Mamma, jag ser morfar!

När vi gick hem från förskolan idag började solen gå ner och det var vindstilla ute. Detta gjorde allt så otroligt magiskt ute. Helt plötsligt så ropar Samantha: ”Mamma, jag ser morfar däruppe!” och pekar mot ett stort moln. Jag såg vad hon menade och ja faktiskt. En man med lite skägg som ligger ner och vilar. Marys kommentar om den stora magen som syntes var: ”Morfar har ätit stekt korv med potatis!” (Detta är en rätt som han lagade ofta åt oss som barn – när det var hans tur att laga mat. Typ hemmagjord pyttipanna. Men det är inget jag någonsin har nämnt för barnen tidigare!) Och mitt hjärta verkligen svällde upp av kärlek, till dem, till min pappa och till det där molnet på himmelen. Fick mig att känna lycka över att ha haft pappa hos oss så pass länge ändå, istället för att sörja hans bortgång. 

Saknaden efter pappa 

Det har gått 1 år, 5 månader och 27 dagar sedan min pappa dog. Så lång tid men ändå… ändå är den där. Sorgen. Ångesten över att inte fått ett personligt ”på plats” avsked. Att inte h fått se honom efteråt. Men även glädjen. Lättnaden över att ha fått, i telefon, säga hur mycket jag älskade honom. Och ja, jag ljög i telefonen. Sa att jag och familjen var på väg till honom. Den dagen vi pratade i telefon… den stunden han pratade med mig i telefonen, då sa han dagens längsta mening. ”Jag hörde inte, jag hörde inte. Säg det igen.” Han ville höra det jag sa. Han verkligen kämpade med det samtalet. Jag ljög då jag sa vi var på väg. Vi åkte upp först 3 dagar efter hans död på grund av yttre omständigheter som inte vi kunde rå för. Men dagen efter det samtalet så var det som hans kropp hav upp. Han kunde slappna av. Han visste att jag var på väg. Han litade på mitt löfte. Så tror jag det var. 

Samantha i morfars famn. 

I mitt mobilfodral har jag ett kort på mig och pappa. Eller snarare mig och pappas hand. Hur hand hand omsluter mig. Hur han lyfter mig, stolt som en tupp lyfter han mig högt upp i luften. Det ger mig styrka och också stor kärlek när jag ser det. Otroligt stor glädje över att ha honom nära. 

Livet som maskrosbarn

Jag kan ärligt talat säga redan nu att jag knappt minns att pappa faktiskt varit i sitt missbruk. Jag kan ärligt talat säga att jag inte minns något konkret innan jag var 6-7 år gammal. Varför vet jag inte riktigt, kanske en försvarsmekanism? Däremot minns jag och är tacksam för alla från LP-verksamheten, som stöttat pappa men även mamma och funnits för oss barn. Jag är glad och tacksam för alla som haft hela familjen i böner och tankar genom åren.  
Men, pappa hade en strulig barndom med en pappa som hela tiden var sträng mot honom och som till och med bussade hundarna på honom en kväll då han kom hem. Han började väldigt tidigt just med alkoholen. Tror redan vid 13 års ålder var han fast i detta. Han blev placerad i fosterhem ett tag vet jag. (Detta var något som på ett sätt förföljde honom, varför var det bara han av 6 syskon som blev placerad?) 

När han träffade min mamma hade han bara något år innan varit förlovad och troligtvis sambo med en kvinna (och då även blivit bonuspappa åt hennes son, i några år.). Den kvinnan dog helt plötsligt. Sonen blev bortaplacerad trots pappas ihärdiga kamp för att få ha honom hos sig. Det var ju som hans egna son.

Han var fast i missbruket även då han träffade mamma. Men genast då han såg henne sa han till en kompis: ”Henne ska jag gifta mig med.” och så blev det, cirka tre år senare gifte de sig. Och då hade de redan fått min storasyster Catarina. Mamma var gravid med mig vid bröllopet.


Pappa kom in på ett behandlingshem inom LP-verksamhetens regi. Familjen bodde då också där. Men vid ett bakslag av ren teknaliteter och missförstånd åkte pappa därifrån och blev för ett halvår placerad i ett annat behandlingshem inom LP. Där fick inte vi i familjen bo tillsammans med honom. Därigenom har vi fått våra närmaste familjevänner och förtrogna förebedjare. Helt enkelt folk som förstår situationen på en helt annan nivå än vad folk som aldrig varit i sådan situation någonsin kan göra.
Han tog sin sista droppe alkohol 1994, när jag var cirka 4 år gammal. Men han sa långt efter (bara för något år sedan) att suget fanns kvar. Och skulle han ens ta minsta lilla droppe alkohol skulle han vara tillbaka i skiten igen. Det visste han. Så det var noll alkohol för hans del. Det betyder att han klarade av att hålla sig nykter i 22 år, fram tills hans död. Men det kostade..

Grattis på dagen 

Det är din dag pappa. Din födelsedag. Du skulle ha fyllt 69 år idag. Istället så får vi fira minnet av dig. Vi får hylla den tid vi fick med dig och glädjas åt att du slipper ha ont längre. Älskar dig och grattis på födelsedagen. Hoppas du har det bra, där du är. (Jag tror att pappa åker i sin rosa Cadillac från 1959, jämsides med min bonuspappa som kör en motorcykel..) 


Sista kramennågonsin 

Idag, för fyra år sedan, är det sista gången som jag kramade om min pappa. Andra och sista gången Samantha fick vara i hans famn. Sista gången som vi träffades. Jag… jag saknar honom så otroligt mycket. Det är över ett år sedan han dog men samtidigt… Känslan av saknaden och sorgen är lika stor än. Smärtan av förlusten är ofantlig. Tårarna rinner nedför kinderna och jag är knäckt. Än en gång slås jag av alla känslor. Saknaden. Sorgen. Besvikelsen över att inte hunnit ta farväl på riktigt. Inte fått ge dig en sista kram. Inte heller fick jag möjligheten att se dig efter att du dött, för ett sista farväl. På så sätt känns allt overkligt. Mer… som en dröm alltihop.