Tips vid flera småbarn

Jag har ju som bekant tre småbarn. Eller ja, när Ebba föddes var Samantha 2 år och 9 månader drygt. Mary var 1 år och 8,5 månad gammal vid den tidpunkten. Jag tänkte lista mina tips på vad gjorde att jag klarade av den tiden. 

När Mary föddes var som sagt Samantha ganska precis ett år gammal. Kunde inte gå för egen maskin förrän i juni, dvs kring 14 månaders ålder. Det innebar att jag vissa stunder fick bära båda samtidigt. När Mary var fyra veckor gammal åkte Micke iväg på första scenjobbet den sommaren. Minns första kvällen, Samantha som gråtandes efter pappa vägrade somna utan ville helt sitta i min famn. Men det gick inte så bra för där låg Mary och försökte få i sig lite mat vid amningen. Slutade med att jag ammandes fick krama om Samantha som satt i mitt knä hon med. Var nästan så att mina armar fick växa lite den kvällen. 

  • Håll fast vid rutinerna.
    Det som ibland kunde bli världens tjatigaste och bråkigaste stund blev lugna och rent av harmoniska tack vare att vi inte ruckade på mattider eller sovtiderna. 
  • Bärsjal/bärsele är guld!
    Det ger dig fria händer till att kunna laga mat, läsa bok för syskonet/n och även att kunna leka med barnen. Det ger samtidigt bebisen närhet och trygghet. 
  • Natta barnen samtidigt.
    Redan från början nattade jag Mary och Samantha tillsammans. Det blev en mysig stund, där Samantha låg tätt intill mig med sin vällingsflaska och jag låg med Mary på mig som ammade. Fortsatte denna procedur då Ebba föddes. Jag sittandes i mitten med Ebba i famnen, ammandes. Samantha och Mary på varsin sida om mig. Urmysigt!  
  • Minska på kraven!
    Diska (då det ju ändå samlas bakterier och kan bli mögel rätt snabbt) men ta inte för stora projekt – storstädningen behöver inte ske varje vecka, det räcker med småplock och dammsugning typ. Gör det du orkar. 
  • Dagliga promenader.
    Gå ut i friska luften. Packa ner lite fika till dig själv och stora syskonen, gå till inhängande lekparker så de som kan leka får möjlighet till det, annars är promenader med bebis i vagn eller i sjal ett ypperligt sätt att få bebis att somna. 

Saknaden efter pappa 

Det har gått 1 år, 5 månader och 27 dagar sedan min pappa dog. Så lång tid men ändå… ändå är den där. Sorgen. Ångesten över att inte fått ett personligt ”på plats” avsked. Att inte h fått se honom efteråt. Men även glädjen. Lättnaden över att ha fått, i telefon, säga hur mycket jag älskade honom. Och ja, jag ljög i telefonen. Sa att jag och familjen var på väg till honom. Den dagen vi pratade i telefon… den stunden han pratade med mig i telefonen, då sa han dagens längsta mening. ”Jag hörde inte, jag hörde inte. Säg det igen.” Han ville höra det jag sa. Han verkligen kämpade med det samtalet. Jag ljög då jag sa vi var på väg. Vi åkte upp först 3 dagar efter hans död på grund av yttre omständigheter som inte vi kunde rå för. Men dagen efter det samtalet så var det som hans kropp hav upp. Han kunde slappna av. Han visste att jag var på väg. Han litade på mitt löfte. Så tror jag det var. 

Samantha i morfars famn. 

I mitt mobilfodral har jag ett kort på mig och pappa. Eller snarare mig och pappas hand. Hur hand hand omsluter mig. Hur han lyfter mig, stolt som en tupp lyfter han mig högt upp i luften. Det ger mig styrka och också stor kärlek när jag ser det. Otroligt stor glädje över att ha honom nära. 

Samantha i mammarollen

Nu har jag lämnat barnen på förskolan. Tjejerna har verkligen tytt sig till varandra på morgonen. Sprang till förskolan och alla var glada. Mary var glad för att hon skulle få vara med Samantha och Samantha var glad för att hon nu skulle få möjligheten att visa Mary allting på avdelningen. Så det känns riktigt bra för tillfället. Jag kunde stanna så länge jag ville för pedagogerna. Men Mary sa hejdå till mig ganska snart efter att hon kommit igång med leken. Och oj vad det kändes bra – både med pedagoger och med hennes mående. 

