. 


Hur tänker du? 

Respekt för sitt barn 

Jag har sådan stor respekt för mina barn och det jag brukar tänka på är detta: 

  • De föds som sociala varelser. Vi människor är inte gjorda att vara ensamma. 
  • Barnet har naturliga, biologiska behov som vi måste tillgodose. 
  • Jag tror på att barnen föds goda. De har inte en uns av ondska i sig. 
  • Följdaktigen tror jag på att barn kommunicerar och inte manipulerar. 
  • Barnens tankar och känslor har min stora respekt och är ständigt i mina tankar. 

Camilla Läckberg vs mina åsikter 

 Jag fick en önskan om att kommentera Camilla Läckbergs inlägg om barnuppfostran. Nedan kommer citat från Camilla och mina tankar kring samma områden. Vad tycker du, ligger du närmast Camilla eller mig i dina tankar?

                ❤️❤️❤️❤️❤️

Camilla: ”Kärleksfull men strikt. Han var enda barnet (precis som jag) och det som hans föräldrar sa var det som gällde. Punkt slut. Precis som för mig, men kanske ännu lite mer konsekvent än i mitt fall.”

Min tanke: Camilla menar på att föräldrarna ska styra i allt. Att barnen ska lyda blint. Det anser inte jag. Jag anser att det är bra, till och med viktigt att barnen lär sig att protestera, tänka efter, komma med egna förslag och faktiskt se att föräldern kan backa och erkänna att barnets idé också är genomförbar. 


                  ❤️❤️❤️❤️❤️

Camilla: Jag STRAFFAR inte mina barn – men bryter de reglerna vi satt upp – så får de konsekvenser. Och ja, jag HAR läst nya studierna om att ”föräldrarnas besvikelse är nog” och ”konsekvenser och straff har ingen effekt” osv osv osv. Och vet ni vad – jag tycker det är BULLSHIT!! Att få konsekvenser av att bryta regler är något som för mig ligger naturligt i mänskliga naturen – ”om du väljer beteendet väljer du också konsekvenserna”.

Mina tankar: Jag anser att konsekvenser som inte direkt har med saken att göra, såna regler/konsekvenser som är påhittade av den vuxna människan med makten – dessa är felaktiga, icke naturliga konsekvenser och är därmed straff i mina ögon. ”Städar du inte ditt rum/Gör du inte läxan så får du inte gå ut med dina kompisar och leka ikväll.” DET anser jag inte är en logisk eller naturlig konsekvens. Det är en bestraffning. Och ja, allt har sina konsekvenser.. Gör man inte läxan idag blir det dubbelt så mycket imorgon att göra = naturligt. Städar man inte rummet idag är det fortfarande stökigt imorgon = naturlig konsekvens. 

Här städar de på sina villkor. Om de vill och med det de kan. Men inget tvång ligger över detta. Och inget sker om de inte gör det, Dvs inget straff. Det fortsätter bara vara stökigt. 

                 ❤️❤️❤️❤️❤️

Camilla: ”Och jag biter mig i tungan för att inte säga: ”nej hen är inte livlig, hen är fett ouppfostrad och har inte hört ordet nej i hela sitt liv för NI ORKAR INTE…””

Mina tankar: Barn ska få vara barn. Barn SKA få leka, springa och busa. De ska inte bara vara som våra förfäder fick höra; att barn ska synas men inte höras… Klart de ska få tjoa, springa och leka – det är ju det som är livet självt! Och mina barn får höra ordet nej också, men då det är befogat – tex vid fara eller vid saker som är omöjliga just nu… Men jag tar inte onödiga fighter bara för att jag har den makten. 

Här, på min pappas urnsättning så under själva ”isättningen av urnan” stod barnen still och lyssnade. Efteråt sprang de omkring. Tjoade. Hade kul och lärde känna varandra. Det bästa, det var att de själva kom på att de kunde samla ihop kottar, stenar och fina löv att lägga ner vid blommorna/lite ner i hålet med. Det gav dem en känsla av att också gett honom någonting. Och detta är något som de ska få göra enligt mig. De är barn. 

