Min morfar Einar 

Idag är det 18 år sedan som min morfar dog. 11 september 1999. För mig handlar inte 11 september om alla de som dog i USA 11/9 2001. För mig handlar det om att jag förlorade min morfar den dagen. Att jag fick ett speciellt minne ihop med min lillebror, tillika pseudotvilling, Marcus den dagen. Att vi trots att han dog ändå skulle ha mys på kvällen(?). Att… sorgen efter honom ännu finns kvar. Men han ville så gärna komma till mormor igen (som dött ganska precis 3 år tidigare – på hans födelsedag, 24 augusti 1999 i en bilolycka). 

På bilden, från vänster: Min mormor Ann-Sofie, min mamma Birgitta, min moster Ann-Marie och min morfar Einar. Pojken längst fram i bild är min morbror Curt. 

Grattis på dagen 

Det är din dag pappa. Din födelsedag. Du skulle ha fyllt 69 år idag. Istället så får vi fira minnet av dig. Vi får hylla den tid vi fick med dig och glädjas åt att du slipper ha ont längre. Älskar dig och grattis på födelsedagen. Hoppas du har det bra, där du är. (Jag tror att pappa åker i sin rosa Cadillac från 1959, jämsides med min bonuspappa som kör en motorcykel..) 


Barn och döden

Ibland kommer man i kontakt med döden. Man får se sanningen i vitögat och inse att döden är det enda man inte kan komma undan. Mina barn har fått vara med på begravningar då vi anser att det är en del av livet och en naturlig sådan. 

Februari 2015 var jag, Micke, Samantha och Mary i Stockholm på Mickes mormors begravning. Under själva gudtjänsten ville inte barnen (Samantha 1 år och 10 månader, Mary 9,5 månader gammal) sitta stilla så jag tog med dem längst bak i kyrksalen där det fanns en barnhörna så de kunde rita, pyssla och liknande, samtidigt som Micke kunde få ha sin stund att säga farväl till sin mormor. 


I maj 2016 var det dags för min pappas begravning. Micke blev då hemma med de två stora tjejerna och jag reste upp med Ebba som då var 4 , nästan 5 månader gammal. Hon grät lite och ville inte riktigt vara still, men hon gav mig och övriga även ett lugn. Det var ingen tvekan om saken. Pappa älskade oss barn och barnbarn varför skulle de då inte få vara med där? Sedan vid urnsättningen av pappas aska var alla tre barnen med (maj 2017). 

Sista kramennågonsin 

Idag, för fyra år sedan, är det sista gången som jag kramade om min pappa. Andra och sista gången Samantha fick vara i hans famn. Sista gången som vi träffades. Jag… jag saknar honom så otroligt mycket. Det är över ett år sedan han dog men samtidigt… Känslan av saknaden och sorgen är lika stor än. Smärtan av förlusten är ofantlig. Tårarna rinner nedför kinderna och jag är knäckt. Än en gång slås jag av alla känslor. Saknaden. Sorgen. Besvikelsen över att inte hunnit ta farväl på riktigt. Inte fått ge dig en sista kram. Inte heller fick jag möjligheten att se dig efter att du dött, för ett sista farväl. På så sätt känns allt overkligt. Mer… som en dröm alltihop.