Tips vid flera småbarn

Jag har ju som bekant tre småbarn. Eller ja, när Ebba föddes var Samantha 2 år och 9 månader drygt. Mary var 1 år och 8,5 månad gammal vid den tidpunkten. Jag tänkte lista mina tips på vad gjorde att jag klarade av den tiden. 

När Mary föddes var som sagt Samantha ganska precis ett år gammal. Kunde inte gå för egen maskin förrän i juni, dvs kring 14 månaders ålder. Det innebar att jag vissa stunder fick bära båda samtidigt. När Mary var fyra veckor gammal åkte Micke iväg på första scenjobbet den sommaren. Minns första kvällen, Samantha som gråtandes efter pappa vägrade somna utan ville helt sitta i min famn. Men det gick inte så bra för där låg Mary och försökte få i sig lite mat vid amningen. Slutade med att jag ammandes fick krama om Samantha som satt i mitt knä hon med. Var nästan så att mina armar fick växa lite den kvällen. 

  • Håll fast vid rutinerna.
    Det som ibland kunde bli världens tjatigaste och bråkigaste stund blev lugna och rent av harmoniska tack vare att vi inte ruckade på mattider eller sovtiderna. 
  • Bärsjal/bärsele är guld!
    Det ger dig fria händer till att kunna laga mat, läsa bok för syskonet/n och även att kunna leka med barnen. Det ger samtidigt bebisen närhet och trygghet. 
  • Natta barnen samtidigt.
    Redan från början nattade jag Mary och Samantha tillsammans. Det blev en mysig stund, där Samantha låg tätt intill mig med sin vällingsflaska och jag låg med Mary på mig som ammade. Fortsatte denna procedur då Ebba föddes. Jag sittandes i mitten med Ebba i famnen, ammandes. Samantha och Mary på varsin sida om mig. Urmysigt!  
  • Minska på kraven!
    Diska (då det ju ändå samlas bakterier och kan bli mögel rätt snabbt) men ta inte för stora projekt – storstädningen behöver inte ske varje vecka, det räcker med småplock och dammsugning typ. Gör det du orkar. 
  • Dagliga promenader.
    Gå ut i friska luften. Packa ner lite fika till dig själv och stora syskonen, gå till inhängande lekparker så de som kan leka får möjlighet till det, annars är promenader med bebis i vagn eller i sjal ett ypperligt sätt att få bebis att somna. 

Throw back: Mary ”bassa”

En liten oskarp bild men innehållet jämkar det känner jag. Mary, för två år sedan, satte sig i deras leksaksdiskho för att bajsa eller [bassa] som hon uttalade det just då. Här var hon 1 år, 6 månader och 18 dagar gammal. 

Hennes språk är helt fantastiskt. Hon snappar upp både nya ord och nya tecken i princip hela tiden känns det som. 

Hon fick syn på kortet nyss och log. Det är jag! sa hon och pekade. Hon är glad över alla dessa tillbakablickar på hur det var tidigare.. 

Utvecklingssamtal i förskolan 

I torsdags hade jag utvecklingssamtal för Samantha och Mary. 

Samantha är en ledartyp, men en omtänksam sådan. En som delar ut roller till rollekar, en som delar ut uppgifter och också tillrättavisar vid de gånger andra inte gjort så som de ”ska”, enligt henne. Hon är väldigt omtyckt av kompisarna och de frågar ofta när hon ska komma och ropar högt ”Hej Samantha” då hon dyker upp. Rutiner och matsituationen fungerar klockrent för hennes del, vet precis vad som förväntas av henne på förskolan. Hon kommer oftast överens med de flesta. Kruxet nu med att ha lillasyster på samma avdelning är att Samantha vill hjälpa Mary i en del situationer såsom i matsalen. Därför har pedagogerna fått dela på dem just då. 


Mary har börjat visa att hon är påhittig och hittar på lite bus i denna, för henne, nya avdelning. Lämningarna har varit lite tuffa nu det första men hon och jag har på ett sätt triggat varandra i en viss ”kolla av läget hos den andra” – grej. Därför har det funnits en del utdragna lämningar men det har också gått åt rätt håll. Så glad över att vi tog beslutet att flytta på henne. Hon har hittat egna vänner med så nu leker hon inte bara med Samantha på förskolan. 

En vecka har gått

Mary har gått på sin nya avdelning i en vecka nu. Första två dagarna (onsdag, torsdag i förra veckan) gick bra. Jag var med i 30-75 minuter de dagarna. Måndag skulle jag lämna relativt snabbt. Hon blev riktigt ledsen, men sprang till fönstret och vinkade. Kunde sedan lägga undan filten och leka med Samantha direkt efter. Igår lämnade jag och Micke samtidigt. Hon blev arg för att vi skulle gå men grät inte. Vinkade glatt i fönstret. 

Idag då? Idag värmer avskedet mitt hjärta. Hon sprang till dörren, öppnade den åt mig. Kramade mig, sa hejdå och vinkade glatt. Hon var glad vid lämningen! Sådant som detta gör att det var rätt val att byta avdelning. 

