Motsatsen till ett tryggt barn

Jag blir bara mer och mer frustrerad över hur vissa pedagoger är på förskolan där barnen går. Ebbas pedagoger är klockrena, där kan jag stanna mer än nödvändigt och prata lite, berätta om episoder med barnen och liknande. En hjärtlig miljö helt enkelt. Det var ju även där Mary gick till och med i våras. Samanthas första avdelning var också klockren, härligt gäng bland personalen även där. Hennes nuvarande avdelning tycker jag fungerar bra nu, efter diskussioner där jag tog upp funderingar direkt. De är aktiva, de berättar och låter oss ha våra rutiner vid lämning och hämtning. Såhär långt, allt väl.

Nu till problemet. Som ni kunde läsa lite om i inlägget om Mary så har hennes nuvarande pedagoger varit lite… motsträviga.

  • Bland annat igår hade de för fjärde eller femte gången INTE bytt hennes blöja på hela dagen (det vill säga hon kom hem med samma blöja som jag tagit på henne på morgonen). Detta har jag pratat med dem om och allt de säger är ”Oj, jag var inte den som hade det ansvaret igår men jag ska prata med den personen.” Och då har jag diskuterat det med olika personer varje gång det hänt. Vem är det egentligen som har det ansvaret? Mary säger dessutom att hon inte vågar säga till när hon behöver på toaletten, de rutinsätter henne inte, de följer inte med henne dit.

 

  • De låter henne inte ha filten 1-3 minuter vid lämningen, för att de inte orkar förklara varför Mary får ha den till de andra barnen. De står inte upp för hennes trygghet – det är så som jag ser det. Ja, jag har diskuterat detta med dem och de säger att det ska vara lika för alla, att de inte kan tillåta alla att ta med filtar in – hur skulle det då se ut?! Pedagogerna på hennes gamla avdelning ställer sig högst frågande till detta då jag drog upp det där. De anser att Mary behöver den som mest några minuter och lägger ifrån sig den då hon känner sig trygg nog. Så varför inte få ha filten den lilla stunden det rör sig om?

 

  • När jag lämnar på morgonen så menar de på att de ska prompt ta henne redan ute i kapphallen. Men jag ser på Mary att det gör henne riktigt osäker. Hon mår inte bra av det. Hon vill ha sin tid i lugn och ro, få klä av sig ytterkläderna med mig/den som lämnar. Hon vill ha tid på sig att gå hand i hand med mig in till salen där de ska vara. Först då märker jag att hon börjar bli okej med att säga hejdå. Men inte innan hon kramat mig och jag rent av tagit hennes armar bort från min nacke där hon kramar mig hårt. Pedagogen står tätt intill Mary med handen på hennes axel, redo att DRA henne ifrån mig. Men det är för jävla fel. Det gör inte Mary tryggare i situationen. Så från och med nu tänker jag lämna Mary sist så att jag har tiden att vara kvar tills hon själv går ifrån, tills hon själv säger hejdå. Inte en sekund innan dess. Pedagogerna får säga vad de vill. För nu vill jag bara se till att Mary känner sig trygg på plats. För även om pedagogerna säger at de gör allt för att hon ska känna sig trygg så visar inte deras handlingar detta och det syns även på Mary då hon sluter sig, står ibland som en stenstod då jag går ifrån henne. Osäker, otrygg och inte alls den Mary jag ser i en trygg miljö.

 

Alla känslor inombords 

Jag måste bara dela med mig av en tanke/fundering jag har angående Mary och hennes känslor. Om någon skäller på henne sluter hon sig, blir tyst, går undan, svarar inte på tilltal eller liknande. Om någonting gjort henne ledsen sluter hon sig, säger inte vad som är fel, svarar inte, vill inte tröstas samt gömmer sig gärna i hörn eller under/bakom möbler. Om hon gjort illa sig gråter hon inte utan sluter sig istället. Säger inte att hon har ont utan lider i tysthet. Som då hon bröt benet. Grät inte utan bara bättre gå på benet. 

Hon har alltid varit tillbakadragen kan man kalla det. Även när barnens farmor eller våra nära vänner kommer på besök så går hon undan, vill hålla handen/bli buren och känna närheten till oss föräldrar minst 30 minuter upp till hela besöket de är här. Kommer hon på morgonen till förskolan är det ofta att hon vill ha med sig filten in till avdelningen för att känna trygghet (bråkar numera med pedagogerna varje morgon pga detta) tills hon kommit igång och blivit varm i kläderna så att säga. Det behövs bara 5 minuter så är hon igång men de där fem minutarna anser jag är viktigt att göra rätt. 

Har ni någon idé om hur man kan nå fram till henne på ett nära, medvetet sätt där man inte tvingar till ögonkontakt, inte tvingar henne att svara osv? Utan hon själv ska bli så trygg i situationen att hon ”vågar” berätta och förklara, svara och visa. Känner ni igen det här? 

