Att föda barn ensam

Med Samantha var Micke med under förlossningen. Det var en planerad igångsättning och vi hade tagit med datorn samt några DVD-filmer. Vi började se en film, ”De fem legenderna” men.. när den väl satts igång började mina värkar ta en ny form. De blev mer intensiva och jag bad om akupunktur. Micke höll mig i handen. Småretades med mig då och då om hur ont jag hade och att han inte riktigt tyckte synd om mig (jag hade ju ”bara mig själv att skylla” retades han). Han gav mig vatten, skrev ner saker som jag ville komma ihåg och sådant. Han var den som fick klippa navelsträngen, men även det tyckte han inte var något speciellt. Men redan från start såg jag den otroliga kärleken han kände för Samantha. Vi var kvar på BB i två dygn innan vi åkte hem. Båda var otroligt tafatta vad det gällde att byta blöjor, att hitta rätt med bröstet och sådant. Samantha fick inte riktigt sugmetoden att fungera så där blev det lite ersättning direkt. Han sa det efteråt att ”Alla säger att det tar sådan lång tid att föda barn, man hinner se några filmer, minst. Men de bara ljuger!”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Med Mary däremot så var det sent på kvällen allt startade. Jag klädde på Samantha och Micke startade bilen. Sedan bar det av till förlossningen. Han åkte hem med Samantha. Vi kände att det var bäst så. Jag går ju ofta in i mig själv, tänker inte på vem som är i omgivningen och sådant. Han försökte natta Samantha men hon ville inte somna. Jag var ju inte hemma. För första gången någonsin i hennes liv. Enbart lustgas använde jag den här gången. Jag skrevs in 21.59 och hon föddes 23.12 samma kväll. Barnmorskan var den som klippte navelsträngen. Bara drygt en halvtimme efteråt kom Micke och Samantha in till oss på förlossningen och vi sov tillsammans där i en av deras sovsalar. Åkte hem mindre än ett dygn efter att hon föddes. Hon tog bröstet direkt och sög på bra, allt fungerade som det skulle.

10001488_10152296866224361_3727809004783879106_n

Med Ebba var det tidig morgon som vattnet gick och värkarna började komma. Vid 8 ringde jag in till förlossningen, Micke gjorde iordning i tvättstugan och startade sedan bilen samtidigt som jag klädde på tjejerna mellan värkarna. Vi åkte till förlossningen, Micke släppte av mig och de åkte sedan hem till farmor. De tog med henne hem till oss för frukost hemmavid. Min inskrivningstid blev 08.48 och Ebba föddes 09.05. Jag hade bara lustgas denna gången också och jag var den som klippte hennes navelsträng. Jag var själv på BB hela den dagen med Ebba och vid 18 tiden gjorde läkaren en undersökning och vi fick åka hem. Det valde vi att göra, Micke och Samantha mötte upp oss i entrén. Hemma väntade farmor och Mary. Så fort vi hade kommit hem skjutsade Micke hem hans mamma, jag var själv med alla tre en liten stund. Ebba tog bröstet direkt, sög på ordentligt och allt var som det skulle.

img_4562

Mina tankar

Jag känner att jag verkligen fått testa på olika sätt att föda, även om de på ett sätt var väldigt lika varandra i hur det gick på förlossningarna. Att föda utan sin partner var i det här läget inget att diskutera, jag ville att de skulle ha en av deras närmaste hemma hos dem. Jag kände och känner mig inte trygg med någon annan att ta hand om dem. Och just att jag också gick in i mig själv och hämtade kraft inifrån gjorde att det på ett sätt kändes överflödigt med Micke i rummet. Hans gliringar och hans retsamma sätt gjorde inte direkt situationen lättare för mig att hantera, men jag sa inte ifrån – jag gick istället ännu mera in i mig själv. Att föda utan partner har varit något som har stärkt mig som person. Det har gjort mig mer medveten om vad jag klarar av, på egen hand. Det kändes helt magiskt också att få klippa navelsträngen, att få se sitt barns ögon för första gången. Att få hålla sitt nyfödda barn i famnen och inse att detta barnet är en underbar skapelse, en otrolig ynnest att få hålla det i min famn och bara känna kärleken flöda. Magiskt. Men på ett annat sätt var jag ju inte ensam, trots att Micke inte var med mig där, jag hade ju Gud vid min sida. Det kände så starkt i vissa ögonblick då jag verkligen ville ge upp för smärtan var så stark – då var det en inre styrka och en inre röst som sa åt mig att fortsätta. Snart har du kärleken i din famn.