Samantha i mammarollen

Nu har jag lämnat barnen på förskolan. Tjejerna har verkligen tytt sig till varandra på morgonen. Sprang till förskolan och alla var glada. Mary var glad för att hon skulle få vara med Samantha och Samantha var glad för att hon nu skulle få möjligheten att visa Mary allting på avdelningen. Så det känns riktigt bra för tillfället. Jag kunde stanna så länge jag ville för pedagogerna. Men Mary sa hejdå till mig ganska snart efter att hon kommit igång med leken. Och oj vad det kändes bra – både med pedagoger och med hennes mående. 

Däremot sa hon själv att hon är blyg och tyckte frukosten var jobbig då det satt fullt med barn där redan. Så hon satt i mitt knä. Imorgon tar vi bort frukostdelen och kommer först efter den och ser hur det blir gör henne då… 

Jag märkte dock att Samantha gärna tog en mammaroll gentemot Mary. Beskyddande, hjälpsam och överdrivet pedagogisk. Mycket ”Här, Mary är din macka. Jag håller den åt dig så du kan äta. Mary, här är din stol. Jag hjälper dig. Kom hit Mary. Här är din tandborste Mary.” Måste prata lite med pedagogerna om det så att inte Samantha känner att HON måste ta hand om Mary helt själv. Att det inte är hennes ansvar. 


Samantha och Mary för drygt 1 år sedan. Hand i hand genom livet. 

Tryggt hos storasyster 

Ni som följt med senaste månaden vet att det har varit strul med marys avdelning. Att det varit svåra lämningar och en otrygg Mary på plats. För att kort sammanfatta det hela.. 

  • Fick inte ha med sig snuttefilten in till avdelningen ens för någon minut i början av dagen. 
  • Jag (eller den som lämnade) fick inte gå in till avdelningen utan lämningen skulle ske i kapphallen och redan där mötas upp av en pedagog. 
  • Blöjor som inte blivit bytta på, på en hel dag – flera dagar. Dvs hon kommer hem med samma blöja som hon åkte hemifrån med. Ingen tog på sig ansvaret för detta. 
  • Och på tal om blöjor…. Hon var blöjfri på förskolan innan sommaren (på småbarnsavdelningen). Men nu, heltid blöjor igen pga hon varit för otrygg för att säga till om att hon behöver gå. 
  • Droppen som fick bägaren att rinna över? Jag blir utskälld och anklagad för att med vilja förstöra för Mary. Att det är jag som hindrat henne i lämningarna. Att mitt fjäskande inte gör henne trygg. Att den pedagogen med flera års studier vet mer om barns utveckling och barnuppfostran än vad jag gör. Att jag känner mitt barn bättre än vad hon gör, hör inte till saken. 


Imorgon börjar vi om. Imorgon ska hon få börja i Samanthas avdelning. Jag kommer vara med en stund i början. Kommer även vara noga med att berätta om hur Mary är och hur hon kan bli/vara ibland, men samtidigt låta de pedagogerna lära känna henne. Och tryggheten med storasyster intill tror jag bara kommer göra gott för henne. 

Byta avdelning?

Jag har tur som studerar på distans och faktiskt kan ta hem barnen då det krisar sig på förskolan. Återigen är det Marys avdelning som ”dummar” sig. Återigen blir jag utskälld – framför Mary och framför andra barn av en pedagog. 

Återigen sluter sig Mary totalt och vägrar bli lämnad på morgonen (trots en riktigt avslappnad mamma som tog sig tid vid både hela frukosten och en stund inne på avdelningen). Men då hon började storgråta och slet sig loss från en pedagog hade jag verkligen inte hjärta att försöka längre idag. 

Gick till en ordinarie pedagog (som tidigare skällt ut mig för att följa Mary in i avdelningen vid lämning, bland annat med argumentet ”Så gör vi inte här”.) och sa att hon fick följa med mig över till Samanthas avdelning där det denna vecka är drop in – besök av anhöriga samt information av verksamheten. Den pedagogen skällde återigen ut mig. Inför både Mary och andra barn. Detta samtidigt som hon försökte dra Mary bort från min famn. 

Det är jag som förstör för Mary, det är jag som hindrar henne att säga hejdå, det är jag som hindrar henne från att hitta trygghet hos pedagogerna. Det är inte jag som har flera års utbildning till föeskolepedagog och lärarutbildning samt är aktiv som hemspråkslärare, det är hon och därför har hon kunskap i barns utveckling och inte jag. Alltså skulle inte jag komma där och tala om för henne hur hon ska sköta sitt jobb och hur hon ska ta hand om barnen på avdelningen. 