                ❤️❤️❤️❤️❤️

Camilla: En tio-åring bestämmer inte var familjen ska åka på semester!!! Eller om familjen ska gå bort på middag en lördag eller inte!!! Och en tioåring tigger inte godis/cola/chips när man är bortbjuden utan att bli tillrättavisad av den förälder att det är oartigt, och ett barn bestämmer inte vad som ska serveras till middag, osv osv osv. De vuxna BESTÄMMER… Sen kan barnen absolut få ge sin input – i RIMLIG omfattning!!!

Mina tankar: Jag tänker att barnen visst ska få bestämma maträtter? Det är något man kan göra som en familj – att alla kanske bestämmer en rätt var per vecka, eller något sådant. Men också att de kommer till mig och säger ”Mamma, imorgon vill jag äta kyckling och ris.” – det skulle göra mig riktigt glad ich upprymd. Att de vill vara med i beslut. Grymt kul! Hur kul är det att alltid vara den som bestämmer, egentligen? Och angående semestern… Jag tycker absolut att barnen har stor del i besluten kring resorna. Vill de tex åka till mormor och vara där i 2 veckor eller vill de ta en vecka hos mormor och tex en vecka i Spanien? Jag tycker barnen SKA vara med och bestämma. Det är trots allt deras semester också. Eller låter du din partner inte vara med och bestämma resemålet? Att fråga om man får någonting att dricka/äta då man är gäst hos någon är väl mer artigt än att på eget bevåg gå in i kyl och skafferi? Jag skulle bli glad om mina barns kompisar känner sig så väl till mods här hemma hos oss att de frågar efter dryck/mat/fika för att så småningom också själva gå i skafferiet och i kylskåpet för att de känner sig som hemma här. Om mitt barn på lördagen inte känner sig sugen på att följa med tar jag givetvis på varför. Och är det pga inga jämnåriga kompisar så kanske man kan kompromissa, eller är barnet så pass stort att det kan vara hemma själv en stund, eller så ställer vi in. Enkelt.  
Här bestämde barnen att det skulle bli tacos den dagen. 

5 minuters metoden

Jag bara måste hänvisa er till denna blogg. En sorglig dikt om femminutersmetoden, hur känslorna speglas hur barnet. 

Alla tre barnen i vår säng. De kommer ofta över på natten, vilket är helt underbart tycker jag. 

Jag gör som sagt tvärtom. Sitter med i deras rum, nattar dem alla 3 samtidigt. Myser med dem. Håller händer, ligger och kramar om eller helt enkelt bara finns där. Deras trygghet går före min egentid. Alltid. 

Läs även detta blogginlägg angående ångesten och paniken som bebisar/barn som får uppleva 5-minuters metoden kan känna.  

Barnens bestämmanderätt 

I mitt tänk kring att vara nära mina barn har jag en strävan i att de ska få bestämma så mycket de kan – när det rör en själv. Till exempel vem som ska borsta håret på henne eller vem som ska byta blöjan och saker liknande detta. Ibland då vi satt oss vid middagsbordet så vill ett barn sitta bredvid pappa istället och då har vi där och då möblerat om så att det blir så. De får bestämma om de vill gå eller åka vagn, var de ska sitta i vagnen och sådant. Vem som ska ge medicinen eller vem som ska trösta, vem som ska ta på barnet bältet i bilen, vem som ska natta och vem som ska hjälpa en med diverse saker. 

Jag känner att det är såna saker man inte behöver ta konflikter om. Jag tänker att om man kan ta bort åtminstone en konflikt per dag så blir det bättre för alla. Jag säger inte nej bara för att; ”Nej inte nu.” ”Nej du får vänta.” ”Nej för att jag säger det.” Säger jag nej finns en logisk och naturlig anledning bakom. 
När Mary åkte in till jourvårdcentralen och sedan vidare till akuten fick hon bestämma vem som skulle med dit. Det blev jag den gången. 