 

Hur det blir ifall jag blir gravid igen och ska föda barn, det vet jag inte nu – det beror på situationen i sig vid den tidpunkten. Det vill säga om jag fortfarande är gift med Micke, hur gamla tjejerna är och hur situationen ser ut med avstånd till sjukhuset och allt sådant. 

 

Blöjor VS trosor

Vi har i dagarna startat lite mer ”intensiv” träning med Mary vad gäller att vänja av henne med blöjan. På sju dagar har det endast skett två mindre olyckor, vilket ju är riktigt bra! En sporre för henne har varit att vi åker till Leos lekland när hon haft trosor i 10 dagar (oavsett om det skett olyckor eller inte osv). Hon får sätta en klisterlapp för varje dag så att hon ser att vi närmar oss Leos lekland. Det roliga? Hon fick välja att gå själv – utan systrarna men de ville hon ha med sig. Båda två.

En låsning

Älskade Mary… Hur ska jag hjälpa dig på bästa sätt? Ibland hamnar man i situationer som blir obekväma eller bara konstiga och där man inte hänger med/förstår logiken i. Idag hände det som inte hänt på ett bra tag. Mary fick en låsning. Hon slutade svara på tilltal, blicken rakt fram, luggen framför ögonen och gjorde absolut inget av det man bad henne göra, ungefär som om hon inte alls hörde att man ens var i samma rum. Det är i såna här situationer jag känner att jag kanske behöver knep och tips till att hjälpa henne till att bli mer bekväm, känna att hon hanterar situationen och vågar öppna sig.

Vad var situationen? Att sitta på en pall med en fotograf framför henne (och syskonen) och som skulle ta kort på henne och de andra två. Hon blev så obekväm och så otrygg i hela situationen att jag omkullkastade fotografens planer. Minskade på de enskilda korten på Mary, vände på ordningen för att försöka få henne trygg samt försökte få henne att åtminstone dra lite på mungiporna. Efteråt, då vi gick därifrån började tårarna komma och hon var fortfarande sluten hela vägen hem.

Tips vid flera småbarn

Jag har ju som bekant tre småbarn. Eller ja, när Ebba föddes var Samantha 2 år och 9 månader drygt. Mary var 1 år och 8,5 månad gammal vid den tidpunkten. Jag tänkte lista mina tips på vad gjorde att jag klarade av den tiden. 

När Mary föddes var som sagt Samantha ganska precis ett år gammal. Kunde inte gå för egen maskin förrän i juni, dvs kring 14 månaders ålder. Det innebar att jag vissa stunder fick bära båda samtidigt. När Mary var fyra veckor gammal åkte Micke iväg på första scenjobbet den sommaren. Minns första kvällen, Samantha som gråtandes efter pappa vägrade somna utan ville helt sitta i min famn. Men det gick inte så bra för där låg Mary och försökte få i sig lite mat vid amningen. Slutade med att jag ammandes fick krama om Samantha som satt i mitt knä hon med. Var nästan så att mina armar fick växa lite den kvällen. 

  • Håll fast vid rutinerna.
    Det som ibland kunde bli världens tjatigaste och bråkigaste stund blev lugna och rent av harmoniska tack vare att vi inte ruckade på mattider eller sovtiderna. 
  • Bärsjal/bärsele är guld!
    Det ger dig fria händer till att kunna laga mat, läsa bok för syskonet/n och även att kunna leka med barnen. Det ger samtidigt bebisen närhet och trygghet. 
  • Natta barnen samtidigt.
    Redan från början nattade jag Mary och Samantha tillsammans. Det blev en mysig stund, där Samantha låg tätt intill mig med sin vällingsflaska och jag låg med Mary på mig som ammade. Fortsatte denna procedur då Ebba föddes. Jag sittandes i mitten med Ebba i famnen, ammandes. Samantha och Mary på varsin sida om mig. Urmysigt!  
  • Minska på kraven!
    Diska (då det ju ändå samlas bakterier och kan bli mögel rätt snabbt) men ta inte för stora projekt – storstädningen behöver inte ske varje vecka, det räcker med småplock och dammsugning typ. Gör det du orkar. 
  • Dagliga promenader.
    Gå ut i friska luften. Packa ner lite fika till dig själv och stora syskonen, gå till inhängande lekparker så de som kan leka får möjlighet till det, annars är promenader med bebis i vagn eller i sjal ett ypperligt sätt att få bebis att somna. 