Jag började backa därifrån, grät samtidigt som jag förklarade att jag känner mitt barn bäst. Inte hon. Alla barn är olika. Finns inget facit. Och så gick jag därifrån med henne i famnen. Bort mot Samanthas avdelning där vi skulle hålla till. En av förskolelärararna (ordninarie på Samanthas avdelning) såg oss två och tog oss in i hennes famn, kramade oss hårt. Ledde oss in i ett enskilt rum och frågade hur det var fatt. Jag förklarade situationen och hur de senaste veckorna varit vid lämningarna. Jag förklarade också önskemålet vi har – att få Mary flyttad till en annan avdelning. Hon ska idag prata med förskolechefen om en förflyttning. Att de är mer än villiga att ta emot Mary på Samanthas avdelning (egentligen två avdelningar som är mycket tillsammans så Mary skulle hamna på den andra avdelningen men de skulle ha varandra vid lämningen samt många gånger under dagen). Nu är det upp till förskolechefen. Men jag och Micke ska båda två åka dit i eftermiddag och hämta Ebba, ska då samtidigt gå och prata med förskolechefen och höra hur det är tänkt att bli. För nu håller vi Mary hemma tills de löst detta.  

En glad Mary

Idag på förskolan lämnade jag Ebba och Samantha först, kände att det var bäst så – så att Mary fick tid med mig vid lämningen och inte behövde känna att jag måste stressa iväg på någonting. Jag följde med henne in till matsalen (som de tidigare ”skällt” på mig att jag inte får), jag hjälpte henne att göra i ordning frukosten (pedagogen avvaktade, satt kvar vid bordet) och sedan då ett barn plötsligt behövde springa iväg och spy (magsjuka??!) så blev det ingen pedagog kvar, jag satte mig ner hos Mary och hon kände sig riktigt trygg på det sättet. Jag satt där i 5-10 minuter. Hon öppnade upp sig, pratade och skrattade till lite. Jag nämnde lite försiktigt att jag snart behöver gå. Då tog hon tag i handen igen. Hon fick sin filt på ryggstödet bakom sig. Jag kramade om henne, lovade att hämta henne om pedagogerna ser att hon sluter sig, är osäker eller helt enkelt är blyg/otrygg i situationen. Hon nickade, sa hejdå till mig och kramade om mig där och då. Hon var redo. Hon litade på mitt löfte.

Jag har även under dagen smsat avdelningen och frågat hur det är med henne. Hon leker och mår bra, jag behöver inte oroa mig fick jag till svar. Men samtidigt.. Är det så konstigt att jag är orolig och tänker kring hur hennes situation där är? Är det så konstigt att jag vill de talar om ifall hon sluter sig eller sådant? För jag tror ärligt talat att det är i vissa situationer under dagen med som hon blir sådan, bland annat i toalett-situationerna. Men… Det säger de inget om -det får jag höra ifrån henne själv.

Nu får det vara nog!

Ni som inte har läst hur det varit för Mary på förskolan kan göra det HÄR (första inlägget om det) och HÄR (andra inlägget).

Idag när jag skulle lämna tjejerna på förskolan fick jag verkligen nog. Samantha och Mary följde med ner och lämnade Ebba, sedan lämnade vi Samantha. Då det bara var jag och Mary kvar följde jag med henne in till matsalen där hon skulle vara och äta lite frukost. Pedagogerna beordrade mig att gå ut från matsalen, att säga hejdå ute i kapphallen. Mary kramade mig, klättrade upp i min famn, höll hårt om min hals. Vägrade släppa. Jag fick bända loss henne och sätta henne på stolen, hon började gråta. Jag har fan aldrig sett henne sådan, men det har blivit värre och värre på grund av hur just hennes avdelningspedagoger agerar i dessa situationer.

Jag lämnade henne där. Otrygg. I en situation där hon slutit sig, grät tyst för sig själv. Det kändes så otroligt jävla fel inom mig. Jag gick tillbaka en liten stund senare. Tänkte, jag ger henne en liten stund – ser om det hunnit släppa eller hur hon egentligen mår. När jag kom tillbaka hade hon precis ätit upp gröten. Pedagogen hade sagt nej till en andra portion som hon hade efterfrågat. Men på grund av detta så slöt hon sig på nytt. Hon fick syn på mig, kramade min hand riktigt hårt. Hon tankade trygghet från mig. Jag sa helt enkelt till pedagogen ”Nu går hon hem med mig. Hon är inte trygg här och det ska inte vara så.” och tog på henne ytterkläderna igen och så gick vi hem.

Hon ska för det första inte behöva utstå ens en uns av osäkerhet och otrygghet på förskolan. Hon ska inte behöva känna att hon måste sluta sig för att klara av situationen. Hon ska känna sig trygg, hon ska känna att det är en plats där hon kan få vara precis den hon är, att hon är accepterad precis som hon är. Att hon får sina behov uppfyllda, inte bara de fysiska utan även de psykiska. På måndag ska Micke följa med dit, vi kommer att kräva att det sker en förändring. Antigen att de anpassar sig så att hon får göra det som gör henne trygg, eller att hon får flytta över till Samanthas avdelning, eller det tredje alternativet vi har är att hon slutar där och vi flyttar henne till en helt annan förskola. För hennes psykiska och fysiska hälsa är viktigare än att pedagogerna får det bekvämt för sig.