Mamma, jag ser morfar!

När vi gick hem från förskolan idag började solen gå ner och det var vindstilla ute. Detta gjorde allt så otroligt magiskt ute. Helt plötsligt så ropar Samantha: ”Mamma, jag ser morfar däruppe!” och pekar mot ett stort moln. Jag såg vad hon menade och ja faktiskt. En man med lite skägg som ligger ner och vilar. Marys kommentar om den stora magen som syntes var: ”Morfar har ätit stekt korv med potatis!” (Detta är en rätt som han lagade ofta åt oss som barn – när det var hans tur att laga mat. Typ hemmagjord pyttipanna. Men det är inget jag någonsin har nämnt för barnen tidigare!) Och mitt hjärta verkligen svällde upp av kärlek, till dem, till min pappa och till det där molnet på himmelen. Fick mig att känna lycka över att ha haft pappa hos oss så pass länge ändå, istället för att sörja hans bortgång. 

Saknaden efter pappa 

Det har gått 1 år, 5 månader och 27 dagar sedan min pappa dog. Så lång tid men ändå… ändå är den där. Sorgen. Ångesten över att inte fått ett personligt ”på plats” avsked. Att inte h fått se honom efteråt. Men även glädjen. Lättnaden över att ha fått, i telefon, säga hur mycket jag älskade honom. Och ja, jag ljög i telefonen. Sa att jag och familjen var på väg till honom. Den dagen vi pratade i telefon… den stunden han pratade med mig i telefonen, då sa han dagens längsta mening. ”Jag hörde inte, jag hörde inte. Säg det igen.” Han ville höra det jag sa. Han verkligen kämpade med det samtalet. Jag ljög då jag sa vi var på väg. Vi åkte upp först 3 dagar efter hans död på grund av yttre omständigheter som inte vi kunde rå för. Men dagen efter det samtalet så var det som hans kropp hav upp. Han kunde slappna av. Han visste att jag var på väg. Han litade på mitt löfte. Så tror jag det var. 

Samantha i morfars famn. 

I mitt mobilfodral har jag ett kort på mig och pappa. Eller snarare mig och pappas hand. Hur hand hand omsluter mig. Hur han lyfter mig, stolt som en tupp lyfter han mig högt upp i luften. Det ger mig styrka och också stor kärlek när jag ser det. Otroligt stor glädje över att ha honom nära. 

Att vara ”the bigger person”

Idag hände någonting jag inte förutsett tidigare skulle ske. Micke har pratat om det så länge men ändå aldrig orkat/riktigt velat ta tag i saken. Men idag, från ingenstans så beslöt han sig för att ta tjuren vid hornen. 

Det hela började med att jag berättade för Micke att Samantha börjat fråga efter sin farfar, om han levde och i så fall var. Jag förklarade att han bor cirka en 20 minuter ifrån oss men att hennes pappa och farfar har bråkat för länge sedan och inte setts sedan dess. Hon frågade varför och sa sedan lätt att hon ville träffa farfar. Micke tog åt sig detta. Letade upp honom på Facebook, men när vi åkte runt idag åkte han helt plötsligt mot hans pappas adress. Parkerade bilen, tog med Samantha och gick till farfars bostad. Ingen var tyvärr hemma. Men att Micke tagit detta första steg – det känns så otroligt bra och stort. Men som han sa efteråt att han gör det absolut inte för sin egna skull – det är helt och hållet för barnens skull. De vill träffa honom och då ska de få en möjlighet – trots deras brutna relation. Han var verkligen the bigger person idag. En annan dag ska vi få till en träff, med barnens farfar. 

Samantha i mammarollen

Nu har jag lämnat barnen på förskolan. Tjejerna har verkligen tytt sig till varandra på morgonen. Sprang till förskolan och alla var glada. Mary var glad för att hon skulle få vara med Samantha och Samantha var glad för att hon nu skulle få möjligheten att visa Mary allting på avdelningen. Så det känns riktigt bra för tillfället. Jag kunde stanna så länge jag ville för pedagogerna. Men Mary sa hejdå till mig ganska snart efter att hon kommit igång med leken. Och oj vad det kändes bra – både med pedagoger och med hennes mående. 

