Att vara ”the bigger person”

Idag hände någonting jag inte förutsett tidigare skulle ske. Micke har pratat om det så länge men ändå aldrig orkat/riktigt velat ta tag i saken. Men idag, från ingenstans så beslöt han sig för att ta tjuren vid hornen. 

Det hela började med att jag berättade för Micke att Samantha börjat fråga efter sin farfar, om han levde och i så fall var. Jag förklarade att han bor cirka en 20 minuter ifrån oss men att hennes pappa och farfar har bråkat för länge sedan och inte setts sedan dess. Hon frågade varför och sa sedan lätt att hon ville träffa farfar. Micke tog åt sig detta. Letade upp honom på Facebook, men när vi åkte runt idag åkte han helt plötsligt mot hans pappas adress. Parkerade bilen, tog med Samantha och gick till farfars bostad. Ingen var tyvärr hemma. Men att Micke tagit detta första steg – det känns så otroligt bra och stort. Men som han sa efteråt att han gör det absolut inte för sin egna skull – det är helt och hållet för barnens skull. De vill träffa honom och då ska de få en möjlighet – trots deras brutna relation. Han var verkligen the bigger person idag. En annan dag ska vi få till en träff, med barnens farfar. 

Grattis till oss 

Grattis till oss, sex år har vi nu varit gifta. Och vilka händelserika år det har varit. Vi har verkligen fått nöta ”i nöd och lust” – flera gånger om. Det jag ändå känner mest glädje och kärlek över är att du är en sådan underbar person. Du vill att jag ska må bra. Du ser de dagar då min ätstörning har mina tankar kedjade. Du ser mig och vad jag behöver. Du är en bra pappa till våra underverk. De älskar dig så otroligt mycket. 

6 år idag 

Idag firar jag och Micke 6 år som gifta. Eller firar och firar. Han jobbar hela dagen så det blir inget firande direkt att prata om. Men idag för 6 år sedan gifte vi oss borgerligt i alla fall. I Huskvarna stadshus, med enbart två vänner som vittnen (deras son var med också). Förutom dem var det en till vän som visste om att det skulle ske – våra föräldrar, syskon och övrig släkt och vänner visste inget förrän vi lade ut det på Facebook/ringde runt. 

En överraskning – till mig!

Jag fick mig en total chock när Micke och tjejerna kom in idag efter en riktigt kort stund ute. För de hade med sig en övervakning – till mig! En cykel! Har tjatat rätt länge om att jag behöver en och att det kommer göra mig gott… Testade den direkt, och oj vad vingligt det kändes. Jag har ju inte cyklat på 10 år ungefär. Men det satt i. Bara svängarna som kändes lite läskiga. Haha. 

Nej men jag är nöjd med den. Helt klart! Ska nu bara hitta en stol till barnen och en cykelvagn så kan jag ta med dem runt också. Men först vill jag bli säker i att cykla på egen hand igen. 

Frukost på Gothia Tower

Igår när vi kom hem från Nyhemsveckan mötte Micke oss vid tåget. Vilken lycka för barnen. De blev så överraskade! Och så fort vi kom hem var det dags för att sova för tjejerna. De somnade väldigt snabbt, Ebba somnade i mickes famn till och med. Riktigt mysigt! 

Imorse var det tänkt att Micke skulle åka tillbaka till Göteborg på egen hand. Men strax innan 6 frågade han om jag och barnen skulle med. Det var klart att vi ville. Så vi började genast att packa. 06.45 satt vi i bilen och rullade mot Göteborg. Så det hela slutade med att vi åt frukost i Gothia tower, jag och tjejerna då Micke åkte till jobbet. 

Status på livet 

Arbetsintervjun: Fick samtal från damen som intervjuade mig. De valde tyvärr en annan kandidat till jobbet. Bara att söka vidare! 

Psykiska ohälsan: Jag har en del issues att jobba med, helt klart. Tuffa beslut som kommer vara svinjobbiga men nödvändiga att ta. 

Micke: Åker bort idag igen. Borta i 1,5 vecka nu ungefär. Tjejerna kommer att sakna honom riktigt mycket. 

Jobb: Sommarjobbet startar på måndag, då startar även tjejernas första sommar med  nattis. Känns inte optimalt för fem öre men vad gör man inte? Men det känns riktigt fel med det här upplägget måste jag säga. Jag vill ju ha dem hemma hos mig. Kommer gråta de nätter vi är ifrån varandra. 

Kryssningen: Närmar sig med stormsteg, imorgon åker vi! Längtar massor att komma ifrån lite nu. Jag och tjejerna. Det behöver vi. Midsommar firar vi alltså på kryssningen och sedan med tåg hem igen. 

Många avsked 

Arbetsintervjun igår riktigt bra, kändes det som. Hann även med att lämna in dator och alla läromedel till Modersmålsenheten då det inte blir teckenspråk för de barnen nästa läsår. 

Idag blir det en lugn dag här hemma. Barnens pappa åker mot nästa jobb i eftermiddag och vi ska bara ha en skön kväll efter det. Kanske lite kladdkaka och glass så tjejerna får annat i huvudet än att han åkt iväg. Det är det som är jobbigt att han jobbar borta. Alla avsked som blir. Tjejerna tycker det är jobbigt. De vet som inte riktigt när han ska vara hemma och när han är borta. De saknar honom riktigt mycket då han är borta.


Här var Samantha i affären och fick egentid med både mamma och pappa i veckan. Det gillade hon skarpt. Inte så ofta det händer faktiskt men, plötsligt så händer det. 

He’s home! 


Igårkväll såg det ut såhär här hemma då tjejerna skulle somna. Micke fick snällt lägga sig bredvid Mary (skavfötters med Samantha). Så de låg tre stycken i Samanthas säng. Själv satt jag i Ebbas säng, på kanten och såg på min familj. Mina barn är verkligen det bästa som hänt mig. Utan barnen är jag verkligen inte hel. 

Det har varit mycket känslor som kommit fram nu då Micke kommit hem igen. Blyghet, vill inte bli lämnad själva, vill inte att pappa ska hjälpa men även att de vill vara så nära honom som möjligt. Tre veckor är en lång tid.