Tips vid flera småbarn

Jag har ju som bekant tre småbarn. Eller ja, när Ebba föddes var Samantha 2 år och 9 månader drygt. Mary var 1 år och 8,5 månad gammal vid den tidpunkten. Jag tänkte lista mina tips på vad gjorde att jag klarade av den tiden. 

När Mary föddes var som sagt Samantha ganska precis ett år gammal. Kunde inte gå för egen maskin förrän i juni, dvs kring 14 månaders ålder. Det innebar att jag vissa stunder fick bära båda samtidigt. När Mary var fyra veckor gammal åkte Micke iväg på första scenjobbet den sommaren. Minns första kvällen, Samantha som gråtandes efter pappa vägrade somna utan ville helt sitta i min famn. Men det gick inte så bra för där låg Mary och försökte få i sig lite mat vid amningen. Slutade med att jag ammandes fick krama om Samantha som satt i mitt knä hon med. Var nästan så att mina armar fick växa lite den kvällen. 

  • Håll fast vid rutinerna.
    Det som ibland kunde bli världens tjatigaste och bråkigaste stund blev lugna och rent av harmoniska tack vare att vi inte ruckade på mattider eller sovtiderna. 
  • Bärsjal/bärsele är guld!
    Det ger dig fria händer till att kunna laga mat, läsa bok för syskonet/n och även att kunna leka med barnen. Det ger samtidigt bebisen närhet och trygghet. 
  • Natta barnen samtidigt.
    Redan från början nattade jag Mary och Samantha tillsammans. Det blev en mysig stund, där Samantha låg tätt intill mig med sin vällingsflaska och jag låg med Mary på mig som ammade. Fortsatte denna procedur då Ebba föddes. Jag sittandes i mitten med Ebba i famnen, ammandes. Samantha och Mary på varsin sida om mig. Urmysigt!  
  • Minska på kraven!
    Diska (då det ju ändå samlas bakterier och kan bli mögel rätt snabbt) men ta inte för stora projekt – storstädningen behöver inte ske varje vecka, det räcker med småplock och dammsugning typ. Gör det du orkar. 
  • Dagliga promenader.
    Gå ut i friska luften. Packa ner lite fika till dig själv och stora syskonen, gå till inhängande lekparker så de som kan leka får möjlighet till det, annars är promenader med bebis i vagn eller i sjal ett ypperligt sätt att få bebis att somna. 

Ebba 1 år och 9 månader

Tiden rullar på. Ebba, minstingen, blir idag 1 år och 9 månader gammal. Hon är en solstråle och hon är den som knutit ihop familjen känns det som. Hon älskar att prata, visa vad hon kan och ja.. Hon är en nyfiken liten tjej helt enkelt. 

Så fort jag eller Micke kommer inom synhåll efter ett tag ifrån henne ler hon med hela ansiktet och SPRINGER mot oss med öppna armar. 
Hon leker gärna med sina storasyskon. De är hennes idoler. 

Hon tecknar för fullt. Pratar mer men ändå många tecken som är aktiva. 

Trivs riktigt bra på förskolan och är en väldigt självständig och trygg tjej. 

Bloggen lågprioriterat 

Nu har bloggen fått hamna på efterkälken ett par dagar känner jag. Och det är tråkigt. Men det har varit dagar fyllda med aktiviteter. Dels har barnen varit i förskolan. Jag har pluggat och kunnat skicka in två uppgifter som båda skulle varit inlämnade först i nästa vecka – men ska använda nästa vecka till att läsa ikapp i litteratur och liknande. Det blir nog rätt bra planering känner jag. 

Jag har ju även kört tre gånger denna veckan. Och idag blev jag godkänd vad gäller styrning, krypkörning, gasa och bromsa på ett säkert sätt. I nästa vecka ska vi öva på att backa runt hörn så har fått läxa i att läsa på om detta tills dess. 

Jag hann igår äta lunch med en kompis. Det var riktigt skönt, få prata och ventilera sig om allt möjligt. Så underbart! Och jag längtar tills nästa gång! 