Trotsiga barn 

Jag hävdar att inget barn är trotsigt. Det finns inget som heter trotsålder/trots. Jag tror som Petra Krantz att barn som ”trotsar” är inne i en fas där det händer mycket – kanske fysiskt, kanske psykiskt. Då är det viktigt att vi föräldrar visar förståelse. Förståelse att det är mycket just nu, förståelse att barnet behöver mer tid på sig eller kanske färre val just då. Men framförallt förståelse för vad barnet känner. 

Ibland har Samantha och Mary uttryckt en vilja i att gå till förskolan och låta Ebba åka i hennes lilla vagn. Det får de bestämma och vi går iväg. Halvvägs börjar Mary protestera och vill åka vagn istället. Men nu går det inte för vi kan inte gå hem och byta till syskonvagnen istället. En del brukar säga så; ”Du fick välja och du valde att gå, det går inte att byta nu.” Jag fokuserar istället på Marys känslor i det här fallet. ”Jag förstår att du inte orkar gå mer, jag förstår att du är besviken över att vi inte kan byta. Jag har inte förhoppningen om att hon ska sluta vara besviken där och då, mer att hon ska känna att jag förstår henne och delar hennes känslor. Att jag inte avfärdar henne eller försöker få henne känna någonting annat.

 

Hitta sitt barn livlös i sängen 

Jag har varit med om en riktig skräckupplevelse. Det hände för ett år sedan precis idag. Jag och de två stora tjejerna satt i vardagsrummet och pysslade med något, en film var igång på TVn också. Ebba låg och sov i sin spjälsäng inne i vårt sovrum, i andra änden av lägenheten. Jag fick plötsligt en känsla av att jag måste titta till henne. Gick in till sovrummet. Ser henne ligga med ansiktet nedåt mot madrassen. Klappar på henne, märker att hon inte andas. Tar upp henne, hon är helt lealös i kroppen, ungefär som en kokt spagetti ni vet – inget motstånd alls i den lilla kroppen. Jag känner paniken komma i raketfart, bär henne fort in till vardagsrummet där min telefon låg. Ringer 112. Samtidigt som jag kopplas dit försöker jag med att klappa henne med flathanden på hennes bröstkorg. Andas fortfarande inte. Helt spökvit i ansiktet. Får rådet av 112 att nypa henne i tårna så hårt jag kan tills jag får en reaktion. Och jag fick verkligen ta i! Jag var rädd att jag skulle bryta tårna av henne men.. just då ville jag bara få henne att andas igen. Tårarna rann. Jag nöp henne hårdare. Samantha och Mary såg storögt på. Tillslut, efter några minuter fick jag en liiten respons och jag andades ut. Det kändes som om jag med höll andan tillsammans med henne. Ambulansen är på väg. Ebba börjar andas. Men fortfarande okontaktbar, lealös och vit i ansiktet. Följer inte med i blicken. 

Ambulansen kom. De gjorde en snabb undersökning och beslöt att hon (och jag) skulle med till sjukhuset. Micke, som jobbade den dagen, fick jag ringa hem. Vi fick vänta 10 minuter på honom innan han var hemma och då först kunde vi åka. 

Vi blev kvar den natten (fredag till lördagsnatten), fick sedan sent på lördagseftermiddagen besked om att hon fick åka hem på permission till måndagen. Då skulle vi tillbaka och ta blodprover… 

”Jag vill vara kort!”

Ikväll har vi kapitulerat här hemma känns det som. Det är exakt en vecka sedan vi började. För varje dag som gått har Samanthas panik, rädsla och gråt bara blivit större. Redan då hon bara sett lådan med sprutan i – ej ännu iordningjord, kommer paniken. Hon springer undan, gråter. Vill till pappa. Vill kramas, men är rädd för att vara hos den som nämt/hållit i sprutfodralet (vilket oftast varit jag). Det är ren och skär panik och ångest vi pratar om här. Hon är så rädd att hon håller sig krampaktigt i sängkanten, skakar och skriker/gråter. 

Ikväll sa hon att hon vill inte ta sprutan. Hon vill vara kort. Det gör ingenting. Att vara kort är bra också, sa hon. ”Varför måste hon vara lång?” är också en fråga som dykt upp…

Vi har inte tagit sprutan ikväll. Imorgon ska vi ringa till endokrinsjuksköterskan som har hand om Samantha. För det är inte rätt att hon ska uppleva en sådan kaos, panik och ångest varje kväll. Det är inte rätt att hon ska vara så rädd för detta. 