Däremot sa hon själv att hon är blyg och tyckte frukosten var jobbig då det satt fullt med barn där redan. Så hon satt i mitt knä. Imorgon tar vi bort frukostdelen och kommer först efter den och ser hur det blir gör henne då… 

Jag märkte dock att Samantha gärna tog en mammaroll gentemot Mary. Beskyddande, hjälpsam och överdrivet pedagogisk. Mycket ”Här, Mary är din macka. Jag håller den åt dig så du kan äta. Mary, här är din stol. Jag hjälper dig. Kom hit Mary. Här är din tandborste Mary.” Måste prata lite med pedagogerna om det så att inte Samantha känner att HON måste ta hand om Mary helt själv. Att det inte är hennes ansvar. 


Samantha och Mary för drygt 1 år sedan. Hand i hand genom livet. 

Tryggt hos storasyster 

Ni som följt med senaste månaden vet att det har varit strul med marys avdelning. Att det varit svåra lämningar och en otrygg Mary på plats. För att kort sammanfatta det hela.. 

  • Fick inte ha med sig snuttefilten in till avdelningen ens för någon minut i början av dagen. 
  • Jag (eller den som lämnade) fick inte gå in till avdelningen utan lämningen skulle ske i kapphallen och redan där mötas upp av en pedagog. 
  • Blöjor som inte blivit bytta på, på en hel dag – flera dagar. Dvs hon kommer hem med samma blöja som hon åkte hemifrån med. Ingen tog på sig ansvaret för detta. 
  • Och på tal om blöjor…. Hon var blöjfri på förskolan innan sommaren (på småbarnsavdelningen). Men nu, heltid blöjor igen pga hon varit för otrygg för att säga till om att hon behöver gå. 
  • Droppen som fick bägaren att rinna över? Jag blir utskälld och anklagad för att med vilja förstöra för Mary. Att det är jag som hindrat henne i lämningarna. Att mitt fjäskande inte gör henne trygg. Att den pedagogen med flera års studier vet mer om barns utveckling och barnuppfostran än vad jag gör. Att jag känner mitt barn bättre än vad hon gör, hör inte till saken. 


Imorgon börjar vi om. Imorgon ska hon få börja i Samanthas avdelning. Jag kommer vara med en stund i början. Kommer även vara noga med att berätta om hur Mary är och hur hon kan bli/vara ibland, men samtidigt låta de pedagogerna lära känna henne. Och tryggheten med storasyster intill tror jag bara kommer göra gott för henne. 

Nu får det vara nog!

Ni som inte har läst hur det varit för Mary på förskolan kan göra det HÄR (första inlägget om det) och HÄR (andra inlägget).

Idag när jag skulle lämna tjejerna på förskolan fick jag verkligen nog. Samantha och Mary följde med ner och lämnade Ebba, sedan lämnade vi Samantha. Då det bara var jag och Mary kvar följde jag med henne in till matsalen där hon skulle vara och äta lite frukost. Pedagogerna beordrade mig att gå ut från matsalen, att säga hejdå ute i kapphallen. Mary kramade mig, klättrade upp i min famn, höll hårt om min hals. Vägrade släppa. Jag fick bända loss henne och sätta henne på stolen, hon började gråta. Jag har fan aldrig sett henne sådan, men det har blivit värre och värre på grund av hur just hennes avdelningspedagoger agerar i dessa situationer.

Jag lämnade henne där. Otrygg. I en situation där hon slutit sig, grät tyst för sig själv. Det kändes så otroligt jävla fel inom mig. Jag gick tillbaka en liten stund senare. Tänkte, jag ger henne en liten stund – ser om det hunnit släppa eller hur hon egentligen mår. När jag kom tillbaka hade hon precis ätit upp gröten. Pedagogen hade sagt nej till en andra portion som hon hade efterfrågat. Men på grund av detta så slöt hon sig på nytt. Hon fick syn på mig, kramade min hand riktigt hårt. Hon tankade trygghet från mig. Jag sa helt enkelt till pedagogen ”Nu går hon hem med mig. Hon är inte trygg här och det ska inte vara så.” och tog på henne ytterkläderna igen och så gick vi hem.