Bilden togs för ett år sedan. En liten Throw back såhär på torsdagskvällen. Ebba och Micke lekte i en kartong efter att vi fått hem vår nya kyl och frys. 

Ebbas kreditkort? 

Igårkväll då Samantha och Mary sommat låg Ebba fortfarande vaken så hon fick följa med upp en stund för lite mys och prat med mig och hennes pappa. Plötsligt fick Ebba syn på Mickes mobilfodral (som även rymmer 8 kreditkort uppdelat på två sidor så att säga). Hon tog den och började dra ut korten. 

Micke: Nä, nu är det dags att sova. Ebba, kan jag få tillbaka korten nu?
Ebba: Nej, min!
Micke: Men Ebba! Det där är pappas!
*Ebba drar allt nära sig*

Ebba
: MIN!

Jag
: Jaså, Ebba har du fått pappas kreditkort nu? Vad ska du köpa då?

Ebba
: Bil!

Haha.. tänk er den diskussionen. Och tänk er Ebba om sisådär 11-12 år… 

05.30

05.30 gick vi in till tjejernas rum istället för att ligga kvar i min och mickes säng och väcka de andra två som fortfarande sover. Samantha kom in till oss vid kl 5, kunde inte somna om utan var tvärpigg. Försökte ändå få henne sova lite till. Men icke. Så det var lika bra att kliva upp kände jag. 

God morgon säger vi! 

En eftermiddag i regnet 

Vi gick (liksom igår) till deras förskola ca 1,1 km från hemmet. Där lekte vi massor med sanden, sprang runt och allmänt gjorde av med energi helt enkelt. Idag var jag dock så påhittig att jag tog med mig lite fika. Men mitt i fikat fick vi avrunda det hela och skynda hem hela vägen för att det började regna. Precis då vi kom hem och jag öppnade dörren slutade dock regnet. Typiskt va? 

Hitta sitt barn livlös i sängen 

Jag har varit med om en riktig skräckupplevelse. Det hände för ett år sedan precis idag. Jag och de två stora tjejerna satt i vardagsrummet och pysslade med något, en film var igång på TVn också. Ebba låg och sov i sin spjälsäng inne i vårt sovrum, i andra änden av lägenheten. Jag fick plötsligt en känsla av att jag måste titta till henne. Gick in till sovrummet. Ser henne ligga med ansiktet nedåt mot madrassen. Klappar på henne, märker att hon inte andas. Tar upp henne, hon är helt lealös i kroppen, ungefär som en kokt spagetti ni vet – inget motstånd alls i den lilla kroppen. Jag känner paniken komma i raketfart, bär henne fort in till vardagsrummet där min telefon låg. Ringer 112. Samtidigt som jag kopplas dit försöker jag med att klappa henne med flathanden på hennes bröstkorg. Andas fortfarande inte. Helt spökvit i ansiktet. Får rådet av 112 att nypa henne i tårna så hårt jag kan tills jag får en reaktion. Och jag fick verkligen ta i! Jag var rädd att jag skulle bryta tårna av henne men.. just då ville jag bara få henne att andas igen. Tårarna rann. Jag nöp henne hårdare. Samantha och Mary såg storögt på. Tillslut, efter några minuter fick jag en liiten respons och jag andades ut. Det kändes som om jag med höll andan tillsammans med henne. Ambulansen är på väg. Ebba börjar andas. Men fortfarande okontaktbar, lealös och vit i ansiktet. Följer inte med i blicken. 

Ambulansen kom. De gjorde en snabb undersökning och beslöt att hon (och jag) skulle med till sjukhuset. Micke, som jobbade den dagen, fick jag ringa hem. Vi fick vänta 10 minuter på honom innan han var hemma och då först kunde vi åka. 

Vi blev kvar den natten (fredag till lördagsnatten), fick sedan sent på lördagseftermiddagen besked om att hon fick åka hem på permission till måndagen. Då skulle vi tillbaka och ta blodprover…