Att se olika på saker

I helgen firade jag och Micke 10 år som par. 10 år sedan jag klev av tåget och steg ner på perrongen och där stod han. Det var just då precis som det skulle. Vi träffades då jag var 17 och han 37. Vi har därmed 20 år mellan oss. Mina föräldrar visste att jag åkte ner till Jönköping på en kristen skolgrupps-konferens den helgen, det de inte visste var att jag hade åkt ner dagen innan för att umgås med Micke. Det de inte visste var att jag sov hos honom hela helgen. Jag var på konferensen, men enbart på dagarna. Nästa gång vi sågs blev i maj 2008. Den helgen förlovade vi oss. Och då hade vi pratat timmar i telefonen, varenda rast jag hade i skolan ringde jag honom. Jag satt hemma på kvällarna i min lägenhet och vi pratade på MSN, telefon, videosamtal och sms hela tiden. Det var som om vi satt ihop – trots avståndet på 20 mil mellan oss. Den sommaren åkte jag ner till honom hemifrån mina föräldrar, nu visste de om honom. De visste att det var till honom jag skulle åka till. Mamma var orolig för att det hade stått mycket om våldtäktsmän i södra Sverige i tidningarna just då. Jag åkte ner till honom en vecka innan skolan började och tillbringade den veckan där. Och på den vägen är det.

Men…

Jag och Micke är helt olika individer. Vi är så olika man kan vara.
Jag är kristen, han är satanist.
Jag tror på ett nära förhållningssätt, han tror mer på ett auktoritärt förhållningsätt.
Jag ville ha barn, det ville absolut inte han.
Jag är en ”social” varelse, han är en ensamvarg.
Jag gillar inte skjutvapen eller krigslekar, han älskar air soft.
Jag är mycket för kroppskontakt, han vill ha stort space för sig själv.
Jag satsar på familjelivet, han satsar på jobbkarriären.
Jag älskar att läsa böcker, han älskar att se på film.
Jag bryr mig om vad andra säger, han bryr sig inte ett dugg.
Jag är empatisk, han säger han inte har/känner empati.
Jag anser utbildning är viktig, han tycker inte det.
Jag älskar tacos, han avskyr plockmat.
Jag älskar kyckling och fisk-rätter, han tycker inte om det alls.

Ja, som ni märker kan jag räkna upp en hel del olika saker, både mindre men också lite större saker som vi tycker olika om, jag och Micke. Jag har nog på ett sätt aldrig sett mig leva hela livet med honom. Men för nu är det så det är, åren har bara rullat på och ja, det känns ibland mer som om man bor med en vän på något sätt. Men samtidigt.. vi är mer än vänner. Vi har barnen tillsammans. Vi har 10 år tillsammans. Vi har flera bra (och mindre bra) minnen tillsammans. Vi har underbara stunder tillsammans. Så ja, där är vi nu. Vi är gifta och har tre barn tillsammans. Vem vet hur länge det förblir så? Jag vet inte. Men, för nu är detta tillräckligt. Nu är det detta som ska vara. Nu njuter jag av hur det är.