Drop in på öronmottagningen

Puh, vilken dag det har varit alltså! Lämnade Mary och Ebba vid 9 imorse på förskolan. Samantha och jag tog sedan bussen till sjukhuset där vi skulle gå på en Turners syndrom uppföljning angående sprutorna. Vad som bestämdes? Att vi skjuter på allt i ett halvår minst, och strax innan nästa omgång så ska Samantha få lite sprut/stickträning. Men vadå? Ska vi inte träna lite överhuvudtaget innan dess? Ska hon gå detta halvår (eller mer) och vara rädd för sprutor?! 

Sedan blev det drop in på öronmottagningen då hon klagat på värk i ena örat de senaste dagarna, hade 38 i feber idag och minskad matlust de senaste dagarna. Rodnad i hörselgången samt vätska bakom trumhinnan. Men ingen öroninflammation. Fick öronproppar att droppa 3 gånger dagligen i en veckas tid. 

Lunch på IKEA med henne innan vi hämtade de andra två på förskolan och gick hemåt. Väl hemma myste vi till det med kladdkaka och grädde. Samantha hade även fått lov att dela ut de gosedjur vi köpt på IKEA. En drake till Mary, en hare till Ebba och en katt till henne själv. Och hennes systrar kramade om henne, sa/tecknade tack och pussade henne. Vilken ömhet, tacksamhet och glädje de visar till och om varandra. 

Hitta sitt barn livlös i sängen 

Jag har varit med om en riktig skräckupplevelse. Det hände för ett år sedan precis idag. Jag och de två stora tjejerna satt i vardagsrummet och pysslade med något, en film var igång på TVn också. Ebba låg och sov i sin spjälsäng inne i vårt sovrum, i andra änden av lägenheten. Jag fick plötsligt en känsla av att jag måste titta till henne. Gick in till sovrummet. Ser henne ligga med ansiktet nedåt mot madrassen. Klappar på henne, märker att hon inte andas. Tar upp henne, hon är helt lealös i kroppen, ungefär som en kokt spagetti ni vet – inget motstånd alls i den lilla kroppen. Jag känner paniken komma i raketfart, bär henne fort in till vardagsrummet där min telefon låg. Ringer 112. Samtidigt som jag kopplas dit försöker jag med att klappa henne med flathanden på hennes bröstkorg. Andas fortfarande inte. Helt spökvit i ansiktet. Får rådet av 112 att nypa henne i tårna så hårt jag kan tills jag får en reaktion. Och jag fick verkligen ta i! Jag var rädd att jag skulle bryta tårna av henne men.. just då ville jag bara få henne att andas igen. Tårarna rann. Jag nöp henne hårdare. Samantha och Mary såg storögt på. Tillslut, efter några minuter fick jag en liiten respons och jag andades ut. Det kändes som om jag med höll andan tillsammans med henne. Ambulansen är på väg. Ebba börjar andas. Men fortfarande okontaktbar, lealös och vit i ansiktet. Följer inte med i blicken. 

Ambulansen kom. De gjorde en snabb undersökning och beslöt att hon (och jag) skulle med till sjukhuset. Micke, som jobbade den dagen, fick jag ringa hem. Vi fick vänta 10 minuter på honom innan han var hemma och då först kunde vi åka. 

Vi blev kvar den natten (fredag till lördagsnatten), fick sedan sent på lördagseftermiddagen besked om att hon fick åka hem på permission till måndagen. Då skulle vi tillbaka och ta blodprover… 

Grattis till oss 

Grattis till oss, sex år har vi nu varit gifta. Och vilka händelserika år det har varit. Vi har verkligen fått nöta ”i nöd och lust” – flera gånger om. Det jag ändå känner mest glädje och kärlek över är att du är en sådan underbar person. Du vill att jag ska må bra. Du ser de dagar då min ätstörning har mina tankar kedjade. Du ser mig och vad jag behöver. Du är en bra pappa till våra underverk. De älskar dig så otroligt mycket. 

Livet som maskrosbarn

Jag kan ärligt talat säga redan nu att jag knappt minns att pappa faktiskt varit i sitt missbruk. Jag kan ärligt talat säga att jag inte minns något konkret innan jag var 6-7 år gammal. Varför vet jag inte riktigt, kanske en försvarsmekanism? Däremot minns jag och är tacksam för alla från LP-verksamheten, som stöttat pappa men även mamma och funnits för oss barn. Jag är glad och tacksam för alla som haft hela familjen i böner och tankar genom åren.  
Men, pappa hade en strulig barndom med en pappa som hela tiden var sträng mot honom och som till och med bussade hundarna på honom en kväll då han kom hem. Han började väldigt tidigt just med alkoholen. Tror redan vid 13 års ålder var han fast i detta. Han blev placerad i fosterhem ett tag vet jag. (Detta var något som på ett sätt förföljde honom, varför var det bara han av 6 syskon som blev placerad?) 

