Livet är en skör tråd

Att jag skriver om då Samantha fick sin anafylaktiska chock eller som imorse – om hur jag hittade Ebba livlös i sängen, det är inte för att fiska läsare eller att få er att tycka synd om mig/oss. Det är helt enkelt för att i samband med Samanthas sjukhusvistelse nu senast har det kommit upp många tankar, tankar som bara snurrar runt i huvudet på mig. Många ”Tänk om” – scenarion. Jag tänker igenom många saker i livet. Många olika skräckscenarion. Jag känner mig så tacksam över livet. Att både Samantha och Ebba inte dog – när de faktiskt var riktigt nära på att göra det. Samtidigt som jag inser hur skört livet är. Att vi alla borde förvalta vårt liv bättre.

Jag känner mig så otroligt tacksam över att ha alla mina döttrar hos mig, i livet. För det är inte längre självklart. Det är inget jag längre tar för givet. Det är någonting jag gläds över – varje dag.

Samtidigt som jag önskar att dessa situationer aldrig uppstått så är jag glad och tacksam för den utgång som det blev – att båda idag är friska och i livet. Vet inte riktigt vad mer jag ska skriva för att ens komma i närheten av att beskriva hur jag känner det. Men att få möjligheten att skriva ner händelserna, mina känslor och tankar kring allt – det ger mig ändå en känsla av att bearbeta allt. Kanske också sprida lite ljus på hur illa det kan gå med allergier, bland annat.