Däremot sa hon själv att hon är blyg och tyckte frukosten var jobbig då det satt fullt med barn där redan. Så hon satt i mitt knä. Imorgon tar vi bort frukostdelen och kommer först efter den och ser hur det blir gör henne då… 

Jag märkte dock att Samantha gärna tog en mammaroll gentemot Mary. Beskyddande, hjälpsam och överdrivet pedagogisk. Mycket ”Här, Mary är din macka. Jag håller den åt dig så du kan äta. Mary, här är din stol. Jag hjälper dig. Kom hit Mary. Här är din tandborste Mary.” Måste prata lite med pedagogerna om det så att inte Samantha känner att HON måste ta hand om Mary helt själv. Att det inte är hennes ansvar. 


Samantha och Mary för drygt 1 år sedan. Hand i hand genom livet. 

Morgonhälsning 

Här kommer en liten sen morgonhälsning från mig. Jag har lämnat barnen på förskolan. Idag gick det bra att lämna alla tre. Även på Marys avdelning. Hon fick bestämma i vilken ordning alla skulle lämnas och hon visade tydligt hur långt hon ville att jag skulle följa med. Så där gick allt riktigt bra. Pedagogerna höll sig lite på håll tills hon själv gick fram till en av dem. Så nöjd med detta. 


Nu däremot blir det läsa i kurslitteratur för min del. Inlämning av en hemuppgift senast den 2 oktober i Svenska som andraspråk för döva – kursen. Så bäst att jag sätter igång. Idag ska jag dessutom hinna med att kolla på nästa område i Starta Eget – kursen. 

Drop in på öronmottagningen

Puh, vilken dag det har varit alltså! Lämnade Mary och Ebba vid 9 imorse på förskolan. Samantha och jag tog sedan bussen till sjukhuset där vi skulle gå på en Turners syndrom uppföljning angående sprutorna. Vad som bestämdes? Att vi skjuter på allt i ett halvår minst, och strax innan nästa omgång så ska Samantha få lite sprut/stickträning. Men vadå? Ska vi inte träna lite överhuvudtaget innan dess? Ska hon gå detta halvår (eller mer) och vara rädd för sprutor?! 

Sedan blev det drop in på öronmottagningen då hon klagat på värk i ena örat de senaste dagarna, hade 38 i feber idag och minskad matlust de senaste dagarna. Rodnad i hörselgången samt vätska bakom trumhinnan. Men ingen öroninflammation. Fick öronproppar att droppa 3 gånger dagligen i en veckas tid. 

Lunch på IKEA med henne innan vi hämtade de andra två på förskolan och gick hemåt. Väl hemma myste vi till det med kladdkaka och grädde. Samantha hade även fått lov att dela ut de gosedjur vi köpt på IKEA. En drake till Mary, en hare till Ebba och en katt till henne själv. Och hennes systrar kramade om henne, sa/tecknade tack och pussade henne. Vilken ömhet, tacksamhet och glädje de visar till och om varandra. 

Hitta sitt barn livlös i sängen 

Jag har varit med om en riktig skräckupplevelse. Det hände för ett år sedan precis idag. Jag och de två stora tjejerna satt i vardagsrummet och pysslade med något, en film var igång på TVn också. Ebba låg och sov i sin spjälsäng inne i vårt sovrum, i andra änden av lägenheten. Jag fick plötsligt en känsla av att jag måste titta till henne. Gick in till sovrummet. Ser henne ligga med ansiktet nedåt mot madrassen. Klappar på henne, märker att hon inte andas. Tar upp henne, hon är helt lealös i kroppen, ungefär som en kokt spagetti ni vet – inget motstånd alls i den lilla kroppen. Jag känner paniken komma i raketfart, bär henne fort in till vardagsrummet där min telefon låg. Ringer 112. Samtidigt som jag kopplas dit försöker jag med att klappa henne med flathanden på hennes bröstkorg. Andas fortfarande inte. Helt spökvit i ansiktet. Får rådet av 112 att nypa henne i tårna så hårt jag kan tills jag får en reaktion. Och jag fick verkligen ta i! Jag var rädd att jag skulle bryta tårna av henne men.. just då ville jag bara få henne att andas igen. Tårarna rann. Jag nöp henne hårdare. Samantha och Mary såg storögt på. Tillslut, efter några minuter fick jag en liiten respons och jag andades ut. Det kändes som om jag med höll andan tillsammans med henne. Ambulansen är på väg. Ebba börjar andas. Men fortfarande okontaktbar, lealös och vit i ansiktet. Följer inte med i blicken. 