Hon ska för det första inte behöva utstå ens en uns av osäkerhet och otrygghet på förskolan. Hon ska inte behöva känna att hon måste sluta sig för att klara av situationen. Hon ska känna sig trygg, hon ska känna att det är en plats där hon kan få vara precis den hon är, att hon är accepterad precis som hon är. Att hon får sina behov uppfyllda, inte bara de fysiska utan även de psykiska. På måndag ska Micke följa med dit, vi kommer att kräva att det sker en förändring. Antigen att de anpassar sig så att hon får göra det som gör henne trygg, eller att hon får flytta över till Samanthas avdelning, eller det tredje alternativet vi har är att hon slutar där och vi flyttar henne till en helt annan förskola. För hennes psykiska och fysiska hälsa är viktigare än att pedagogerna får det bekvämt för sig.

 

Motsatsen till ett tryggt barn

Jag blir bara mer och mer frustrerad över hur vissa pedagoger är på förskolan där barnen går. Ebbas pedagoger är klockrena, där kan jag stanna mer än nödvändigt och prata lite, berätta om episoder med barnen och liknande. En hjärtlig miljö helt enkelt. Det var ju även där Mary gick till och med i våras. Samanthas första avdelning var också klockren, härligt gäng bland personalen även där. Hennes nuvarande avdelning tycker jag fungerar bra nu, efter diskussioner där jag tog upp funderingar direkt. De är aktiva, de berättar och låter oss ha våra rutiner vid lämning och hämtning. Såhär långt, allt väl.

Nu till problemet. Som ni kunde läsa lite om i inlägget om Mary så har hennes nuvarande pedagoger varit lite… motsträviga.

  • Bland annat igår hade de för fjärde eller femte gången INTE bytt hennes blöja på hela dagen (det vill säga hon kom hem med samma blöja som jag tagit på henne på morgonen). Detta har jag pratat med dem om och allt de säger är ”Oj, jag var inte den som hade det ansvaret igår men jag ska prata med den personen.” Och då har jag diskuterat det med olika personer varje gång det hänt. Vem är det egentligen som har det ansvaret? Mary säger dessutom att hon inte vågar säga till när hon behöver på toaletten, de rutinsätter henne inte, de följer inte med henne dit.

 

  • De låter henne inte ha filten 1-3 minuter vid lämningen, för att de inte orkar förklara varför Mary får ha den till de andra barnen. De står inte upp för hennes trygghet – det är så som jag ser det. Ja, jag har diskuterat detta med dem och de säger att det ska vara lika för alla, att de inte kan tillåta alla att ta med filtar in – hur skulle det då se ut?! Pedagogerna på hennes gamla avdelning ställer sig högst frågande till detta då jag drog upp det där. De anser att Mary behöver den som mest några minuter och lägger ifrån sig den då hon känner sig trygg nog. Så varför inte få ha filten den lilla stunden det rör sig om?

 

  • När jag lämnar på morgonen så menar de på att de ska prompt ta henne redan ute i kapphallen. Men jag ser på Mary att det gör henne riktigt osäker. Hon mår inte bra av det. Hon vill ha sin tid i lugn och ro, få klä av sig ytterkläderna med mig/den som lämnar. Hon vill ha tid på sig att gå hand i hand med mig in till salen där de ska vara. Först då märker jag att hon börjar bli okej med att säga hejdå. Men inte innan hon kramat mig och jag rent av tagit hennes armar bort från min nacke där hon kramar mig hårt. Pedagogen står tätt intill Mary med handen på hennes axel, redo att DRA henne ifrån mig. Men det är för jävla fel. Det gör inte Mary tryggare i situationen. Så från och med nu tänker jag lämna Mary sist så att jag har tiden att vara kvar tills hon själv går ifrån, tills hon själv säger hejdå. Inte en sekund innan dess. Pedagogerna får säga vad de vill. För nu vill jag bara se till att Mary känner sig trygg på plats. För även om pedagogerna säger at de gör allt för att hon ska känna sig trygg så visar inte deras handlingar detta och det syns även på Mary då hon sluter sig, står ibland som en stenstod då jag går ifrån henne. Osäker, otrygg och inte alls den Mary jag ser i en trygg miljö.

 

Alla känslor inombords 

Jag måste bara dela med mig av en tanke/fundering jag har angående Mary och hennes känslor. Om någon skäller på henne sluter hon sig, blir tyst, går undan, svarar inte på tilltal eller liknande. Om någonting gjort henne ledsen sluter hon sig, säger inte vad som är fel, svarar inte, vill inte tröstas samt gömmer sig gärna i hörn eller under/bakom möbler. Om hon gjort illa sig gråter hon inte utan sluter sig istället. Säger inte att hon har ont utan lider i tysthet. Som då hon bröt benet. Grät inte utan bara bättre gå på benet. 

