Att föda barn ensam

Med Samantha var Micke med under förlossningen. Det var en planerad igångsättning och vi hade tagit med datorn samt några DVD-filmer. Vi började se en film, ”De fem legenderna” men.. när den väl satts igång började mina värkar ta en ny form. De blev mer intensiva och jag bad om akupunktur. Micke höll mig i handen. Småretades med mig då och då om hur ont jag hade och att han inte riktigt tyckte synd om mig (jag hade ju ”bara mig själv att skylla” retades han). Han gav mig vatten, skrev ner saker som jag ville komma ihåg och sådant. Han var den som fick klippa navelsträngen, men även det tyckte han inte var något speciellt. Men redan från start såg jag den otroliga kärleken han kände för Samantha. Vi var kvar på BB i två dygn innan vi åkte hem. Båda var otroligt tafatta vad det gällde att byta blöjor, att hitta rätt med bröstet och sådant. Samantha fick inte riktigt sugmetoden att fungera så där blev det lite ersättning direkt. Han sa det efteråt att ”Alla säger att det tar sådan lång tid att föda barn, man hinner se några filmer, minst. Men de bara ljuger!”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Med Mary däremot så var det sent på kvällen allt startade. Jag klädde på Samantha och Micke startade bilen. Sedan bar det av till förlossningen. Han åkte hem med Samantha. Vi kände att det var bäst så. Jag går ju ofta in i mig själv, tänker inte på vem som är i omgivningen och sådant. Han försökte natta Samantha men hon ville inte somna. Jag var ju inte hemma. För första gången någonsin i hennes liv. Enbart lustgas använde jag den här gången. Jag skrevs in 21.59 och hon föddes 23.12 samma kväll. Barnmorskan var den som klippte navelsträngen. Bara drygt en halvtimme efteråt kom Micke och Samantha in till oss på förlossningen och vi sov tillsammans där i en av deras sovsalar. Åkte hem mindre än ett dygn efter att hon föddes. Hon tog bröstet direkt och sög på bra, allt fungerade som det skulle.

10001488_10152296866224361_3727809004783879106_n

Med Ebba var det tidig morgon som vattnet gick och värkarna började komma. Vid 8 ringde jag in till förlossningen, Micke gjorde iordning i tvättstugan och startade sedan bilen samtidigt som jag klädde på tjejerna mellan värkarna. Vi åkte till förlossningen, Micke släppte av mig och de åkte sedan hem till farmor. De tog med henne hem till oss för frukost hemmavid. Min inskrivningstid blev 08.48 och Ebba föddes 09.05. Jag hade bara lustgas denna gången också och jag var den som klippte hennes navelsträng. Jag var själv på BB hela den dagen med Ebba och vid 18 tiden gjorde läkaren en undersökning och vi fick åka hem. Det valde vi att göra, Micke och Samantha mötte upp oss i entrén. Hemma väntade farmor och Mary. Så fort vi hade kommit hem skjutsade Micke hem hans mamma, jag var själv med alla tre en liten stund. Ebba tog bröstet direkt, sög på ordentligt och allt var som det skulle.

img_4562

Mina tankar

Jag känner att jag verkligen fått testa på olika sätt att föda, även om de på ett sätt var väldigt lika varandra i hur det gick på förlossningarna. Att föda utan sin partner var i det här läget inget att diskutera, jag ville att de skulle ha en av deras närmaste hemma hos dem. Jag kände och känner mig inte trygg med någon annan att ta hand om dem. Och just att jag också gick in i mig själv och hämtade kraft inifrån gjorde att det på ett sätt kändes överflödigt med Micke i rummet. Hans gliringar och hans retsamma sätt gjorde inte direkt situationen lättare för mig att hantera, men jag sa inte ifrån – jag gick istället ännu mera in i mig själv. Att föda utan partner har varit något som har stärkt mig som person. Det har gjort mig mer medveten om vad jag klarar av, på egen hand. Det kändes helt magiskt också att få klippa navelsträngen, att få se sitt barns ögon för första gången. Att få hålla sitt nyfödda barn i famnen och inse att detta barnet är en underbar skapelse, en otrolig ynnest att få hålla det i min famn och bara känna kärleken flöda. Magiskt. Men på ett annat sätt var jag ju inte ensam, trots att Micke inte var med mig där, jag hade ju Gud vid min sida. Det kände så starkt i vissa ögonblick då jag verkligen ville ge upp för smärtan var så stark – då var det en inre styrka och en inre röst som sa åt mig att fortsätta. Snart har du kärleken i din famn.

 

Hur det blir ifall jag blir gravid igen och ska föda barn, det vet jag inte nu – det beror på situationen i sig vid den tidpunkten. Det vill säga om jag fortfarande är gift med Micke, hur gamla tjejerna är och hur situationen ser ut med avstånd till sjukhuset och allt sådant. 

 

Att vara ”the bigger person”

Idag hände någonting jag inte förutsett tidigare skulle ske. Micke har pratat om det så länge men ändå aldrig orkat/riktigt velat ta tag i saken. Men idag, från ingenstans så beslöt han sig för att ta tjuren vid hornen. 