Två av sprutans märken… 

En ny avdelning 

Idag började Mary på sin nya avdelning, en avdelning för 3-5 åringar. Samantha går på den andra avdelningen men på samma våningsplan. Ebba går fortfarande på nedervåningen på småbarnsavdelningen. Vi tackade Marys tidigare pedagoger med blommor, lämnade Ebba på sin avdelning och gick sedan upp. Lämnade Samantha på sin. Sedan fick jag vara med Mary på sin nya. Träffade pedagogerna, tittade runt i lokalerna och liknande. Satt med under samlingen och följde med till lunchen. När hon satt sig för att äta så kände hon sig trygg. En annan kompis från gamla avdelningen satt bredvid henne. Något bekant i allt det nya. Hennes filt (snuttefilt) fick hon även ha med sig dit och ha hängandes på stolen, bakom hennes rygg. 

Jag märkte direkt att det var något som inte stämde med Mary då vi kom fram till förskolan idag. Tystlåten, gömma sig bakom mig. Ville inte hälsa på sin favoritfröken eller någonting. Hon blir så innesluten i sig själv. Jag misstänkte att det kunde bli såhär. Därför hade jag bokat in dem en hel timme före de egentligen behövde lämnas – just för att kunna ha tid med Mary på hennes nya avdelning. Att jag hade tid att se henne. Krama henne. Gå runt med henne. Att hon fick tid på sig att känna sig trygg i situationen. Att hennes behov kunde gå först. 

Fem rädslor 

  • Att lägga mig ensam i en helt nedsläckt lägenhet, alla andra sover. Skrämmer upp mig själv. Ser demoner/vampyrer överallt… 
  • Att sitta i baksätet på en bil där motorn går varm men ingen sitter på förarsätet. 
  • Ångestattacker och panikattacker i samband med astmaproblematik. 
  • Att barnen råkar ut för någonting katastrofalt (PSD, olyckor, osv). 
  • Att simma på djupt vatten (trots att jag tävlingssimmat tidigare). 

Telefonen ekar tyst 

Telefonen ligger på byrån i TV-rummet. Påslagen. Ljudet på. En hel dag ligger den där. Inget sms. Inget telefonsamtal. Helt tom på kontakt utifrån. Allt ekar tyst. Från barnen hörs skratt när de leker. De leker alla tre tillsammans. Jag kan sitta och titta på om jag vill. Eller köra en omgång diskmaskin igen. Eller laga mat i lugn och ro. Telefonen ligger fortfarande tyst på byrån… 

Det är konstigt det där. Hör inte jag av mig brukar det inte vara någon som hör av sig till mig. Ger inte jag förslag på datum/tid att ses blir det ingenting. Oftast vill de nya bekantskapen ses utan att jag har med mig barnen också. Stunder som idag så känns det så otroligt ensamt. Tomt. Sorgset. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, inga ord räcker till idag. Men det är som idag som det gör mig nere. Jag känner mig ledsen. 

En mardrömsnatt

Puh! Vilken natt… 

Mary med mardröm kl 23, kunde somna om 23.30 i sin egna säng. Tänkte… NU får jag sova! 

Vid midnatt kom nästa; Samantha. Andningsbesvär, gråtandes av oro. Medicinering och somna om jämte mig. Men där låg jag, kände att jag behövde snabbt till toaletten – kan inte röra mig för då vaknar hon.. Ligger kvar. 20 minuter senare lyckas jag smyga iväg lite snabbt. Kommer tillbaka. Lägger mig igen. 

Kl 01 kom Ebba, lade sig mellan mig och Samantha. Rullade runt, sparkades och kröp över så Samantha vaknade och blev ledsen. De två lyckades somna om. Ebba på mig. Jag behöver på toa igen. Måste ligga blixtstilla då hon inatt är lättväckt. Tillslut lyckas jag gå iväg lite. 

Kl 03 kom Mary igen. Lade sig skavfötters med mig. Orolig men inga andningsbesvär i alla fall! Somnade om rätt snabbt. Men där låg jag. Ebba på ena armen/sidan av kroppen, den armen utsträckt till Samantha så hon kunde hålla handen och så med benen hindra att Mary skulle ramla ur. 

Kl 06 klev jag och Samantha upp. Fortfarande dålig i andningen trots medicin några gånger under natten. Så… blir VC med Samantha idag. Nu är jag trött… 

Hemkommen klockan 23.30

Vid 23.30 inatt kom vi hem. Den som då var vaken av barnen var Samantha. Så otroligt lugn och hjälpsam hon varit idag. Höll Ebba sällskap då doktorn pratade med mig och Mary. 

Det var Marys astma som blommade ut igen. Jobbigt, men… Bara att ge henne den hjälp hon behöver helt enkelt. Igår fick vi lösa det genom att båda syskonen följde med också i och med att ingen av våra nära kunde ställa upp. Men det löste sig. Vi är hemma. Mary mår bättre. Och Samantha somnade inom 10 minuter från det att vi kom hem. Så skönt!