Hon har alltid varit tillbakadragen kan man kalla det. Även när barnens farmor eller våra nära vänner kommer på besök så går hon undan, vill hålla handen/bli buren och känna närheten till oss föräldrar minst 30 minuter upp till hela besöket de är här. Kommer hon på morgonen till förskolan är det ofta att hon vill ha med sig filten in till avdelningen för att känna trygghet (bråkar numera med pedagogerna varje morgon pga detta) tills hon kommit igång och blivit varm i kläderna så att säga. Det behövs bara 5 minuter så är hon igång men de där fem minutarna anser jag är viktigt att göra rätt. 

Har ni någon idé om hur man kan nå fram till henne på ett nära, medvetet sätt där man inte tvingar till ögonkontakt, inte tvingar henne att svara osv? Utan hon själv ska bli så trygg i situationen att hon ”vågar” berätta och förklara, svara och visa. Känner ni igen det här? 

Trotsiga barn 

Jag hävdar att inget barn är trotsigt. Det finns inget som heter trotsålder/trots. Jag tror som Petra Krantz att barn som ”trotsar” är inne i en fas där det händer mycket – kanske fysiskt, kanske psykiskt. Då är det viktigt att vi föräldrar visar förståelse. Förståelse att det är mycket just nu, förståelse att barnet behöver mer tid på sig eller kanske färre val just då. Men framförallt förståelse för vad barnet känner. 

Ibland har Samantha och Mary uttryckt en vilja i att gå till förskolan och låta Ebba åka i hennes lilla vagn. Det får de bestämma och vi går iväg. Halvvägs börjar Mary protestera och vill åka vagn istället. Men nu går det inte för vi kan inte gå hem och byta till syskonvagnen istället. En del brukar säga så; ”Du fick välja och du valde att gå, det går inte att byta nu.” Jag fokuserar istället på Marys känslor i det här fallet. ”Jag förstår att du inte orkar gå mer, jag förstår att du är besviken över att vi inte kan byta. Jag har inte förhoppningen om att hon ska sluta vara besviken där och då, mer att hon ska känna att jag förstår henne och delar hennes känslor. Att jag inte avfärdar henne eller försöker få henne känna någonting annat.

 

Hitta sitt barn livlös i sängen 

Jag har varit med om en riktig skräckupplevelse. Det hände för ett år sedan precis idag. Jag och de två stora tjejerna satt i vardagsrummet och pysslade med något, en film var igång på TVn också. Ebba låg och sov i sin spjälsäng inne i vårt sovrum, i andra änden av lägenheten. Jag fick plötsligt en känsla av att jag måste titta till henne. Gick in till sovrummet. Ser henne ligga med ansiktet nedåt mot madrassen. Klappar på henne, märker att hon inte andas. Tar upp henne, hon är helt lealös i kroppen, ungefär som en kokt spagetti ni vet – inget motstånd alls i den lilla kroppen. Jag känner paniken komma i raketfart, bär henne fort in till vardagsrummet där min telefon låg. Ringer 112. Samtidigt som jag kopplas dit försöker jag med att klappa henne med flathanden på hennes bröstkorg. Andas fortfarande inte. Helt spökvit i ansiktet. Får rådet av 112 att nypa henne i tårna så hårt jag kan tills jag får en reaktion. Och jag fick verkligen ta i! Jag var rädd att jag skulle bryta tårna av henne men.. just då ville jag bara få henne att andas igen. Tårarna rann. Jag nöp henne hårdare. Samantha och Mary såg storögt på. Tillslut, efter några minuter fick jag en liiten respons och jag andades ut. Det kändes som om jag med höll andan tillsammans med henne. Ambulansen är på väg. Ebba börjar andas. Men fortfarande okontaktbar, lealös och vit i ansiktet. Följer inte med i blicken. 

Ambulansen kom. De gjorde en snabb undersökning och beslöt att hon (och jag) skulle med till sjukhuset. Micke, som jobbade den dagen, fick jag ringa hem. Vi fick vänta 10 minuter på honom innan han var hemma och då först kunde vi åka. 

Vi blev kvar den natten (fredag till lördagsnatten), fick sedan sent på lördagseftermiddagen besked om att hon fick åka hem på permission till måndagen. Då skulle vi tillbaka och ta blodprover…