När han träffade min mamma hade han bara något år innan varit förlovad och troligtvis sambo med en kvinna (och då även blivit bonuspappa åt hennes son, i några år.). Den kvinnan dog helt plötsligt. Sonen blev bortaplacerad trots pappas ihärdiga kamp för att få ha honom hos sig. Det var ju som hans egna son.

Han var fast i missbruket även då han träffade mamma. Men genast då han såg henne sa han till en kompis: ”Henne ska jag gifta mig med.” och så blev det, cirka tre år senare gifte de sig. Och då hade de redan fått min storasyster Catarina. Mamma var gravid med mig vid bröllopet.


Pappa kom in på ett behandlingshem inom LP-verksamhetens regi. Familjen bodde då också där. Men vid ett bakslag av ren teknaliteter och missförstånd åkte pappa därifrån och blev för ett halvår placerad i ett annat behandlingshem inom LP. Där fick inte vi i familjen bo tillsammans med honom. Därigenom har vi fått våra närmaste familjevänner och förtrogna förebedjare. Helt enkelt folk som förstår situationen på en helt annan nivå än vad folk som aldrig varit i sådan situation någonsin kan göra.
Han tog sin sista droppe alkohol 1994, när jag var cirka 4 år gammal. Men han sa långt efter (bara för något år sedan) att suget fanns kvar. Och skulle han ens ta minsta lilla droppe alkohol skulle han vara tillbaka i skiten igen. Det visste han. Så det var noll alkohol för hans del. Det betyder att han klarade av att hålla sig nykter i 22 år, fram tills hans död. Men det kostade..

Sotis, saknar dig 

Det är nu fyra år sedan som Sotis dog. Det var vår katt. Hon fanns hos Micke då jag flyttade in men blev direkt ”min” katt då det var mig hon tydde sig till. Låg alltid hos mig. Alltid beskyddande då jag var gravid med Samantha. Alltid så mysig. Spinnandes så man klappade henne. Kurrandet som man hörde då man kliade henne bakom örat… Sotis blev 15 år gammal. En hög ålder, även för en katt. Hon var döv men helt underbar ändå. Hon… hon var bäst på att visa tillgivenhet. Älskade katt. 

Saknar dig Sotis. Tack för de fina åren vi hade ihop. 

Kvällspromenad

Blev en skön promenad med Ebba igårkväll. Hon ville både åka vagnen men även gå vissa sträckor. Jag älskar den här tösen så oändligt mycket och anser att hon kompletterade vår familj så otroligt bra. Det var även skönt att komma ut en stund sådär just för alla känslostormar som varit igår, med tanke på vilken dag det var.. 

Ljuset på min väg

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Psalm 119:105), detta är en bibelvers som finns djupt rotad i mig. Vad jag än har för problem, i vilket mörker jag än befinner mig i så har jag Gud och Hans ljus kring mig och framför mig. 


Ibland då det känns som om allt i ens liv stormar och man inte riktigt ser en väg ut från stormen, eller då allt känns riktigt mörkt och man lever utan hopp på ett sätt. Då är detta riktigt skönt att luta sig emot. Ett löfte. Ett löfte om att Han alltid kommer finnas där för att guida oss – om vi vill och är redo att släppa kontrollen till honom. 

Att vara en förälder 

Jag undrade innan jag blev gravid för första gången hur det skulle vara – att bli en förälder. Hur skulle jag som människa förändras då och hur skulle mina tankar och åsikter ändras? 

Men så fort jag fick syn på det där plusset på stickan och fick veta att jag var gravid. Då blev jag mamma känslomässigt. När sedan Samantha föddes så flyttades mitt hjärta och bor nu utanför kroppen. Så fort tjejerna gör illa sig, är ledsna eller upplever något som de tycker är jobbigt så är det ungefär som om en kniv skärs runt i min mage, någon som tar mitt hjärta för att  hoppa och stampa sönder det. Det är hemskt att uppleva sorg, förtvivlan, saknad och ilska ur ett barns perspektiv – men nu såhär i efterhand så är det helt klart värt det då man får så mycket mer i kärlek, lycka, skratt, kramar och deras fulla tillit till en som förälder. 

Jag älskar dem så otroligt mycket och det är dem jag lever för. De är mitt allt. Hoppas att de vet det.