Det hela började med att jag berättade för Micke att Samantha börjat fråga efter sin farfar, om han levde och i så fall var. Jag förklarade att han bor cirka en 20 minuter ifrån oss men att hennes pappa och farfar har bråkat för länge sedan och inte setts sedan dess. Hon frågade varför och sa sedan lätt att hon ville träffa farfar. Micke tog åt sig detta. Letade upp honom på Facebook, men när vi åkte runt idag åkte han helt plötsligt mot hans pappas adress. Parkerade bilen, tog med Samantha och gick till farfars bostad. Ingen var tyvärr hemma. Men att Micke tagit detta första steg – det känns så otroligt bra och stort. Men som han sa efteråt att han gör det absolut inte för sin egna skull – det är helt och hållet för barnens skull. De vill träffa honom och då ska de få en möjlighet – trots deras brutna relation. Han var verkligen the bigger person idag. En annan dag ska vi få till en träff, med barnens farfar. 

Grattis till oss 

Grattis till oss, sex år har vi nu varit gifta. Och vilka händelserika år det har varit. Vi har verkligen fått nöta ”i nöd och lust” – flera gånger om. Det jag ändå känner mest glädje och kärlek över är att du är en sådan underbar person. Du vill att jag ska må bra. Du ser de dagar då min ätstörning har mina tankar kedjade. Du ser mig och vad jag behöver. Du är en bra pappa till våra underverk. De älskar dig så otroligt mycket. 

6 år idag 

Idag firar jag och Micke 6 år som gifta. Eller firar och firar. Han jobbar hela dagen så det blir inget firande direkt att prata om. Men idag för 6 år sedan gifte vi oss borgerligt i alla fall. I Huskvarna stadshus, med enbart två vänner som vittnen (deras son var med också). Förutom dem var det en till vän som visste om att det skulle ske – våra föräldrar, syskon och övrig släkt och vänner visste inget förrän vi lade ut det på Facebook/ringde runt. 

En överraskning – till mig!

Jag fick mig en total chock när Micke och tjejerna kom in idag efter en riktigt kort stund ute. För de hade med sig en övervakning – till mig! En cykel! Har tjatat rätt länge om att jag behöver en och att det kommer göra mig gott… Testade den direkt, och oj vad vingligt det kändes. Jag har ju inte cyklat på 10 år ungefär. Men det satt i. Bara svängarna som kändes lite läskiga. Haha. 

Nej men jag är nöjd med den. Helt klart! Ska nu bara hitta en stol till barnen och en cykelvagn så kan jag ta med dem runt också. Men först vill jag bli säker i att cykla på egen hand igen. 

Frukost på Gothia Tower

Igår när vi kom hem från Nyhemsveckan mötte Micke oss vid tåget. Vilken lycka för barnen. De blev så överraskade! Och så fort vi kom hem var det dags för att sova för tjejerna. De somnade väldigt snabbt, Ebba somnade i mickes famn till och med. Riktigt mysigt! 

Imorse var det tänkt att Micke skulle åka tillbaka till Göteborg på egen hand. Men strax innan 6 frågade han om jag och barnen skulle med. Det var klart att vi ville. Så vi började genast att packa. 06.45 satt vi i bilen och rullade mot Göteborg. Så det hela slutade med att vi åt frukost i Gothia tower, jag och tjejerna då Micke åkte till jobbet. 

Status på livet 

Arbetsintervjun: Fick samtal från damen som intervjuade mig. De valde tyvärr en annan kandidat till jobbet. Bara att söka vidare! 

Psykiska ohälsan: Jag har en del issues att jobba med, helt klart. Tuffa beslut som kommer vara svinjobbiga men nödvändiga att ta. 

Micke: Åker bort idag igen. Borta i 1,5 vecka nu ungefär. Tjejerna kommer att sakna honom riktigt mycket. 

Jobb: Sommarjobbet startar på måndag, då startar även tjejernas första sommar med  nattis. Känns inte optimalt för fem öre men vad gör man inte? Men det känns riktigt fel med det här upplägget måste jag säga. Jag vill ju ha dem hemma hos mig. Kommer gråta de nätter vi är ifrån varandra. 

Kryssningen: Närmar sig med stormsteg, imorgon åker vi! Längtar massor att komma ifrån lite nu. Jag och tjejerna. Det behöver vi. Midsommar firar vi alltså på kryssningen och sedan med tåg hem igen. 

Många avsked 

Arbetsintervjun igår riktigt bra, kändes det som. Hann även med att lämna in dator och alla läromedel till Modersmålsenheten då det inte blir teckenspråk för de barnen nästa läsår. 

Idag blir det en lugn dag här hemma. Barnens pappa åker mot nästa jobb i eftermiddag och vi ska bara ha en skön kväll efter det. Kanske lite kladdkaka och glass så tjejerna får annat i huvudet än att han åkt iväg. Det är det som är jobbigt att han jobbar borta. Alla avsked som blir. Tjejerna tycker det är jobbigt. De vet som inte riktigt när han ska vara hemma och när han är borta. De saknar honom riktigt mycket då han är borta.


Här var Samantha i affären och fick egentid med både mamma och pappa i veckan. Det gillade hon skarpt. Inte så ofta det händer faktiskt men, plötsligt så händer det. 

He’s home! 


Igårkväll såg det ut såhär här hemma då tjejerna skulle somna. Micke fick snällt lägga sig bredvid Mary (skavfötters med Samantha). Så de låg tre stycken i Samanthas säng. Själv satt jag i Ebbas säng, på kanten och såg på min familj. Mina barn är verkligen det bästa som hänt mig. Utan barnen är jag verkligen inte hel. 

Det har varit mycket känslor som kommit fram nu då Micke kommit hem igen. Blyghet, vill inte bli lämnad själva, vill inte att pappa ska hjälpa men även att de vill vara så nära honom som möjligt. Tre veckor är en lång tid.