Jag har en dröm 

Jag har en dröm. En stor dröm enligt vissa, en hopplös dröm enligt andra men ack så vacker och hoppingivande för mig. Jag har en dröm om kärlek, respekt, tillgivenhet, acceptans och att alla får komma till tals. Jag har en dröm där jag om 10-15 år står mina barn lika nära som nu. Jag har en dröm om att alltid handla och agera utefter barnens behov, att alltid se dem och alltid lyssna på dem och ta dem på allvar. Jag har en dröm om en närhet mellan mig och barnen att ingenting ska vara för stort eller för litet att ta upp till diskussion mellan oss. Jag har en dröm där bestraffningar, hårda ord, skuldpåläggningar, hot, mutor, avståndstagande och auktoritärt beteende inte existerar. Jag har en dröm om gemenskap, om glädje och ömhet. Jag har en dröm om samsovning och om trygga barn. Jag har en dröm om en trygg uppväxt för mina barn. Jag har en dröm om tillit. Jag har en dröm. Om att alltid vara nära mina barn, i allt jag gör. 

Olika syn på barnuppfostran 

Jag inser att jag inte har alla svar på hur man ska uppfostra barn. Jag är inte perfekt. Jag är inte bäst på allt. Men jag vet mina barns bästa. Och jag vet vad som KÄNNS rätt för mina barn, vad som fungerar och hur de fungerar i olika situationer. Att då få höra något som känns så otroligt fel, speciellt då det sägs till ett barn. Det ger mig magknip. Det ger mig oroskänslor och jag vill inte lämna barnen i dennas sällskap utan mig. 

Ett exempel. Mary bits ibland och då fick jag rådet att själv bita tillbaka på henne. ”Det får henne att sluta då det ju gör ont på henne.” Ja. Men det gör henne även rädd och osäker. Det kommer att förstöra hennes relation till mig. Jag kommer inte längre vara högsta tryggheten, utan istället någon som gör henne illa. Denna person som sa det skulle inte dra sig för att faktiskt själv göra detta, vilket ger mig klump i magen. Ni förstår kanske varför? Likaså har jag från annan person fått höra att jag ska säga åt Samantha att bita tillbaka. Hårt. Men vad ger det för signaler? Att orsaka smärta för annan person är helt okej. Ge tillbaka är okej. Hämnd är okej. Att vara elak är okej. Usch, jag blir ledsen… varför inte uppmuntra till kärlek, ömhet, FairPlay och kommunikation istället? 

Eller ett annat exempel: En av tjejerna knuffade en kompis (1,5 år yngre). Kompisens mamma blir förbannad på min tjej och sätter henne på en fåtölj och menar på att ”Här får du sitta och tänka på vad du gjort för fel. Sedan ska du be om förlåt.” Min tjej blir helt förtvivlad. Aldrig varit med om sådant här hemma. För här hemma pratar vi om saken, vi berättar att det är fel att knuffas då det gör ont. Att den andra kan skada sig. Men vi tvingar inte heller till att de ska säga förlåt. Time out är ingenting jag rekommenderar – alls. Hellre då time in (förälder och barn går undan/bryter situationen/gör annat). 

Jag önskar att mina barn blir fulla med empati, kärlek och respekt för omgivningen. Kärlek för sin nästa. Respekt och omtanke om sin medmänniska. Att de vet att pennan är vassare än svärdet. Att de blir människor som bryr sig om andra, att de blir lika underbara mot andra som de är mot mig helt enkelt. 

Om någon tycker att jag daltar med barnen när jag inte tar en konflikt som är helt onödig. Då får de tycka det. Om någon tycker att jag daltar med barnen när jag låter dem bestämma saker och ting, då får den personen tycka det. Jag gör det som jag anser är bäst.