Throw back: Mary ”bassa”

En liten oskarp bild men innehållet jämkar det känner jag. Mary, för två år sedan, satte sig i deras leksaksdiskho för att bajsa eller [bassa] som hon uttalade det just då. Här var hon 1 år, 6 månader och 18 dagar gammal. 

Hennes språk är helt fantastiskt. Hon snappar upp både nya ord och nya tecken i princip hela tiden känns det som. 

Hon fick syn på kortet nyss och log. Det är jag! sa hon och pekade. Hon är glad över alla dessa tillbakablickar på hur det var tidigare.. 

Utvecklingssamtal i förskolan 

I torsdags hade jag utvecklingssamtal för Samantha och Mary. 

Samantha är en ledartyp, men en omtänksam sådan. En som delar ut roller till rollekar, en som delar ut uppgifter och också tillrättavisar vid de gånger andra inte gjort så som de ”ska”, enligt henne. Hon är väldigt omtyckt av kompisarna och de frågar ofta när hon ska komma och ropar högt ”Hej Samantha” då hon dyker upp. Rutiner och matsituationen fungerar klockrent för hennes del, vet precis vad som förväntas av henne på förskolan. Hon kommer oftast överens med de flesta. Kruxet nu med att ha lillasyster på samma avdelning är att Samantha vill hjälpa Mary i en del situationer såsom i matsalen. Därför har pedagogerna fått dela på dem just då. 


Mary har börjat visa att hon är påhittig och hittar på lite bus i denna, för henne, nya avdelning. Lämningarna har varit lite tuffa nu det första men hon och jag har på ett sätt triggat varandra i en viss ”kolla av läget hos den andra” – grej. Därför har det funnits en del utdragna lämningar men det har också gått åt rätt håll. Så glad över att vi tog beslutet att flytta på henne. Hon har hittat egna vänner med så nu leker hon inte bara med Samantha på förskolan. 

En vecka har gått

Mary har gått på sin nya avdelning i en vecka nu. Första två dagarna (onsdag, torsdag i förra veckan) gick bra. Jag var med i 30-75 minuter de dagarna. Måndag skulle jag lämna relativt snabbt. Hon blev riktigt ledsen, men sprang till fönstret och vinkade. Kunde sedan lägga undan filten och leka med Samantha direkt efter. Igår lämnade jag och Micke samtidigt. Hon blev arg för att vi skulle gå men grät inte. Vinkade glatt i fönstret. 

Idag då? Idag värmer avskedet mitt hjärta. Hon sprang till dörren, öppnade den åt mig. Kramade mig, sa hejdå och vinkade glatt. Hon var glad vid lämningen! Sådant som detta gör att det var rätt val att byta avdelning. 

Samantha i mammarollen

Nu har jag lämnat barnen på förskolan. Tjejerna har verkligen tytt sig till varandra på morgonen. Sprang till förskolan och alla var glada. Mary var glad för att hon skulle få vara med Samantha och Samantha var glad för att hon nu skulle få möjligheten att visa Mary allting på avdelningen. Så det känns riktigt bra för tillfället. Jag kunde stanna så länge jag ville för pedagogerna. Men Mary sa hejdå till mig ganska snart efter att hon kommit igång med leken. Och oj vad det kändes bra – både med pedagoger och med hennes mående. 

Däremot sa hon själv att hon är blyg och tyckte frukosten var jobbig då det satt fullt med barn där redan. Så hon satt i mitt knä. Imorgon tar vi bort frukostdelen och kommer först efter den och ser hur det blir gör henne då… 

Jag märkte dock att Samantha gärna tog en mammaroll gentemot Mary. Beskyddande, hjälpsam och överdrivet pedagogisk. Mycket ”Här, Mary är din macka. Jag håller den åt dig så du kan äta. Mary, här är din stol. Jag hjälper dig. Kom hit Mary. Här är din tandborste Mary.” Måste prata lite med pedagogerna om det så att inte Samantha känner att HON måste ta hand om Mary helt själv. Att det inte är hennes ansvar. 


Samantha och Mary för drygt 1 år sedan. Hand i hand genom livet.