Ambulansen kom. De gjorde en snabb undersökning och beslöt att hon (och jag) skulle med till sjukhuset. Micke, som jobbade den dagen, fick jag ringa hem. Vi fick vänta 10 minuter på honom innan han var hemma och då först kunde vi åka. 

Vi blev kvar den natten (fredag till lördagsnatten), fick sedan sent på lördagseftermiddagen besked om att hon fick åka hem på permission till måndagen. Då skulle vi tillbaka och ta blodprover… 

Grattis till oss 

Grattis till oss, sex år har vi nu varit gifta. Och vilka händelserika år det har varit. Vi har verkligen fått nöta ”i nöd och lust” – flera gånger om. Det jag ändå känner mest glädje och kärlek över är att du är en sådan underbar person. Du vill att jag ska må bra. Du ser de dagar då min ätstörning har mina tankar kedjade. Du ser mig och vad jag behöver. Du är en bra pappa till våra underverk. De älskar dig så otroligt mycket. 

Livet som maskrosbarn

Jag kan ärligt talat säga redan nu att jag knappt minns att pappa faktiskt varit i sitt missbruk. Jag kan ärligt talat säga att jag inte minns något konkret innan jag var 6-7 år gammal. Varför vet jag inte riktigt, kanske en försvarsmekanism? Däremot minns jag och är tacksam för alla från LP-verksamheten, som stöttat pappa men även mamma och funnits för oss barn. Jag är glad och tacksam för alla som haft hela familjen i böner och tankar genom åren.  
Men, pappa hade en strulig barndom med en pappa som hela tiden var sträng mot honom och som till och med bussade hundarna på honom en kväll då han kom hem. Han började väldigt tidigt just med alkoholen. Tror redan vid 13 års ålder var han fast i detta. Han blev placerad i fosterhem ett tag vet jag. (Detta var något som på ett sätt förföljde honom, varför var det bara han av 6 syskon som blev placerad?) 

När han träffade min mamma hade han bara något år innan varit förlovad och troligtvis sambo med en kvinna (och då även blivit bonuspappa åt hennes son, i några år.). Den kvinnan dog helt plötsligt. Sonen blev bortaplacerad trots pappas ihärdiga kamp för att få ha honom hos sig. Det var ju som hans egna son.

Han var fast i missbruket även då han träffade mamma. Men genast då han såg henne sa han till en kompis: ”Henne ska jag gifta mig med.” och så blev det, cirka tre år senare gifte de sig. Och då hade de redan fått min storasyster Catarina. Mamma var gravid med mig vid bröllopet.


Pappa kom in på ett behandlingshem inom LP-verksamhetens regi. Familjen bodde då också där. Men vid ett bakslag av ren teknaliteter och missförstånd åkte pappa därifrån och blev för ett halvår placerad i ett annat behandlingshem inom LP. Där fick inte vi i familjen bo tillsammans med honom. Därigenom har vi fått våra närmaste familjevänner och förtrogna förebedjare. Helt enkelt folk som förstår situationen på en helt annan nivå än vad folk som aldrig varit i sådan situation någonsin kan göra.
Han tog sin sista droppe alkohol 1994, när jag var cirka 4 år gammal. Men han sa långt efter (bara för något år sedan) att suget fanns kvar. Och skulle han ens ta minsta lilla droppe alkohol skulle han vara tillbaka i skiten igen. Det visste han. Så det var noll alkohol för hans del. Det betyder att han klarade av att hålla sig nykter i 22 år, fram tills hans död. Men det kostade..

Sotis, saknar dig 

Det är nu fyra år sedan som Sotis dog. Det var vår katt. Hon fanns hos Micke då jag flyttade in men blev direkt ”min” katt då det var mig hon tydde sig till. Låg alltid hos mig. Alltid beskyddande då jag var gravid med Samantha. Alltid så mysig. Spinnandes så man klappade henne. Kurrandet som man hörde då man kliade henne bakom örat… Sotis blev 15 år gammal. En hög ålder, även för en katt. Hon var döv men helt underbar ändå. Hon… hon var bäst på att visa tillgivenhet. Älskade katt. 

Saknar dig Sotis. Tack för de fina åren vi hade ihop. 

Kvällspromenad

Blev en skön promenad med Ebba igårkväll. Hon ville både åka vagnen men även gå vissa sträckor. Jag älskar den här tösen så oändligt mycket och anser att hon kompletterade vår familj så otroligt bra. Det var även skönt att komma ut en stund sådär just för alla känslostormar som varit igår, med tanke på vilken dag det var..